ledare Nyligen reste 6000 bärplockare tillbaka till sitt hemland. För många blev inkomsterna i år dåliga. En orsak är att bäråret varit dåligt, men en annan att alltför många plockare kom till Sverige. Nu behövs en reglering, både för plockarnas och branschens skull.
2008 gjordes en överenskommelse mellan M, C, L, KD och MP om invandring av arbetskraft. Kärnan i de regler som rått sedan dess är att arbetsgivaren själv avgör om det finns behov av arbetskraft från länder utanför EU. Debatten om lagstiftningen har dock fortsatt. Nyligen visade LO-utredaren Tove Nandorf att fyra av tio tillstånd förra året gällde yrken där det inte råder brist på arbetskraft, som städare, diskare, köksbiträden, vårdbiträden, taxiförare etc. Den berättigade frågan blir varför vi importerar arbetskraft till yrken där vi har arbetslösa på hemmaplan. En annan kritik, som hänger samman med att arbetsgivare kan välja och vraka bland anställda, handlar om att dessa arbetare ofta blir utnyttjade och lurade. Den som vill läsa mer på temat rekommenderas David Eklind Kloos rapport om villkoren för vietnamesiska nagelskulptörer.
I andra hörnan av debatten finns de som försvarar det nuvarande reglerna. Den mest högljudda rösten är Timbro som i en rad artiklar och rapporter värnar arbetsgivarnas rätt att mer eller mindre oinskränkt få besluta om invandring av arbetskraft. Det typiska för Timbros retorik är att man helst refererar till invandrare med hög och specialiserad kompetens. Det är inte konstigt att Timbro helst pratar om dem, när det gäller behovet av lågkvalificerad arbetskraft går argumentationen inte ihop. Timbro hävdar både att arbetsgivare måste få hämta arbetskraft till enkla jobb eftersom de inte kan hitta personal i Sverige OCH att Sverige behöver fler enkla (och framför allt lågbetalda) jobb för att skapa arbeten åt nyanlända. Åtminstone ett av de två påståendena måste vara fel.
Den berättigade frågan blir varför vi importerar arbetskraft till yrken där vi har arbetslösa på hemmaplan.
Timbro ser heller ingen risk med att arbetskraftsinvandrare blir exploaterade. Timbro hävdar att dessa farhågor är överdrivna, att ”de fall som förekommer är få” och att det bara handlar om ”enstaka” händelser. Det går att undra på vilken planet Timbros utredare befinner sig. Följer de alls med i rapporteringen om arbetslivet? Ett förslag är att de bokar tid med förtroendevalda för Byggnads, Fastighets, Handels och Hotell- och Restaurangfacket. Behovet av att lära sig lite mer förefaller att vara akut.
Ja, ungefär på detta sätt har debatten fortsatt, men det finns en grupp som inte riktigt passar in i resonemangen och som ofta glöms bort: De i år 6 000 thailändska bärplockarna som plockar blåbär, lingon och hjortron åt svenska och finska bärföretag (även finska företag verkar på svensk mark). För bara några veckor sedan åkte de sista av dessa bärplockare tillbaka till Thailand. För de flesta av dessa var inkomsten i år ovanligt låg, för en del katastrofalt dålig. Orsaken var det dåliga bäråret, där det i synnerhet var dåligt med blåbär och där det var särskilt dåligt med bär längst i norr.
Plockarna lånar pengar för att kunna resa till Sverige och arbeta. Mer än halva tiden i Sverige arbetar de för att betala tillbaka sina skulder. När det som i år är ett dåligt bärår blir fönstret för att tjäna pengar ännu mindre. Kronan har också fallit mot den thailändska bahten vilket ytterligare förvärrat läget. Dessutom finns belägg för att många av plockarna aldrig får ut lön enligt kollektivavtal, utan bara betalt utifrån hur många kilon bär de plockar. Det drar ner inkomsterna ännu mer.
Det speciella med plockningen av vilda bär är att all arbetskraft kommer från Thailand. Det finns inga anställda plockare från något annat land och därmed inte heller några från Sverige. Att konstruktionen blivit sådan beror på de svenska skattereglerna som slår fast att utomeuropeiska säsongsarbetare som är anställda av bemanningsföretag utanför EU inte behöver betala inkomstskatt i Sverige. Ett problem är emellertid uppenbart och blev särskilt tydligt i år: Antalet plockare från omvärlden är för många, vilket skapat en bräcklig bransch.
Under sommaren har jag pratat med företrädare för nästan alla bärföretag. Alla vill även framöver ha möjlighet att obehindrat hämta arbetskraft från Thailand. De vill alltså inte själva dra ner. Men alla tycker samtidigt att det var för många plockare som kom i år. Priset har främst betalats av plockarna i form av låga förtjänster och dåliga villkor. Det gäller inte minst de plockare som tvingats sova i minibussar när förläggningarna blev fulla. Men även flera bärföretag har påverkats negativt av överetableringen, för många har intäkterna sjunkit och många företagare är oroade över branschens utveckling.
Bärföretagens inställning till möjligheten att hämta arbetskraft från Thailand påminner om det klassiska fångarnas dilemma: Jag själv tjänar på att kunna ta hit så många arbetare som jag själv vill, men det blir sämre för alla när invandringen är oreglerad och när det kommer för många.
En slutsats är att vi skulle behöva ett tak för hur många thailändska bärplockare som företagen får hämta. Inom branschen har jag själv hört förslag om att kring 4000 plockare vore lämpligt. Nästa fråga är hur kvoteringen ska gå till. En idé som testas i Finland är att bärföretagen blir tvungna att redovisa hur mycket plockarna får betalt. De företag som betalar ut de högsta lönerna får sedan de största kvoterna. De företag som låter plockare sova i bilar borde dessutom bli helt utan kvot.
I motsats till vad Timbro hävdar är bärbranschen ännu ett exempel på att vi behöver en reglering av arbetskraftsinvandringen, men inte främst för att skapa fler jobb åt personer i Sverige, utan för att skydda de utländska arbetarna och för att skapa en hållbar bransch.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
