ledare Runt om i världen sker just nu en stor våg av folkliga revolter. Och trots tusentals mil emellan finns i många fall en gemensam nämnare för oroligheterna, nämligen de växande ekonomiska klyftorna.
Världen bevittnar just nu den största vågen av folkliga revolter sedan den arabiska våren under 2011.
Nästan varje dag ser vi bilder av de hårdhänta gatudemonstrationerna i Katalonien och Hong Kong, som dragits igång framförallt av demokratiska krav.
Men i många andra fall, trots tusentals mil emellan, finns en gemensam nämnare för oroligheterna i bland annat Chile, Ecuador, Argentina, Haiti, Libanon och Irak, nämligen de växande ekonomiska klyftorna.
Runt omkring i världen stiger vinster och aktieavkastningar, medan tillväxten stagnerar.
Att höjda taxor för kollektivtrafiken gör att folk i Chile vill protestera på gatorna kan för en svensk tyckas märkligt. Men det är en bild av de smala marginalerna i många chilenares privatekonomi, och det sedan många år lagrade missnöjet med utvecklingen.
Chile är på ytan ett rikt land, men det har den mest ojämlika inkomstfördelningen av OECDs 36 länder. Majoriteten av chilenarna får klara sig på en genomsnittlig månadsinkomst som inte överstiger 5 000 kr.
Det som gör att det folkliga missnöjet kokar är att trots att militärdiktaturen under Pinochet försvann för många år sedan, finns det mesta av den nyliberala ekonomiska ordning kvar som beslutades under juntans tid.
Det betyder att det mesta är privatiserat: vatten, gas, el, sjukvård, mediciner, transporter och utbildning. Med mindre än 5 000 i månaden blir det ett rent helvete att få privatekonomin att gå ihop. Då kan en höjd busstaxa bli den tändande gnistan.
En annan faktor bakom de folkliga protesterna är korruptionen. En sådan är svårt att undvika om de politiska, ekonomiska och finansiella eliternas intressen i flera länder allt mer glider ihop.
De nyliberala politikerna i Chile, Ecuador och Argentina har kanske genom att vänslas med de rika velat förmå dem att skapa tillväxt. Men runt omkring i världen stiger vinster och aktieavkastningar, medan tillväxten stagnerar. Härigenom blir det en ytterligare press på människor i Latinamerika och Mellanöstern att gå ut och protestera på gatorna.
Hur ska raden av globala revolter sluta? Ett av felen med den arabiska våren var att kampen – med undantag för Tunisien – inte ledde till fördjupade demokratiska institutioner. Man kan befara att dagens motstånd mot reformer, tillsammans med den globala recession som väntas, kommer att fördjupa den konfrontation vi nu har. Men det finns också ljuspunkter.
I helgen demonstrerade en många mil lång mänsklig kedja av tiotusentals libaneser för en mer enad nation, bort från den förlamande kvoteringen av den politiska makten i landet mellan kristna, muslimer och druzer.
Också i helgen efter presidentvalet i Argentina avsattes med stor röstmarginal den avskydde nyliberalen Mauricio Macri. Veckor av stora demonstrationer har alltså burit frukt. Men som Latinamerikas mest skuldsatta land blir vägen tillbaka för Argentina en rejäl uppförsbacke.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
