Revolutionen äter sina egna barn

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om DDR, radikala borgare, samt en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen.

Det Halle jag minns

Det går inte att komma ifrån veckans katastrofer. Som USA:s tillbakadragande från norra Syrien och Turkiets väl förberedda militära invasion, som Trump i praktiken legitimerade. De humanitära konsekvenserna är svåröverblickbara och kommer att läggas till de senaste årens närmast permanenta krigskatastrofer i hela regionen och i synnerhet i Syrien.

Vid terrordådet i tyska Halle fick två människor sätta livet till. Att dådet riktades mot en synagoga har förstås en särskild symbolisk innebörd och historisk laddning i detta land. Dådet ingår förstås i ett större globalt mönster där högerextrema individer och grupper av individer attackerar i synnerhet synagogor och moskéer, men också ”liberala” medier, vänstern och homosexuella. Dåden riktas mot en global publik. I Halle filmade högerextremisten själv attacken mot synagogan.

Det här med Halle gör att minnen från en svunnen tid väcks till liv. Jag var själv i Halle på en reportageresa våren 1991. I Leipzig hade de medborgarmanifestationer som ledde fram till kommunismens fall spelat en avgörande roll för den fredliga revolutionen och transformationen av de gamla kommunistländerna. I Halle hade en ung man kastat ett ägg på Helmut Kohl vid ett besök i det forna Östtyskland som vid det här laget hade införlivats i Västtyskland.
Redan då verkade missnöjet ha gripit omkring sig i det forna öst. När jag tänker tillbaka var vi kanske under denna reportagevisit på spaning efter den värld som stod i begrepp att försvinna och som höll på att ersättas av en ny som vi kanske trodde bättre och friare värld. Leipzig minns jag som en ljus och öppen stad. Halle däremot som grå, sliten och söndrig. Den gamla stadskärnan var nedgången, jag får bilder av hus eller rivningskåkar med sönderslagna fönster på näthinnan än i dag. En motorväg hade dragits över delar av den gamla stadskärnan. Efter kriget hade det gamla rådhuset och börsen på Marktplatz rivits av den nya regimen.

Motorvägen ledde därför logiskt nog till en ny stad som kommunisterna skapade. De ville bygga nya städer och stadsdelar som makthavare i alla tider velat sätta sin prägel på stadsbilden och manifestera sin makt i byggnader och i arkitektur. Också kommunisterna i öst ville därför bygga nytt och gav ofta sina nya stadsdelar eller städer prefixet ”nya”. Som Nowa Huta i Kraków. Eller som i Halle: Halle Neustadt. Jag minns en oändligt lång väg längs vilken höghusen stod i rad, husen var exakt likadana. Vid det här laget var de redan tämligen nedgångna, men hade smyckats med reklam för kapitalistiska och kommersiella läskedrycker.

Den svenska rapportboksgenren inrymmer förresten en bok om denna nya stad: Rapport från Neustadt, DDR av Hans Axel Holm som kom ut redan 1969, ett par år efter att staden byggdes. Som mest bodde det nästan hundra tusen människor i Halle Neustadt. Numera har befolkningen halverats. Det är alltså fråga om ett slags Exodus. Jag undrar hur det ser ut i Halle Neustadt i dag. Hela Halle har förlorat en fjärdedel av sin befolkning.
De östtyska industrierna lades ner under återföreningen med eller uppgåendet i Västtyskland. Halle är kort sagt ett av många exempel på så kallade ”shrinking cities” eller ”krympande städer”. Begreppet började användas om just städer i forna Östtyskland. Men man kan också nämna städer som Detroit, Leipzig, Manchester och Liverpool. Och många fler. Även Sverige har sina krympande städer. Särskilt stor har utmaningen varit i bostadsområden som Halle Neustadt. På många håll har man helt enkelt tagit bort ett antal våningar på höghusen. Jag måste kanske åka tillbaka för att se Halle och Halle Neustadt igen!

Sachsens nya politiska landskap

Halle ligger i delstaten Sachsen-Anhalt. I delstatsvalet 2016 fick Alternative für Deutschland (AfD) 24,2 procent av rösterna. Eftersom partiet inte ställde upp i valet dessförinnan ökade partiet med just 24,2 procentenheter. Hur ser det ut efter nästa val? I delstatsvalet i Sachsen (där Leipzig ligger) tidigare i höstas fick AfD 27,5 procent, en ökning med 17,7. AfD ligger där hack i häl på konservativa CDU som fortfarande är störst på drygt 32 procent. Socialdemokraterna fick 7,7 procent. Och även vänsterpartiet Die Linke som länge varit starka i forna öst tappade många, många väljare. Bara de Gröna ökade men rätt lite. Men den gröna vågen i Tyskland är i dagsläget den enda motvågen till AfD i tysk politik just nu. Men de Gröna tar nog väljare främst från de andra partierna. Tyskland och Sverige verkar vara de länder i Europa där högerpopulistiska partier just nu växer som starkast och snabbast.

Finns det historiska förklaringar till att AfD är starka i just de gamla delstaterna i forna Östtyskland? Jag läser Frederick Taylors Dresden, om den enorma förödelsen av staden efter det allierade bombanfallet med 2 500 bombplan februari 1945. Taylor skriver att Sachsen var ett av nazisternas starkaste fästen. Det är ju välkänt att i regioner och städer där nazisterna varit starka har deras arvtagare ofta stark ställning också i dag. Det gäller även i Sverige. Så kanske finns det historiska rottrådar som leder fram till veckans terrordåd vid synagogan i Halle? Man funderar på hur överföringen i så fall går till. Via samtal mellan föräldrar och barn, är det uttalat eller outtalat, eller hänger det på något sätt ihop med den historiska erfarenheten eller i de sociokulturella sammanhangen?

Till saken bör nog också läggas erfarenheterna från de kommunistiska åren. I de parlamentariska i valen i DDR 1950 fick ”Den nationella fronten” (som kontrollerades av Socialistiska Enhetspartiet, det vill säga kommunisterna) 99,6 procent av rösterna. Resterande 0,4 procent röstade antingen emot, blankröstade eller så förklarades deras röstsedlar ogiltiga. Det är lätt att glömma att Östtyskland var ett extremt slutet samhälle. För några år sedan var jag på en utställning på Historiska museet i Berlin om den tyska invandringshistorien (”Immer bunter. Einwanderungsland Deutschland”). Detta var 2015 och innan vinden vände, ja historien tog en ny vändning, i såväl Tyskland som i Sverige.

Västtyskland hade ett komplicerat gästarbetarsystem och stor restriktivitet vad gäller att erbjuda medborgarskap för invandrare som arbetade och levde i landet. Men Östtyskland var stängt på ett djupare plan. Östtyska politiker odlade bilden av hotet från det fascistiska väst och att DDR stod upp för den internationella solidariteten. Nu bläddrar jag i utställningskatalogen om ”utlänningar” i det slutna DDR.  Det fanns förstås människor från andra länder i DDR men de var egentligen inte invandrare. De ryska förhanden som garanterade gränsen mot ”fascisterna” i väst beskrivs som ”främmande vänner”. ”Kontraktsarbetarna” från Vietnam, afrikanska länder och Kuba levde helt avskilda och lärde sig knappt språket innan de skickades hem i igen.

En stor sorg kommer över mig efter händelserna i Halle. Samtidigt vill jag förstå. Den första främlingsfientliga Pegida-demonstrationen ägde rum i Dresden, huvudstaden i Sachsen. Förra året var det upplopp och förföljelser av invandrare på gatorna i Chemnitz, som också ligger i Sachsen, de utlöstes av att asylsökande anklagades för att ha mördat en person.

Före 1989 hette Chemnitz Karl-Marx-Stadt.

Trettio år efter 1989

Allt detta händer samtidigt som vi närmar oss ett nytt jubileum. Murens fall fyller 30 år. En händelse som verkligen format vår tid, som ritat om den politiska, den geopolitiska och den ekonomiska kartan. Förra veckan presenterade veckotidningen Die Zeit en undersökning om vad medborgarna i forna öst tycker om utvecklingen och politiken i Tyskland i dag. Redan i rubriken slås fast att medborgarna i öst är skeptiska till demokratin. Men när jag sedan ser intervjufrågan så blir jag inte lika säker. Är uppfattningen att demokratin inte fungerar så bra ett uttryck för en skepsis mot demokratin som sådan?

Men samtidigt ger undersökningen intressanta nycklar till en djupare förståelse om tillståndet i Tyskland och Europa i dag. Medborgarna i öst tycker att vissa saker har blivit bättre efter 1989. Utbudet av varor är bättre och det kan man ju förstå. Vägarna och husen har rustats upp. Möjligheterna att påverka politiken är bättre (det var väl för väl). Den egna levnadsstandarden är bättre liksom sjukvården. Barnens framtidsutsikter ser bättre ut.

Men. Det är många, ja väldigt många, som tycker att så mycket blivit sämre, ja mycket sämre. Det handlar om ökade ”livsrisker”. Livskvaliteten upplevs vara sämre. Det är illa beställt med bildningen i skolorna. Samhället har blivit mer orättvist. Och skyddet mot kriminaliteten har försvagats. I arbetslivet är såväl säkerheten som tryggheten sämre.

Kanske illustrerar detta ett större politiskt fenomen i vår tid, de politiska sprickor som skapats i globaliseringens kölvatten. Särskilt tydligt kanske detta blir i forna öst. Där fanns ett slags trygghet. 1989 sökte man friheten och det välstånd som fanns i väst. Men i den nya fria världen fanns också en otrygghet och osäkerhet som dessutom verkar ha förstärkts under senare år.

Kanske visar undersökningen att här ändå finns en progressiv politisk yta, som inte någon riktigt lyckas bevaka eller fylla. Vi talar kort sagt om ett tomrum. Det har skapats av de begränsningar av det politiskt möjliga som skapats av EUs ramverk och dagens globaliserade marknadsekonomi – och som politikerna också ålagt sig själva. Som behöver förändras.

När borgerligheten blir radikal

En överraskande konsekvens av denna nya tingens ordning är radikaliseringen av själva borgerligheten. Vi lever ju i en konservativ era. Men konservatismens fader Edmund Burkes vände ju sig emot sanna förändringar i allmänhet och revolutioner i synnerhet, hans centrala verk var ju Reflektioner om franska revolutionen. Länge var det framför allt vänstern som ville radikala samhällsförändringar. Mot detta försökte den konservativa högern rida spärr. Men sedan blev det borgerligheten som drev på för radikala samhällsförändringar, från 1970-talets elektrifierar det nyliberala budskapet borgerligheten runt om i världen. Gösta Bohman som ledde moderaterna under många år var väl egentligen en konservativt fostrad politiker, men började nu tala om en ”liberal revolt” mot välfärdsstaten. Efterkrigstidens samförstånd var i själva verket förtäckt socialism i den nya högerns ögon. Margaret Thatcher var också konservativ, men en nyliberal spjutspets mot facket och samförståndet, för marknadens absoluta frihet. Och nu har Brexit gjort Tories i Storbritannien till en närmast revolutionär förtrupp för att återupprätta den nationella suveräniteten. Och Trump sätter hela den amerikanska maktdelningsmodellen på spel. Vad är det man säger om revolutionen ? – Revolutionen äter sina egna barn.

Till sist: Liberalerna, Nobelpriset och DN

I övrigt vill jag bara tillägga att Dagens Industri på ledarplats skriver: ”Liberalerna ska inte tillhöra vänsterblocket”. Den risken/chansen är väl inte uppenbar just nu.

Jag ska inte ljuga och säga att jag läst någon av Nobelpristagarna i litteratur. Men jag beställde (förhandsbokade, den var redan slutsåld) Olga Tokarsczuks Jakobsböckerna.

Vi får se hur det blir med Peter Handke. Jag har i varje fall haft en av hans böcker eller åtminstone hållit en av dem i min hand. Men läste jag den? En bekant till mig gjorde omslagen till Handkes böcker på den tiden. Men, som flera påpekat för mig, inte minst Dagens Arenas chefredaktör, är det inte något konstigt med titeln Målvaktens skräck vid straffspark? Den som någon gång stått där innan straffen ska slås vet ju att pressen snarare ligger på straffläggaren, som har allt att förlora, än på målvakten, som har allt att vinna. Men jag ska låta udda vara jämnt. Jag tror jag garderar med kryss och beställer en bok av Peter Handke också, trots hans stöd till Slobodan Milošević.

Annars är det som vanligt när man vaknar upp med DN här i huvudstaden. Ena dagen nickar man instämmande och nästa dag skriver Per Svensson att LOs kritik av arbetskraftsinvandringsreglerna från länder utanför EU är skum på något sätt. Vi pratar här inte om den fria rörligheten som ger alla medborgare i EU rätt att söka jobb i Sverige eller möjligheten att bedriva så kallad utstationerad ekonomisk verksamhet här i landet. Vi talar inte heller om asylinvandring, anhöriginvandring eller invandring av ömmande eller humanitära skäl. Om vilket striden också står.
Det vore nog bra om de som talar om migrationspolitiken, både de som vill se en mer restriktiv invandring och de som vill se en mindre restriktiv politik på det här området, konkretiserar vad och vilken aspekt av de talar om. Invandring av arbetskraft utanför EU har avreglerats från att tidigare ha prövats mot de behov som fanns. Svenska fackföreningar har generellt en frihandelspositiv inställning, vilket sticker ut vid en jämförelse med andra fackföreningar runt om i världen. Facket har inte heller varit emot arbetskraftsinvandring.
Konsekvenserna av det nuvarande regelverket har bland annat Anna Dahlberg på Expressen uppmärksammat. Och självaste DN skrev förra veckan om att en kontroll av 100 byggföretag (här är det fråga om arbetskraft från såväl Sverige, EU som andra länder) visade att fyra av tio företag ålagts krav på åtgärder och en fjärdedel fick omedelbara förbud:
Det är lätt att skriva om de här frågorna på en övergripande ideologisk nivå. Det kan vara bra att också ta en titt på hur det funkar i praktiken. Bara som ett tips från läktaren och Håkans hörna.

Jag hittar för övrigt en träffande formulering i Henrik Berggrens läsvärda bok om New Yorks historia, och som kanske passar på en särskild slags liberal hållning:

De var en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen