fredagskrönika Moderaterna vill slopa det svenska biståndet. Förslaget blottar inte bara en naivitet om global utveckling, utan också en förbluffande okunskap om svenskt bistånd, skriver Anna Sundström.
Härom veckan kom ytterligare ett utspel från den moderata popcornmaskinen. Eftersom världens ledare lovat att utrota extrem fattigdom och hunger till 2030 kan vi därefter slopa biståndet, menar den moderaterna partiledningen. Istället ska vi satsa på ökad handel. Förslaget blottar inte bara Moderaternas naivitet om global utveckling utan också en förbluffande okunskap om svenskt bistånd.
Målet för den svenska biståndspolitiken är att utrota fattigdom. Men fattigdom handlar om mycket mer än brist på pengar. Om brist på möjlighet att påverka ditt samhälle och din egen livssituation. Fattigdom handlar också om brist på makt och inflytande. Miljontals människor har lyfts ur fattigdom de senaste decennierna men ojämlikheten ökar, demokratin går kräftgång och klimatförändringarna hotar mänsklighetens existens. Fattiga länder och fattiga människor drabbas allra hårdast. Att i ett sådant läge föreslå att biståndet ska slopas är i bästa fall naivt, i värsta fall cyniskt.
Jag håller med den moderata partiledningen – bistånd borde inte finnas. Men det borde inte krig, barnarbete, malaria, kränkningar av mänskliga rättigheter eller skogsskövling heller.
Vi i Sverige tillhör de rikaste fem procenten av jordens befolkning. Självklart ska vi dela med oss av vårt välstånd, självklart ska vi bära kostnader för den alldeles nödvändiga omställning som krävs för en hållbar global utveckling, självklart ska vi fortsätta att stötta de demokratiska krafter runt om i världen som just nu möter ett allt tuffare motstånd från en växande skara auktoritära ledare. Precis just det biståndet gör, precis just varför ett fortsatt bistånd är nödvändigt.
Att det moderata ointresset skulle orsaka brist på kunskap om det svenska biståndet är egentligen inte så förvånande. Mer förvånande är den brist på förståelse för handelspolitiska förutsättningar som utspelet också blottar. Svenska företag är sällan intresserade av att investera i länder med krig och konflikt, där statliga institutioner är svaga och korrupta eller där grundläggande infrastruktur såsom vägar, järnvägar eller tillgång till internet. Av förklarliga skäl. För att investeringen ska vara lönsam behövs förutsägbarhet och en långsiktigt stabil grund. Förutsättningar som skapas med bistånd genom till exempel infrastrukturprojekt, utbildningssatsningar och uppbyggnaden av demokratiska institutioner.
Jag håller med den moderata partiledningen – bistånd borde inte finnas. Men det borde inte krig, barnarbete, malaria, kränkningar av mänskliga rättigheter eller skogsskövling heller. Genom ett fortsatt högt bistånd bidrar Sverige inte bara till att välståndet i världen fördelas mer rättvist, vi bidrar också till konfliktlösning, demokrati och klimatsmart utveckling i världens fattiga länder. Det ska vi vara stolta över.
Anna Sundström är generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
