Vardagskrönikan Kvinnor påstås vara som lyckligast vid 23 respektive 69 års ålder. Frågan är vad som i så fall händer däremellan, och hur den tiden ska hanteras. Mi Lodell tror att hon har svaret.
Samtidigt som årstiden med det ständiga mörkret sänker sig över vår del av världen och vi huttrar i regnblandad hastigt påkommen kyla och hösten inte längre är vacker så stiger den inre humörstemperaturen så att mätaren går sönder. Men inte på ett tyrolerhattfrejdigt vis utan mer Falling down-aktigt.
Det finns så mycket att uppröras och förargas över både i den stora och den lilla världen. Orättvisor, ojämlikhet, idioti, ren och skär dumhet. Men den största faran är egentligen det stora grå som ständigt hänger över en i november som Mårrans skugga, nämligen ledan. Eller lite tjusigare, spleen. Livsleda är inte att ha lite tråkigt en stund och inte heller alls ett passivt tillstånd, utan det är att med Terminator-blick scanna av tillvaron och i realtid kunna få avläsningsdata: ”Totalt meningslöst”. Robotröntgenblicken ser helt enkelt livstråden som en enda lång fladdrande tvättlina.
På jobbet skickas det regelbundet ut medarbetarenkäter för att mäta personalens upplevda stress och hur man mår. Den är inte anonym. Och den som noteras högt i upplevd stressnivå och i enkäten skriver saker som Victor Hugo-citatet Melankoli är glädjen över att vara bedrövad får ett samtal med närmaste chef. Folk fyller därför mest i en lagom nivå, typ 7 av 10. Så att man verkar vara lite på tårna. Inte i väggen än, men heller inte sengångarslö.
Jag funderade över vad som egentligen händer de där 46 åren mellan de ”lyckliga åren”. Jag kom fram till att det måste vara livet.
Jag läste häromdagen i nån hälsotidning om en undersökning där forskarna på oklara grunder kommit fram till att kvinnor var som lyckligast vid 23 respektive 69 års ålder och som vackrast vid 39 (vad det nu har för betydelse). Artikeln var kort och lämnade många frågor. Jag funderade över vad som egentligen händer de där 46 åren mellan de ”lyckliga åren”. Jag kom fram till att det måste vara livet. Mårrans skugga i hasorna. Terminatorglasögonen. Röntgenblicken.
Hur ska dessa utmaningar då bemötas? På sistone har det här med lågaffektivt bemötande debatterats. Många högljudda röster ifrågasätter metoden med ett specifikt skräckexempel, en skola där konsekvenserna blivit att ”stökiga” elever tagit makten och anarki uppstått. Jag misstänker dock att lärarna där inte uppfattat vad metoden går ut på och därför bokstavligen gick ifrån konflikterna. De drabbades av både förvirring och leda i dess farligaste form, lakonism. De slutade bry sig. Ingen affekt alls, med andra ord.
Metoden handlar i grunden om relationsskapande och tydliga ramar där gruppmedlemmarna inte hamnar i maktkamp. I skolan betyder det att läraren har ett tydligt ledarskap och en tillsägelse blir naturlig och begriplig eftersom läraren och eleven har en uppgjord överenskommelse som läraren bara lugnt påminner om.
Men metoden funkar även i tvättstugan. Där är jag nästan lika ofta som i skolan. Och tvättstugor kan ju som bekant inte sällan framkalla högaffektiva känslor hos brukarna. Senast häromveckan när jag hämtade min torra tvätt (på minutslaget den tid den får finnas kvar i torkskåpet.) En arg man hade kastat runt min tvätt och stod nu högröd i ansiktet och SVOR åt mig.
Vid sådana tillfällen sträcker jag fram handen mitt i svordomar eller svador och säger lugnt: Hej, jag heter Mi Lodell. Vi har visst inte träffats förut? Jag bor i lägenheten där. Var bor du? Det är ett så oväntat svar att den upprörde alltid kommer av sig.
Förvirrad skakade mycket riktigt även den här arge mannen min hand och presenterade sig lika hövligt och ilskan rann av honom i ett nafs. Sedan studsade han omkring, bad om ursäkt, gav tummen upp, började berätta om sin dag och klappade mig kärvänligt på axeln. Och för en stund klev vi ut ur Mårrans skugga.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
