Häxjakt bortom det fattbaras gräns

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politisk dogmatism, LO:s samordning, modsens kris och Apotekstjänst kopplingar till Ådalen 31.

Häxjakten

Den nya uppsättningen av Arthur Millers ”Häxjakten” är ett unikt samarbete mellan Stadsteatern och Dramaten. Båda teatrarna är utlokaliserade på grund av renovering, det är väl något stambyte. Båda teatrarna har också haft turbulens på chefsposten. Jag kan bara säga att regissören Alexander Mørk-Eidem har begått ännu en scentriumf. Kammarspelet verkar inte vara hans grej, snarare de stora uppsättningarna med en mångfald av röster och roller. Den stora ensemblen gestaltar här ett kollektivt trauma och kanske också en kollektiv mänsklig historisk erfarenhet om vad okunskap och osäkerhet kan åstadkomma. ”Häxjakten” är som ett knytnävsslag i magen.

Millers pjäs bygger på faktiska händelser, visserligen omarbetade för scenen men allt är hämtat från verkligheten, även persongalleriet och deras namn. Det utspelade sig i Salem i Massachusetts i gamla New England, USA, 1692 och 1693 då mer än 200 personer anklagades i en häxjakt bortom det fattbaras gräns. 14 kvinnor och 5 män dömdes till döden genom hängning ­– för ”trolldom”. Ytterligare en människa slogs ihjäl. Och åtminstone fem personer dog i fängelset. 25 personer fick alltså sätta livet till. Salem var en strikt religiös enklav där tron i hög grad styrde samhället och de enskilda medborgarnas liv och leverne. Den nya världen som skulle bli Amerikans förenta stater började ju byggas av just sådana små religiösa samfälligheter som flydde från det intoleranta Europa. Jag läser att Salem ska ha varit under ekonomisk process och hotat av ursprungsbefolkningen – indianerna.

McCarthyismen som fond

Det är lätt att peka finger och förfäras över att de där människorna som levde för 300 år sedan var inskränkta och inkrökta religiösa fundamentalister. Men den problematik som skildras i Häxjakten är dessvärre allmängiltig och fortfarande aktuell. Både mänsklighetens långa historia och vår egen tid ger många exempel på händelser då masshysterier satt rättssäkerheten ur spel eller där majoriteten demoniserat minoriteten. Arthur Miller skrev Häxjakten 1953 och bakgrunden var förstås den tidens häxjakt på kommunister i synnerhet och vänstersympatisörer i allmänhet som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthys. Det hände i Salem 1692. Och i USA på 1950-talet.

Vad var Förintelsen om inte Salem i gigantisk industriell skala? Även i vår tid tillvitas enskilda grupper och människor vissa egenskaper utifrån mer eller mindre främlingsfientliga och rasistiska schabloner, baserad på religion, ursprung eller hudfärg. Det har hänt även i vår tid att den som nyss var en vän eller granne plötsligt ska bort, skickas tillbaka eller till och ­– förintas.

Salem var ett slutet samhälle. Kanske kan slutenhet och enklaver av olika slag producera sådana här mekanismer, där den andre görs till ett hot eller skapar föreställningen att någon av dina ”egna” inte är riktigt pålitlig eller har givit sig i lag med de andra eller den onde. Metoo var en välkommen revolution. Men det går inte att komma ifrån att Metoo hade vissa inslag av ryktesspridning som inte höll streck efter en vidare granskning. Där medierna och de sociala medierna gjorde sig själva till domare. Stadsteaterns uppsättning av ”Häxjakten” har därför en särskild laddning. Stadsteaterns Benny Fredriksson tvingades avgå på lösa boliner och tog mycket illa vid sig och ändade sitt liv. Det var ett slags häxjakt. Hans namn nämns förstås i programbladet. Mina tankebanor går vidare. De passerar Knutby och den aktuella debatten om de apatiska flyktingbarnen, utan att riktigt kunna reda ut hur allt hänger ihop med Millers pjäs. Sedan kommer jag att tänka på intoleransen i olika politiska miljöer.

Vänner och fiender i politikens värld

Krig är bottenlösa tragedier. Men inbördeskrig är särskilt brutala och kompromisslösa, de lever vidare länge, mycket länge. Inbördeskriget i Spanien är fortfarande ett oläkt sår. Något som aktualiseras av att Socialistregeringen nu genomför en flytt av Francos grav från Valle de los Caídos – ”de stupades dal”. Han ska inte längre vila sida vid sida med de som stred för demokratin i Spanien på 1930-talet. Högern protesterar.

Även i de politiska partierna kan motsättningar inom ett parti bli väl så djupa som konflikterna mellan partierna. Så kallade partivänner kan bli fiender för livet. Små politiska partier eller grupper tenderar att bli enklaver eller sekter, ofta binds de samman av en mer eller mindre dogmatisk idé och föreställning om hur världen borde ta form och gestaltas. Särskilt ytterkantspartier till både vänster och höger har därför en lång tradition av kontinuerliga splittringar. Maktlösheten leder inte sällan till att de ger sig på sina egna. Kanske blir kraven på ideologisk rättrogenhet större när gruppen är liten. Partierna långt till vänster har också splittrats i parti och minut. Högerextremisterna bildar nya grupper och partier hela tiden.

När Ordfront firade tioårsjubileum 1979 gav författaren Folke Isaksson föreningen rådet att ”sky dogmatismen som pesten”. Det var ett gott råd som det väl gick si och så med att efterleva. Ordfronts framgångssaga bröts paradoxalt när föreningen blev riktigt stor. Det var för övrigt en kontrovers om krigen i forna Jugoslavien som ställde till det, en del av en kontrovers som debatten om Peter Handke och Nobelpriset är ett litet efterskalv till. Maoisterna har för övrigt haft sin dos av asketism och klosterkluster. Den så kallade rebellrörelsen i slutet av 60-talet följde den kinesiska kulturrevolutionen i spåren och jagade högeravvikare eller så kallade ”kapitalistfarare”. Torbjörn Säfve har skrivit en bok om denna märkliga korta parentes i vänsterns historia: ”Rebellerna i Sverige: dokumentation, kritik, vision”. Den finns för övrigt upplagd på nätet: http://fib.se/fib_1/rebellerna.html Från Salem till rebellerna går det en krokig linje, men dock en linje.

Samtidigt leder det fel att bara tro att de här mekanismerna odlas på ytterkanterna. Jag tror att de är så pass allmängiltiga att de finns i alla slags politiska grupper och partier. Socialdemokraterna har tidigare varit rätt befriade från sekterism. Men numera är det vanligt att höger och vänster stämplas på den ena och andra. Även andra partier har sina kotterier. Det fanns en gång frisinnade och liberaler i Folkpartiet. Och ljusblå och mörkblå moderater, innan dom blev nya och gamla.

Och är inte mobbing ett slags häxjakt i mildare form? Närhelst tre människor möts kan det bildas grupper. Det kanske börjar med att två talar illa om den tredje. Med sådana tankar försöker jag hämta mig från ”Häxjakten”, ett knytnävsslag i mänsklighetens solar plexus. Med en förhoppning att jag och vi trots allt alltid kan rannsaka även oss själva i någon mån.

Från Marmaarbetarnas till apoteksarbetarnas seger?

Så var det detta med Apotekstjänst, som med rätta hamnat i skottgluggen för att sjukhus har försatts i nödläge och så många operationer ställts in. Ägarna har tidigare sålt DVD:er och CD-skivor. Det kanske var något i den där affärsmässiga förflyttningen till sjukvården som inte funkade.

Jag noterar att företaget ägs av Cecilia och Gerard Versteegh. De är arvtagare till släkten Versteegh som ägde de fabriker i Ådalen där arbetsmarknadskonflikten fick ett så tragiskt slut 1931. Fem människor dödades av militärens kulor. Den generationens Gérard Versteegh anställde strejkbrytare. Bilderna med banderollen ”För Marmaarbetarnas seger” har för evigt skrivits in i vår historia. Tiderna förändras. Nu får vi hoppas på medborgarnas och apoteksarbetarnas seger.

Exit Brexit denna vecka

Nu är det nog snart över. Äntligen. Efterspelet eller efterskalven i EU och i Storbritannien lär vi få leva med och prata om länge. Det var David Cameron som utlyste folkomröstningen 2016. Han verkar inte vara så förtjust i sin efterträdare, även om han tror att Boris Johnsons deal kommer att gå igenom och han får sin Brexit. Cameron säger att den ”smorda smågrisen” lätt kan glida ur händerna på oss vanliga dödliga. Man undrar om det var uttryck för beundran eller snyggt inlindad kritik av Boris Johnsson.

Vi kommer att sakna Storbritannien i EU och särskilt britternas fantastiska förmåga att uttrycka sig dräpande och vara elaka med ett leende på läpparna.

Sverigedemokraterna denna vecka

DN/Ipsos senaste opinionsmätning visar att Sverigedemokraterna fortsätter attrahera nya väljare. Nu ligger de på 23 procent, bara en procent efter Socialdemokraterna. DN toppade med att SD nu är hack i häl på S. Studie ett har förstås ännu ett av dessa samtal om Socialdemokraternas kris och väljartapp till Sverigedemokraterna. En relevant fråga. Mindre uppmärksammades att moderaterna nu ligger på 16 procent, alltså 7 procentenheter efter SD. Om detta stämmer är Moderaterna nu bara tredje största parti. Kanske för tidigt att avgöra. Men trenden i andra mätningar ger samma indikationer. Det kan vara ett fundamentalt maktskifte på gång i svenska politik.

Socialdemokraterna sliter därför med invandringsfrågornas längs ledder. Men det tycks inte leda till någon form av återhämtning. Och moderaterna fortsätter för sin del högerut, ännu mer högerut. Kärnkraftspolitiken ska nu läggas om med stöd av Åkesson. Med mera. Ulf Kristersson sa att när Sverigedemokraterna inte bjöds in till samtalen om gängkriminaliteten ”brast något”. Den rödgröna regeringen ”borde skämmas”. För det fick Kristersson en stor och lång applåd på moderatstämman.

När det gäller Sverigedemokraterna har många gått från förnekelse , via appeasement till join the club.

LO samordnar – lite mindre

LO lönesamordnar i år utan Kommunal och Pappers. Detta har hänt förr i den fackliga historien. Tidigare har det varit IF Metall som mält sig ur samarbetet. Det gjorde Stefan Löfven på sin tid. Och Leif ”Blomman” Blomberg bröt linjen på 80-talet. Verkstadsföreningen erbjöd ett avtal som tillgodosåg alla metallarbetarnas krav. Vi får se hur det går för Kommunal. De får oväntat stöd från Svenska Dagbladets ledarsida där Olof Ehrenkrona ser positivt på Kommunals avhopp och ser det som ett ”uttryck för en intressekonflikt inom arbetarrörelsen”.

Men också ett uttryck för att frågor som berör människors arbete”har halkat allt längre ned på den politiska agendan samtidigt som arbetslivet befinner sig i den största omvandlingen sedan industrialismens genombrott.” En intressant reflektion även för den som inte delar Ehrenkronas slutsats:  ”Kanske också ett gott tecken på en nödvändig avpolitisering av ett viktigt samhällsområde.”

Själv försöker jag i kriser och förändringar ta lärdom av historien. Jag tar fram några böcker vi på Arenagruppen gett ut på Premiss förslag: Harald Gatus: ”Lönen, makten och värdigheten. Fem nedslag i industriarbetarnas historia”. Och Anna Öberg-Danielssons och Tommy Öbergs: ”Vem ska bestämma på lönemarknaden? Industriavtalets lönenorm utmanas” och ”Ledartröja eller tvångströja: den svenska lönebildningens ansikten eller berättelsen om hur vi hamnade där”. Beställ på Bokus eller Adlibris. Bra helgläsning i dessa föränderliga tider. De ger perspektiv på det som nu händer. Och de vittnar om att inget är för evigt, inte ens specifika lönebildningsregimer.

I krisens tecken

Det är med ekonomin som med vädret. Efter högtryck kommer lågtryck. De blir olika långvariga. Ibland blir det en lång värmebölja. På samma sätt följer högkonjunktur på lågkonjunktur. Ibland blir det överhettning. Inte undra på att nationalekonomin alltid har påmint mig om meteorologi.

Jag läser att finansanalytikern Peter Malmqvist förutspår en riktigt djup ekonomisk kris inom 12 månader. Han ser inte något lyckligt slut på det som sker nu. Ja, Malmqvist brukar ju få rätt. I finanstidningen Dagens Industri skriver Andreas Cervenka: ”Kapitalismen miljardärer överger Friedman och omfamnar Marx”. Och i Dagens Nyheter skriver Jan Eklund att ”De giriga finanshajarna får mothugg”. Han och hela DN:s kulturredaktion verkar ha sett HBO-serien Succession.

Jag har svårt att se vad allt detta kan leda till just nu. Jag är ju inte meteorolog. Jag har bara läst nationalekonomi.