söndagskrönikan Tio procent av den vuxna befolkningen har köpt en privat sjukvårdsförsäkring. Den största lögnen är att de avlastar den vanliga vården, när de egentligen söndrar den inifrån. Välkommen till striden om välfärden 2.0, skriver Fanny Nilsson.
Det är snart jul och jag håller i ett uppfläkt knä. Ortopedkirurgen kämpar med borren. Det stänker benmärg och fett. En ny metalled ska sättas in, en operation som utförs 13 000 gånger om året i Sverige. Patienten på bordet har väntat på sin operation sedan april. Men hade hon haft en privat sjukvårdsförsäkring hade väntan inte blivit lång. Jag frågar kirurgen om det inte är kontroversiellt att man kan gå förbi kön och får svaret att ”det kanske finns några politiker som gnäller” – men att man samtidigt har tillåtit det sedan en lång tid tillbaka.
Det stämmer. I början på 1990-talet övergav man det så kallade driftsmonopolet i Sverige. Offentliga vårdgivare som enda alternativ hade varit en hörnsten i den svenska modellen, men ansågs nu omodernt. Lagförändringar öppnade upp för att skola och vård kunde drivas av privata utförare med skattemedel. Mantrat var (och är) att vem som styr spelar ingen roll, bara man har korrekta avtal och kvalitet. Men privatiseringen av utförarna öppnade för en annan konsekvens i växande skala: privatisering av betalningen.
Sedan år 2000 har privata sjukvårdsförsäkringar ökat explosionsartat: över 500 procent. På 90-talet sågs det som en slags direktörsgrej, men efter försäkringsbolagens marknadsföring mot stora företag ingår det nu som en löneförmån för många i medelklassen. Idag har 650 000 svenskar en egen sjukvårdsförsäkring, tio procent av den vuxna befolkningen. Många vet nog inte om det, som de oanande socialdemokraterna i Skellefteå. Det primära syftet är att få snabbare tillång till vård på vårdcentral såväl som hos organspecialister. Det största bolaget Länsförsäkringar stoltserar med avtal med 900 privata utförare.
Jag vet inte hur mina frågor inne på operationssalen har landat. Det kanske är kontroversiellt ändå? Vi arbetar i tystnad. Jag suger bort en liten blodpöl som bildats i såret. Operationssjuksköterskan säger: ”Jag tycker att det är bra, jag. De privata kirurgerna avlastar ju oss.”
Detta är den största missuppfattningen om sjukvårdsförsäkringar. Den kan verka logisk, men är helt fel. Antagandet bygger på att privat och offentlig sjukvård är två åtskilda system. Men en stor del av de vårdgivare som försäkringspatienterna erbjuds har också avtal med landstingen. De har alltså dubbla kösystem – en för vanliga sjuka och en för de med guldkant. På hemsidan för en av Capios vårdcentraler kan man till exempel läsa att ”samtliga bolag vi har avtal med har ”öronmärkta” tider på våra mottagningar”. John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, har kartlagt utvecklingen i sin bok Vårdstölden (Hur privat välfärd tar från det gemensamma). Han har intervjuat chefen för vårdcentralen som medger att ”en viss procent av tiden tar man just försäkringspatienter, övrig tid till alla andra”.
Detta är inte avlastning. Det är undanknuffning. Det går emot hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf att behoven ska styra – inte plånboken.
Läkarna på vårdcentralen är alltså primärt anställda för vanligt folk, via landstingsavtal. Men de tar också emot försäkringspatienter, som dessutom har en egen vårdsamordnare de kan ringa, från en egen kö. Varje gång läkaren tar emot en privat finansierad patient, betyder det att den i det givna ögonblicket inte tar emot en offentligt finansierad patient från den andra kön. Detsamma gäller även om mottagningen är helt privat, eftersom köer till vårdcentraler i Sverige beror uteslutande på brist på alllmänläkare.
Detta är alltså inte avlastning. Det är undanknuffning. Det går emot hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf att behoven ska styra – inte plånboken.
Att det privata smugit sig in i det offentliga ruckar på hela systemet i grunden. Ett bra exempel är ryggsjukdomar. I region Stockholm, där privatiseringsexperimenten gått längst, har politiska beslut lett till att ryggkirurgin lagts ner på flera storsjukhus. Regionen köper istället ryggoperationer från privata utförare till landstingspatienterna. Men eftersom de privata klinikerna inte har intensivvård kan bara friskare patienter opereras där. Kötiderna är betydligt kortare, och de drar in extra pengar på försäkringspatienter. De riskabla operationerna, de tunga och sjuka patienterna, faller på landstinget.
”Friska och försäkrade går före de sjuka”, säger en landstingsanställd ryggkirurg jag talar med. Hon ställer sig vidare frågan hur regionen ska konkurrera med de privata klinikerna. Privatkirurgerna tjänar mer. Vem vill bara operera multisjuka, till en lägre lön och sämre villkor? Så här skapas en tudelad sjukvård i ett land med ett begränsat antal läkare. Ett a- och b-lag, både för patienter och för personal.
I Spanien gick denna utveckling fort. Efter finanskrisen gjorde man 2012 stora nedskärningar i offentlig sjukvård. Den sämre tillgängligheten resulterade i en kraftig ökning av försäkringar. I dag har en av fem spanjorer en privat sjukvårdsförsäkring. Det finns privata ambulanser, akutmottagningar och cancercentrum. Javier vårdades på en offentlig cancerklinik efter en lång vårdkö orsakad fördröjning av diagnos. Hans anhöriga var förfärade av smutsen, men vägrade att flytta honom eftersom ”det är vad de vill att vi ska göra genom att ta så dålig hand om allt, de vill driva bort oss”. Den sista månaden gav de upp och flyttade Javier till en privat klinik, där han avled.
På onkologklinikerna i Sverige är det inte smutsigt. Vi har ingen gräddfil på akuten, inga privata hjärtoperationer. Ännu. Men i sommar öppnar en splitter ny privat cancerklinik utanför Lund. För att vi ska förstå (inbillas) att det inte är oetiskt att som sjuk försäkringstagare gå före i cancerkön är det första som möter oss på deras hemsida orden ”Specialistklinik i Lund ökar vårdens resurser”. Det kunde inte vara mer fel. Specialistläkarna flyttas bara från ett ställe där de också behövs, till ett annat där de får mer betalt. Dessutom är försäkringsbaserad vård oerhört kostnadsdrivande. Skräckexemplet USA spenderar mest av alla länder på sjukvård per capita, men befolkningen är inte friskare och har inte ens jämlik tillgång till det mest basala.
Man måste förstå att dålig offentlig vård går helt i linje med vad entreprenörerna önskar. Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling talar i podden Smarta samtal nästan förväntansfullt om hur en närstående systemkollaps av välfärden kommer öppna för total privatisering. För med den privata vårdens expansion minskar viljan att betala skatt. Om man betalar sin egen försäkring, varför ska man också bidra till fattigare människors sjukvård som man ändå inte nyttjar? Flera privat vård-förespråkare argumenterar på detta sätt och menar att de blir ”dubbelbestraffade”.
Detta är onekligen ett slugt sätt att nedmontera solidariskt finansierad välfärd på. Först sänker man skatten och låter verksamheterna falla. Sen säger man ”vad fan får jag för pengarna”. Till sist lockar man med gräddfiler för de rika och röststarka. Karin Svanborg-Sjövall, vd för Timbro är oerhört tydlig med att detta är deras nästa politiska strid. Och det finns lojala företrädare i den kampen. Som till exempel när ordföranden för sjukhusstyrelsen i Landskrona Warda Fatih (C) förespråkar en ”radikal privatisering”.
De lyckades privatisera driften av välfärden. De lyckades obegripligt nog, mot en majoritet av svenska folket, stoppa vinstbegränsning. Nu ska de privatisera finansieringen.
Tio procent av den vuxna befolkningen ingår alltså i något som ämnar söndra den solidariskt finansierade välfärden. Många vet säkert inte om det. Några har säkert gått på lögnen om ”avlastning”. Det är förståeligt. Man vill ha något bättre, komma fram till vårdcentralen, få sin operation i tid. Men man vill säkert inte ha en vårdkollaps. Vi har tillsammans skapat grundmodellen för det bästa och mest jämlika sjukvårdssystemet i världen. Visst, det har brister, och det beror primärt på personalbrist och underfinansiering. Lösningen är inte att rasera alltihop.
Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
