KRÖNIKA Alla vill lyssna till den folkliga ilskan. Men är ilska verkligen den bästa grunden att bygga samhällsförändring på? Om man bejakar vreden hos vissa grupper men samtidigt retar upp andra riskerar man att förlora fler än man vinner, skriver David Eklind Kloo.
Jag har ofta tvekat framför min skärm, när någon delat en upprörande nyhet på Facebook. Ska jag trycka på den arga knappen? Eller den ledsna? Jag är ju både arg och ledsen. Förbannad och förtvivlad. Vilken känsla vill den som delat nyheten framkalla hos mig? Uppfattas jag som mesig, kanske rent av uppgiven, om jag blir ledsen? Framstår jag som känslokall och aggressiv om jag blir arg?
I sin nyutkomna bok Sverigevänner – ett reportage om det svenska nätkriget berättar Jonathan Lundberg att Sverigedemokraterna under valåret fick nästan lika många interaktioner på sin facebook-sida som de andra riksdagspartierna tillsammans. SD är skickliga på att navigera i den nya digitala världen. Minst lika intressant är resultatet när man jämför hur många som klickat på den arga knappen. Då är SD sex (6) gånger större än de andra partierna tillsammans.
Ilska framhålls ofta som drivkraft bakom politiskt engagemang. Vi vill förändra världen för att vi blir arga när vi ser hur den ser ut. Rebecca Solnit varnar i essän ”Att möta ursinnet”, i hennes nya bok Kalla dem vid deras rätta namn, för att låta ilskan styra. Den riskerar slå ut vårt tänkande. ”Ilska ses ofta felaktigt som en slagruta som pekar på något djupt där nere, när den snarare bör liknas vid en visare som man kan sätta snurr på bara genom att snärta till den med fingret.” Upprördhet är, till skillnad från ilskan, en känsla som utgår från empati med den som drabbats av en orättfärdighet.
Polariseringen är det problem alla politiker har att hantera idag. Flera utvecklingstendenser har samverkat med resultatet att stora grupper inte lyssnas på. De ges inte samma plats i vare sig populärkulturen eller nyhetsrapporteringen. Deras vardagsproblem får inte statusen av samhällsproblem. Som en följd ritas den politiska kartan om.
De arga vita arbetarklassmännen har nu intagit platsen som de som avgör utgången av nästa val.
Alla vill därför visa att de inte bara lyssnar till den urbana medelklassen. Lite yrvaket kan tyckas, efter att alla tävlat om att vinna röster bland radhusägarna i Nacka utanför Stockholm. Men bättre sent än aldrig.
De arga vita arbetarklassmännen har nu intagit platsen som de som avgör utgången av nästa val. De har halkat efter både tjänstemän och den ekonomiska eliten. En del av dem – tillräckligt många för att rubba balansen i det politiska Sverige – ser invandringen som orsak när samhällsväven brister. Socialdemokratin håller på att förlora sin traditionella väljarbas. Därför måste S ta upp kampen om dem som klickar på den arga knappen vid SD:s inlägg.
Men det är inte bara vita män som är arga. Solnit skriver att icke-vita människors ilska ”anses vara oresonlig, grundlös, till och med kriminell. Och när kvinnor är arga anses det vara ett karaktärsfel.” Man kunde lägga till att även ungas ilska tenderar att viftas bort.
Solnit skriver i en amerikansk kontext – underrubriken till hennes bok är rent av Amerikanska kriser (och essäer)– men resonemanget är relevant för Sverige också. Visst är vi mer villiga att se legitima skäl bakom en frustration som uttrycks i fördomar eller illvilja mot personer från andra kulturer, än om frustrationen tar sig andra irrationella, destruktiva uttryck.
Om man bejakar vreden hos vissa grupper men samtidigt retar upp andra riskerar man att förlora fler än man vinner. Att organisera sig för jämlikhet kräver att man lyckas förena grupper som på olika sätt drabbas av dagens orättfärdiga ordning. Att man samlas bakom gemensamma krav, med en gemensam motpart. Man har inte råd att förlora den vita arbetarklassen – men kan för den skull inte ta andra grupper för givna.
Om något borde oroa Socialdemokraterna så är det åldersprofilen på partiets väljare. Ungas intresse för politik och samhällsfrågor har ökat kraftigt över tid, men de vänder det stora arbetarepartiet ryggen. Till viss del fångas de unga upp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men också av borgerliga partier.
Även facken har svårare att attrahera unga. Men det är inte den enda gruppen. Så sent som 2006 låg den fackliga organisationsgraden bland arbetare – i dessa tider verkar man behöva påminna om att många som invandrat tillhör just arbetarklassen – på 77 procent bland både utrikes och inrikes födda. 2018 ligger andelen som är med i facket på 63 procent för inrikes födda – och så lågt som 49 procent för utrikes födda. Den sammantagna bilden är tydlig: facket har svårt att organisera dem som är nya på arbetsmarknaden, vilka ofta också är de som har sämst villkor.
Är det då verkligen klokt att elda under det blinda raseriet hos människor som inte ser att de många gånger har gemensamma intressen med dem de är arga på? Är det inte mer angeläget att få upp ögonen för de krafter som berikat sig medan arbetsvillkoren blivit tuffare, pensionerna urholkats och segregationen fördjupats? Det är tveksamt om man kan vinna särskilt många genom att bekräfta världsbilden hos dem som menar att invandringen är den huvudsakliga orsaken till brister i välfärden. Det är däremot säkert att en sådan strategi stöter bort andra.
Så när Stefan Löfven, samtidigt som Turkiet invaderar norra Syrien, säger att vi inte ska ha fler flyktingar, utan färre – hur kan man ens tala om människor i nöd på det sättet, som något vi ska ha eller inte ska ha? – undergräver han möjligheterna att bygga den rörelse som behövs för att vända samhällsutvecklingen.
Själv sitter jag där igen, och vet inte om jag ska trycka på den arga eller den ledsna knappen.
David Eklind Kloo arbetar på Arena Idé och är ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
