ledare  I denna konservativa och populistiska era är det många sanningar som sätts i fråga. Inte minst gäller det Socialdemokraternas syn på invandring. Såväl gråsossar som vänstersossar är nu på spaning efter de förlorade arbetarväljarna.

Göran Johansson, socialdemokraternas starka man i Göteborg under långliga tider, uttalade sig en gång om att invandringsnivåerna hade skapat och skulle leda till stora integrationsproblem. GT svarade med löpsedeln: ”Göran Johansson skinnskallarnas bästa vän.” Historien visar väl hur laddad invandringen varit och fortfarande är i vårt land.

Tidskriften Tiden skrev på 1970-talet om tre frågor som hade kunnat eller skulle kunna splittra socialdemokraterna. Det var Atomvapenfrågan, EU och Kärnkraften.

I dag håller socialdemokraterna på att slitas isär av en än djupare spänning. Som i någon mån kan betraktas som utlöpare eller en förlängning av de där gamla tvisteämnena Tiden en gång i tiden lyfte fram. På ett övergripande plan synliggörs de i de ökade spänningar i synen på omvärlden, EU och globaliseringen i allmänhet och den komplexa och motsägelsefulla ekonomiska utvecklingen som både har berikat våra samhällen och samtidigt klyvt dem längs nya ledder.
En konsekvens av denna nya sköna värld är att vänster-högerskalan fått konkurrens av konflikten mellan mer liberala/frihetliga i idéer å ena sidan och konservativa/auktoritära å den andra. De är mer djupgående och utmanande än ett enskilt politiskt tvisteämne. Särskilt Socialdemokraterna, som sett över en längre tidshorisont, har tappat mark och väljare, år efter år, val efter val. Medlemmar i partier som är på tillbakagång tenderar att hitta syndabockar, ”svikare” och avvikare i de egna leden. Både till höger och vänster. Och en av smärtpunkterna i sammanhanget stavas invandringsfrågan.

På Aftonbladet kultur kritiserar Enna Gerin, från tankesmedjan Katalys och Reformisterna, den ”medelklassorienterade (s)-liten” som slänger asylrätten över bord och inte ”omprövar sin egen högerekonomiska åtstramningspolitik”. Hon vänder sig till, och mot, tankesmedjan Tiden som initierat en utredning om invandringspolitiken och liknande initiativ från ”partihögern” i tyska SPD. Hon hade förstås kunnat nämna att även vänstern fiskar i dessa vatten. Die Linkes nyligen avgångna partiledare Sarah Wagenknecht startade ju en egen rörelse, ”Aufstehen”, med en invandringsrestriktiv agenda.

I nättidningen Kvartal skriver LO-ekonomen Torbjörn Hållö att Socialdemokraterna förlorat sina kärnväljare, men i växande utsträckning vinner ”medelklassakademiker samt invandrare i förorten”. Därför ”pågår en självförstärkande process där de traditionella kärnväljarnas intressen blir allt mer obegripliga för aktiva s-företrädare; vilket i sin tur gör s-politiken som utformas allt mindre relevant för de forna kärnväljarna”. Å ena sidan Enna Gerin, vänster men också liberal eller frihetlig, och å den andra sidan Torbjörn Hållö som beskriver sig som ”gråsosse” och ser de danska socialdemokraternas vägval som efterföljandevärt och hoppingivande för det svenska partiet. Kanske kan man säga att såväl gråsossar som vänstersossar nu är på spaning efter de förlorade arbetarväljarna.

I någon mån har väl svensk socialdemokrati på senare år positionerat om sig. I valrörelsen förflyttade sig partiet vänsterut i välfärds- och fördelningsfrågor. Man kan säga att det var för lite och för sent, men ändå en vänstersväng, i kombination med en betydligt mer restriktiv invandringspolitik och stark betoning av lag och ordning-frågor. Hur strategin utföll i valet kan diskuteras. Socialdemokraterna tappade väljare. Men gjorde en upphämtning, inte minst bland LO-väljarna jämfört med opinionsmätningarna, i slutfasen, men s-stödet i LO-leden minskade ändå jämfört med förra valet.
Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att klassröstningen minskat sedan början av 1960-talet. Då var en LO-medlem i hög grad en manlig industriarbetare. Sedan dess har den privata tjänstesektorn och den offentliga sektorn ökat sin andel av sysselsättningen. Och andelen arbetare som röstar vänster har minskat under flera decennier. Detta har djupa och komplexa orsaker, som har att göra med förändringar i värderingsmönstren, näringsstrukturen och arbetslivet – och i hela samhället. Redan på 1950-talet hade socialdemokraterna dessutom som strategi att vinna de växande tjänstemannagrupperna. Ledande s-politiker pratade både om arbetarna och löntagarna. I dag har TCO har nästan lika många medlemmar som LO. SACO har också växt. I Sverige har klassröstningen ändå legat kvar på en hög nivå, jämfört med många andra länder. Men de senaste åren har socialdemokraterna tappat många av sina arbetarväljare till Sverigedemokraterna.

Häromveckan var Ardalan Shekarabi ute på ett kommunbesök. Efter att ha sett segregationen i boendet och i skolan på plats la han ut sina tankar om att invandringen behöver ligga på en låg nivå framöver. Kanske ett slags eko från Göran Johansson.

Men Sverigedemokraternas frammarsch och inbrytningar i arbetarklassen är också en produkt av ett större motstånd och ovilja mot en mer öppen värld, ökad rörlighet över gränserna för människor, varor och information. Det rör sig inte heller bara om asylinvandring. Utan också om arbetskraft från EU-länder som ofta i praktiken inte konkurrerar på lika villkor utan med lägre löner och en avreglerad arbetskraftsinvandring till stor del på arbetsgivarnas villkor. Jag har länge förvånats över hur delar av vänstern inte uppmärksammat eller spelat ner dessa utmaningar och deras långsiktiga konsekvenser på arbetsmarknaden.

Jag noterar exempelvis att SSU på sin kongress fattade beslut om att Sverige borde säga nej till asylinvandring och bara acceptera kvot-flyktningar till landet.

Det verkar nu finnas ett starkt tryck inom socialdemokratin i Sverige att gå ”den danska vägen”. De danska socialdemokraternas löften om bättre pension, skärpt klimatpolitik och stram (mycket stram) invandringspolitik verkar ha inneburit att partiet vann tillbaka löntagarväljare från Dansk Folkeparti i det senaste valet. Men samtidigt tappade socialdemokraterna ”liberala” väljare till Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti. Det man vann på gungorna förlorade man på karusellerna. Men eftersom andra partier på vänsterkanten växte kunde Mette Fredriksson ändå bli statsminister. Samtidigt har Dansk Folkeparti länge varit det stora arbetarpartiet räknat i andel som röstat på partiet. Så det är inte alldeles enkelt att göra en direkt jämförelse. I Sverige är Socialdemokraterna fortfarande störst inom LO. Än så länge.

Socialdemokratin i Sverige har i praktiken länge varit en väljarallians mellan olika väljargrupper, arbetarklass, tjänstemän och akademiker. Stora partier är alltid ett slags koalitioner och bredare konstellationer av grupper, idéer och perspektiv under ett större ideologiskt paraply. Möjligen är det i dag mycket svårare att hålla ihop breda väljarkoalitioner. Catch-all-partier eller partier som är ”stora tält” tenderar att bli otydliga och kan inte vara lika spetsiga som nischpartier.

Ja, i denna konservativa och populistiska era är det många förgivettagna sanningar som sätts i fråga. Inte minst gäller det socialdemokraternas syn på invandring. Jag noterar exempelvis att SSU på sin kongress fattade beslut om att Sverige borde säga nej till asylinvandring och bara acceptera kvot-flyktningar till landet. Nyss var det annat ljud i skällan. En sak är att bestämma sig för restriktiva regler för invandringen. Men att frångå möjligheten att kunna söka asyl i Sverige vore att överge Genèvekonventionen och FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Jag drar mig minnes att Astrid Lindgren ska ha skrivit ett brev till Göran Johansson. Hon skrev att det kan vara bra att säga som det är ibland. Men hon gjorde också ett viktigt tillägg:

”Vi måste ta hand om människorna också!”

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena