LEDARE Konfliktlinjen går inte mellan infödd och invandrad arbetsklass, utan mellan löntagare och kapitalägare. Varför ska det vara så svårt att skingra den nationalistiska dimman, frågar sig Daniel Mathisen.
”Förflutenhet är något som får människor att handla i nuet på ett sätt som de annars inte skulle. Det verkligt förflutna är ristat i sten och oåterkalleligt. Men det sociala, konstruerade förflutna är däremot ristat i mjuk lera”.
Citatet är hämtat ur den nyligen bortgångne sociologen Immanuel Wallersteins debattbok, ”Ras, nation, klass”, skriven tillsammans med filosofen Étienne Balibar. Den klarsynta skriften rymmer de kanske skarpaste analyserna av nationen som maktpolitisk konstruktion inom den kapitalistiska världsekonomin.
Hans tankefigurer behövs i vår tids förvridna debatt om migrationen. För samtidigt som det nationalistiska tankegodset fått en renässans har frågor om klassklyftor, fördelning av makt och ekonomins organisering trängts tillbaka. Maktanalysen har vingklippts till den grad att kapitalismen accepteras som den är. I stället projiceras falska motsättningar mellan infödd och invandrad.
Den som förespråkar en generös asyl- och flyktingpolitik är inte längre solidarisk utan antingen naiv eller nyliberal. Det är svindlande.
Att konstruera ett folk eller, med Benedict Andersons formulering, ”en föreställd gemenskap”, blir viktigare än att se samhället utifrån faktiska intressen. Det faktum att kostnaden för invandring och asylmottagande överskuggar en seriös debatt om skattesystemets omläggning är talande. I nationalekonomiska termer: att strössla skatteavdrag och skattesänkningar över välbemedlade har en alternativkostnad. Får konsekvenser.
Visst behöver varje samhälle hantera migrationen. Det finns tydliga gränser för antalet handläggare, socialarbetare eller språklärare. Men om det handlar sällan debatten. Snarare skyls verkliga motsättningar, fördelningen av makt, av ett etniskt raster. Den som är född i fel land ryms inte i klassanalysen.
Ibland gör samtiden oss blinda inför politikens långa vågor. Med historiska mått är behovet av en uppdaterad, inkluderande klassanalys kanske mer brännande än på länge. Ojämlikheten är, hur vi än mäter, extrem. I ”Understanding Class” pekar Erik Olin Wright ut flera orsaker till försvagningen av arbetarklassens kollektiva inflytande. En specifik variant av globalisering som bygger på finansialisering – där samhället är allt närmre knutet till finanssektorn – har accelererat ojämlikheten. Det har i sin tur försvagat den geografiska kopplingen mellan löntagare och kapitalägare. Och det politiska projekt som kallas nyliberalism har krympt demokratins räckvidd.
Den som förespråkar en generös asyl- och flyktingpolitik är inte längre solidarisk utan antingen naiv eller nyliberal. Det är svindlande.
För att illustrera kedjan har Wright skapat en modell som knyter samman den kapitalägande klassens maktförverkligande med splittringen och atomiseringen av löntagare. Klyvningen av samhället och en uppbänd klasskompromiss ger ”en större tävlan om allt osäkrare jobb inom arbetarklassen”. Åtstramningar och nedskärningar gör löntagare mer utsatta, något som utnyttjas av arbetsgivare och kapitalägare. Migrationen, faktisk som föreställd, öppnar upp ”nya politiska ytor” för högerpopulism och rasism genom att den tidigare massbaserade solidariteten utmanas.
De senaste decenniernas strukturella underströmmar har knuffat klassamhällets kraftfält till en position som gynnar kapitalägande på bekostnad av löntagare och folklig makt. Att dölja konflikten mellan arbete och kapital med ett etniskt raster gynnar bara existerande maktförhållanden.
Immanuel Wallerstein igen: ”Skulle det inte vara klokare att tolka föreställningen om ett folk för vad den faktiskt är: en sammansatt, lerliknande historisk produkt i den kapitalistiska världsekonomin.”
Konfliktlinjen går inte mellan infödd och invandrad arbetsklass, utan mellan löntagare och kapitalägare. En svensk arbetare har i själva verket överlappande intressen med polska, italienska eller grekiska löntagare. Inte med svenska miljardärer. Just därför är nidbilderna som målas upp, blindskären som normaliseras, så destruktiva.
Låt oss i stället kalla saker vid dess rätta namn, se konflikterna som de utspelar sig. Med andra ord: varför ska det vara så svårt att skingra den nationalistiska drömslöjan och hitta andra gemenskaper som förenar oss?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
