Söndrade vi falla

ledare Hur ska facken samordna sig i framtiden? LO:s misslyckande att samla samtliga 14 medlemsförbund bakom gemensamma avtalskrav pekar mot den större frågan om vilken roll de fackliga centralorganisationerna ska – och kan – fylla.

Löntagarkollektiv. Finns ordet ens? Menade du konstnärskollektiv, undrar Svenska Akademiens ordlista på nätet. Nej, det menade jag inte. Lönekamp? Menade du lönegap? Löneutveckling? Äntligen träff.

Men det lär inte bli någon löneutveckling – snarare lönegap – utan lönekamp. Och hur blir det med kampen utan kollektiv som kan utkämpa den?

LO:s misslyckande att samla samtliga 14 medlemsförbund bakom gemensamma avtalskrav pekar mot en större fråga, om vilken roll de fackliga centralorganisationerna ska – och kan – fylla. De arbetande, oavsett anlitandeform, kan sägas vara ett kollektiv i den mån de påverkas av samma sociala och ekonomiska krafter. Det lagstadgade anställningsskyddet, nivån på arbetslösheten, utformningen av arbetslöshets- och sjukförsäkring lägger en gemensam grund för alla att stå på. De villkor andra arbetsgivare erbjuder påverkar vilka krav man kan ställa på sin egen arbetsgivare.

Vissa förbund är mer beroende av den styrka ett samordnat agerande ger.

De arbetande kan också sägas vara ett kollektiv i den mån de lyckas formera sig som en kraft som förmår påverka samhället och ekonomin.

Grupper med hög utbytbarhet är mer beroende av att underbudskonkurrensen arbetstagare emellan blockeras. Genom att facken samordnar sig i centralorganisationer når deras påverkan utanför de enskilda branscherna.

Men kollektivt handlande är inte lätt att åstadkomma. Att odla en yrkesidentitet är en sak. Att skapa engagemang för något så brett som arbetar- eller tjänstemannakollektivet är rimligen svårare. För att inte tala om löntagarkollektivet.

Så vilken framtid går centralorganisationerna till mötes? Det är inte givet. LO har ambitionen att samordna sina förbund inför avtalsrörelsen, men Kommunals val att ställa sig utanför indikerar en tro på sin förmåga att driva igenom sina krav på egen hand. LO-ledningen lär redan grubbla över hur man nästa gång ska lyckas samla alla förbund bakom gemensamma krav. De samordnade förhandlingarna är en förutsättning för att genomdriva kontrollerade och accepterade omfördelningar mellan branscher, istället för att var och en tar ut vad deras arbetsgivare har råd att betala.

I både LO och PTK finns ett förbund som är avsevärt större än de andra; Kommunal respektive Unionen. Det innebär uppenbara utmaningar för den interna demokratin.

Nya konstellationer växer fram både inom och utanför centralorganisationerna. De fem LO-förbunden i 6F agerar många gånger koordinerat, med eget lönebildningsprojekt och egen tankesmedja. Facken inom industrin samordnar tre LO-förbund, ett TCO-förbund och ett Saco-förbund gentemot arbetsgivarna. Just detta att IF Metall, GS och Livs samordnar sina lönekrav inom såväl LO som Facken inom industrin har ibland skapat spänningar. Nu har även lärarfacken – det ena i TCO och det andra i Saco – deklarerat att de avser utreda möjligheterna för en ”helt ny organisering av Sveriges lärare”. Att det inte rör sig om en sammanslagning har Lärarnas Riksförbunds Åsa Fahlén understrukit, vilket pekar mot någon annan form av samverkan.

Lägg därtill att gränserna mellan centralorganisationerna kan komma att te sig alltmer godtyckliga i takt med att utbildningskraven ökar för alla yrken.

Utgången är inte given. Det är däremot det faktum att vissa förbund är mer beroende av den styrka ett samordnat agerande ger. Arbetsplatsernas storlek och struktur, förekomsten av osäkra anlitandeformer och hur stor omsättningen på anställda är i branschen ger olika förbund olika förutsättningar. Endast en samordnad fackföreningsrörelse som ser till hela löntagarkollektivets intressen kan förhindra att vita fläckar uppstår, och att delar av arbetsmarknaden på sikt blir laglöst land.