HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om anglofil sorg, MUFs Myrdalskopia och Åsa-Nissemarxismens oväntade återkomst.
Peter Wolodarski gör en Aduktusson
Dagens Nyheter har fått hård kritik för beslutet att publicera en annons från Kina. Regimen har uppenbarligen stora behov av att rätta till bilden av händelseutvecklingen i Hongkong. Den är skriven och utformad med diktaturens säregna tilltal, ett språk som både hotar och försöker lugna.
Publiceringen kan förstås diskuteras. Personligen tycker är jag inte alldeles säker på vad som är rätt. Så länge avsändaren inte är dold för läsaren kan det vara motiverat. Men var går gränsen? Hade vi accepterat en annons från Sydafrika under Apartheidtiden? Förmodligen inte. Kina är här ett gränsfall, men har utvecklats i helt fel riktning de senaste åren. Regimens alltmer totalitära grepp över samhället och brotten mot de mänskliga rättigheterna går inte att ta miste på. Men till skillnad från Sydafrika finns här ett ekonomiskt ömsesidigt beroende i dag. Kanske är det också därför många länder intar en ”diplomatisk” hållning till den kinesiska diktaturen.
Samtidigt får ju Kina breda ut sig på andra ställen. Bara häromdagen läste jag en debattartikel av Kinas ambassadör i Stockholm i Dagens Industri: ”Stoppa brottsvågen mot våra kinesiska turister”.
Men. Men. Och åter men.
LOs Johan Ulvenlöf berättade på Twitter att DN nekade LO att annonsera om arbetsrätten under den senaste valrörelsen. En fackförening nekas annonsera men en diktatur får annonsera. Är detta Dagens Nyheters policy? Unionens ordförande Martin Linder skrev på Twitter: ”Om det här stämmer är det ett haveri från Dagens Nyheter. Stoppa en annons om arbetsrätt från LO men släppa in en propagandaannons från världens största ickedemokratiska regim med hänvisning till ”liberal hållning”. Förklaring tack!”
Martin Linder taggande DNs chefredaktör Peter Wolodarski. Han har vad jag sett inte kommenterat detta. För inte så länge sedan skrev Wolodarski en mycket välargumenterad artikel där han kritiserade den tidigare journalisten Lars Adaktussons vägran att kommentera granskningen hur han hade röstat i abortfrågan i Europaparlamentet.
Kanske kan man säga att Peter Wolodarski nu gjort en Aduktusson. Alla makthavare är jämlika. Men chefredaktörer är mer jämlika än andra.
De sista resecheckarna har lösts in.
Saker och ting ändras. Och jobb och företeelser man sedan bara minns skattar åt förgängelsen. Det fanns en tid man skrev på skrivmaskiner. I min bokhylla på jobbet står ett kast för blytyper från den gamla boktryckarkonstens tid. Jag fick av den av min far, typografen, när jag fyllde jämnt! Där låg Garamondtyper. Nu kan jag scrolla ner och välja bland hundratals typsnitt på min dator.
I samband med att reseföretaget Thomas Cook gick i konkurs påminns jag om att det fanns en tid när man köpte resecheckar som kunde lösas in i främmande land. Det var Thomas Cook man använde. De var särskilt viktiga när man tågluffade. Detta var innan EMU. Varje land hade sin egen valuta i Europa. Och innan kreditkorten och Swish. Ja, innan allt det som händer nu.
Thomas Cooks första organiserade resa var en utflykt till Leicester med tåg. Det sägs finnas flera förklaringar till konkursen. Brexit kan ha spelat in. Bokningarna har gått ner. Men paketresorna har fått konkurrens av möjligheten att själv boka på nätet. Thomas Cook ska också ha hållit fast vid en omfattande infrastruktur av fysiska butiker.
Tekniska omställningar skapar alltid en viss oro och osäkerhet inför vad framtiden ska bära med sig. Den är förståelig. Kommer det att finnas jobb till alla i framtiden? Hasse Alfredson sjöng: ”Man kan undra om barna ändå får ett glas öl”.
Men om man tänker tillbaka har många jobb och yrken försvunnit även tidigare. Idag finns det exempelvis inga ishuggare, lykttändare, växeltelefonister, lokeldare, hisspojkar, mjölkbud, flottare, väckare (konkurrerades ut av väckarklockan), kägelpojke (som reste käglorna i bowlinghallarna) och biografpianister. För att bara nämna några. Men nya jobb kommer till. Och nya. Den stora frågan är nog snarare villkoren i de nya jobb som kommer. Tidens oro används ofta för att driva på för en ny, ofta avreglerad arbetsmarknad, med fler enkla jobb och lägre löner (det brukar kallas ”lägre trösklar”, kanske för att det låter bättre).
Det bortglömda starkölsexperimentet
I en tid med allmän drogliberalism och ett hårt tryck för ytterligare avregleringar av alkoholpolitiken är det inte dumt med fakta och forskning. Jag lyssnade nyligen på Jämlikhetskommissionens Per Molander som redogjorde för forskning kring ett experiment som gjordes 1967-68. I Bohuslän och Värmland samt Göteborg prövades då starkölsförsäljning i vanliga butiker. Det ska ha avbrutits i förtid på grund av omfattande fylleri.
Men experimentet har sedan utvärderats på ett mycket intressant sätt av J Peter Nilsson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. En sammanfattning av resultaten finns i ett kortare papper hos SNS: ”Starkölsförsöket: från fosterstadiet till vuxen ålder”. Studien jämför barn som var foster under försöksperioden och som utsattes för experimentet med barn som inte gjorde det. Resultaten är häpnadsväckande. De barn som exponerades under tidig graviditet ”har senare i livet i genomsnitt betydligt lägre arbetsinkomster, löner, utbildning, kognitiva och icke-kognitiva förmågor”.
Obligatorisk läsning för alla. Ett starkare vetenskapligt och faktabaserat underlag för en restriktiv alkoholpolitik har väl aldrig sett dagens ljus.
Dom kallar oss mods
Säga vad man vill om Moderaterna och Ulf Kristersson, men det svänger i varje fall. Det är full fart och rörelse – men i vilken riktning? Ja, kanske finns det ändå något som kan liknas vid en moderat strategi. Jag skulle tro att Moderaterna försöker ta sig tillbaka till den där platsen där partiet befann sig under Gösta Bohmans tid. En position långt ut till höger, både i starka konservativa symbolfrågor och i termer av nyliberala positioner. På den tiden fanns ju inget utrymme för ett högerpopulistiskt parti som SD. Men det är kanske inte så lätt. För nu har vi SD och KD i samma konservativa härad. Och L och C kämpar på med sina mer eller mindre nyliberala dogmer.
Men Ulf Kristersson kämpar på som tusan. Bara de senaste veckorna har partiet presenterat den ena förslaget efter det andra. Partiet ska för övrigt ha stämma om några veckor. Det ska bli reklam i public service, vars uppdrag dessutom ska skalas ner (smalare som det heter). Bensinskatten ska sänkas med en krona litern. Staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Visserligen har moderaterna länge velat avskaffa Landstingen, men man kan undra varifrån denna nyväckta tilltro till staten egentligen bottnar i. Samtidigt ska kommunernas självständighet öka.
I sitt sommartal erbjöd Ulf Kristersson sig att bidra i kampen mot den organiserade gängbrottsligheten. Förhandlingar inleddes prompt med alla partier utom SD. Sedan hoppade modsen av. Men partiet förklarade ändå att man kommer att rösta för de förslag som nu ligger på bordet. Dagens Nyheter konstaterade att det ”var föräldrafritt hos Moderaterna”. Kanske var det bara så att Ulf Kristersson var utomlands, strax efter budgetpropositionen. För under slutfasen av förhandlingarna om gängkriminaliteten åkte han som bekant till Tel Aviv för att tillsammans med stora delar av den svenska kändiseliten delta i Micael Bindefelds fem dagar långa 60-årsfirande.
Det var förra helgen. Denna helg ska han åka till ett medeltidsslott i Italien och vara med i 70-årsfirandet av Carl Bildt.
Jag glömde att nämna att Moderaterna däremellan presenterat en ny elpolitik. Intresseklubben släcker ljuset och anmäler sitt intresse.
MUF i makarna Myrdals spår
Om moderpartiet styr åt höger måste ungdomsförbundet förstås gå ännu mer åt höger. Detta är den gamla politiska lagen om rörelser i tangentens riktning.
Om man kan bara lite om den svenska välfärdspolitikens historia kan man konstatera att makarna Myrdal och Gustav Möller hade lite olika syn på hur stödsystemen skulle utformas. Myrdalarna argumenterade i början för att stödet inte skulle betalas ut i reda pengar utan i form av exempelvis matkuponger. Konsumtionen och användandet av pengar skulle läggas till rätta. Gustav Möller kom dock istället att sätta sin prägel på socialpolitiken, tack och lov. Han kom själv från enkla uppväxtvillkor, och ansåg att det fanns goda skäl att lita på att människor kunde ta ansvar för sina liv och pengar. Så blev det också.
MUFs ordförande Benjamin Dousa vill nu att försörjningsstödet (socialbidraget) inte ska betalas ut i kontanter, utan istället delas ut som checkar att lösa in mot mat, hyra och kläder. Han säger att ”det är dit stödet ska gå, inte till lyxkonsumtion”. Dousas argument för att göra denna förändring är att ”nu har Sverige tagit emot rekordmånga invandrare på kort tid och vi har väldigt illa fungerande integrationspolitik”.
Åsa-Nissemarxisternas återkomst
Jag noterar inga nya politiska signaler från Centerpartiets stämma, förutom att svansföringen och självförtroendet är på topp i ännu högre grad än någonsin. Annie Lööf slår både till vänster och höger. Kanske drömmer partiet fortfarande om att göra en Macron i Sverige?
Men det var ändå lite roligt att i stämmomaterialet kunna konstatera att centerpolitikern Johan Hedin tycks ha läst Astrid Lindgrens Madicken. Han identifierar sig åtminstone med Madickens pappa som han beskriver som en ”rekorderlig man”. Madickens pappa var ju som bekant redaktör för ”Arbetets Härold” och beskrevs av sin granne som ”herrskapssocialist”.
Det var väl det jag anade. Åsa-Nissemarxisterna är inte helt utrotade.
Antiken åker ut
Vad ska man säga om Skolverkets beslut att stryka antiken. Vår tids historielöshet i sin prydnad. Man vet inte vad man ska säga. Anders Ramsays kommentar på Facebook är kanske ändå den bästa: ”Det finns två uppenbara skäl till att Skolverket vill stryka antiken: Det första är förstås att Sokrates förledde ungdomen. Men ännu viktigare är kanske att han kritiserade sofisterna, vilka som bekant levde på att sälja dåliga kunskaper och en sekunda bildning till de som betalade.”
Vi är alla barn av antiken. Ett tips till alla lärare. Strunta i Skolverket. Börja med Rome som ligger på HBO. Eller ännu bättre visa Jag Claudius, som ligger på YouTube in exstenso.
Själv tittar jag i ren protest på Mary Beards Sanningen om Julius Ceasar på SVT. I sig ett program om varför vi bör kunna vår historia, ända ner till våra antika rötter. Det är kort sagt ett arv som format oss.
Ännu en vecka av anglofil sorg
Det var ännu en vecka av sorg över den politiska utvecklingen i Storbritannien. Högsta domstolen dömde ut Boris Johnsons nedstängning, eller rättare sagt: han agerade olagligt när han övertalade drottningen att fatta beslutet. Debatterna i det nyöppnade underhuset är furiösa och uppskruvade. Detta enda klara är att allt är oklart.
Det fanns en tid då Sverige nästan var ett slags ”hangaround” till Samväldet. Vi har länge vänt oss till britterna för tröst, skratt och politiska idéer. Och fotboll på lördagseftermiddagarna via Tipsextra, icke att förglömma. Ernst Wigforss hämtade mycket från den brittiska politiska debatten, som de kooperativa idéerna och den ekonomiska teorin. Erlander började dagen med att lyssna med BBC och kunde samtala med Churchill om den senaste brittiska monarkibiografin.
Modellen för välfärdsstaten har delvis hämtat inspiration från det brittiska öarna. Även rent språkligt finns en överföring: The public sector = den offentliga sektorn. För att inte tala om så skilda gestalter som Keynes, Thatcher och Blair som på olika sätt format sin och vår tid.
Tory har havererat. Och Labour tycks ha gått över Rubicon. Jag känner igen vissa sektdrag som bådar illa. Det har också visat sig att partiets agerande under Brexit har präglats av ett slags övertaktiserat spel som inneburit att partiet tappat mark och väljare. Aftonbladets Anders Lindberg påminner om att partiet bergtagits av antisemitism. Det är förstås tragiskt och förödande på många sätt. Ed och David Miliband var barn till judiska flyktingar. Den tidigare ordförande för ”Jewish Labour Movement” Luciana Berger tvingades söka polisskydd i samband med Labourkongressen förra året. Hon har nu lämnat Labour för Liberaldemokraterna. Lindberg skriver att det är en troende muslim, Londons borgmästare Sadiq Kahn, som tagit tydligast ställning mot antisemitismen. och som nu ”står för det moraliska ledarskapet i partiet” .
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
