USA Maktdelningen är en central princip för det amerikanska systemet och risken för att andra länders regeringar skulle kapa presidentposten var något som i synnerhet oroade de som en gång skrev landets grundlagar. USA är därför på väg mot sin kanske värsta konstitutionella kris sedan inbördeskriget, menar Henrik Thorén.
I slutet av September detta år deklarerade det Amerikanska representanthusets talman, Nancy Pelosi, att demokraterna då ämnade inleda den process mot president Donald Trump som i USAs konstitution kallas impeachment. Det är en motsvarighet till vad vi i Sverige brukar benämna riksrätt och syftar till att slutligen avsätta en sittande president.
Vad som kan ligga till grund för en dylik process stipuleras i konstitutionen. Det handlar om high crimes and misdemeanors och bör inte förstås som brott i juridisk bemärkelse utan som överträdelser av ämbetets befogenheter, maktmissbruk, och även vad som kanske kan betraktas som marginellt i sammanhanget som exempelvis att solka ner presidentskapets dignitet. Bland de artiklar som formulerades i riksrätten mot president Andrew Johnson 1868 återfinns till exempel just att ha vanärat och förlöjligat presidentämbetet genom tal och handling. Att en handling är ett brott är varken nödvändigt eller tillräckligt och även om processen har vissa formella juridiska element är det en ytterst politisk process och är så också ämnad att vara.
Trots att Trump förmodligen är den amerikanske president som mest flagrant utpekats som korrupt har Demokraterna länge varit splittrade i riksrättsfrågan. Pelosi själv var emot att inleda förfarandet och ändrade sig först när ett antal demokrater från distrikt som röstat för Trump i valet 2016 offentligt gått ut och sagt att tiden nu var kommen.
Det som fick bägaren att slutligen rinna över för dem var att detaljer om ett samtal mellan Donald Trump och Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj, kommit till allmän kännedom. Historien är snårig men själva grunden är detta: Trump har använt sig av USAs utrikespolitiska apparat i form av militärt bistånd och planerade statsbesök för att förmå Ukraina att inleda utredningar ämnade att sätta krokben för den demokratiske presidentkandidat-aspirant som Trump känner sig mest hotad av. Nämligen den tidigare vice-presidenten under Barrack Obama, Joe Biden. Trumps administration har sedermera försökt sopa undan spåren efter samtalet vilket också utgör ett allvarlig brott mot praxis.
De inledande uppgifterna, som blev kända genom en rapport av en visselblåsare med kännedom om samtalet i fråga, har sedermera bekräftats och stärkts. Dels av de samtalsanteckningar Trumpadministrationen själva gjort offentliga och dels genom det som läckt ut eller offentliggjorts av förhör som redan hållits.
Men åter till processen. Inledande förhör av vittnen med insyn i Ukrainaaffären har hittills hållits bakom lyckta dörrar i representanthusets underrättelsekommitté. Den fasen är nu över och Demokraterna ämnar att övergå till att i öppna förhör, med utvalda nyckelvitttnen, påvisa för allmänheten varför riksrätt är oundvikligt. Någon gång inom den närmaste månaden eller så lär de artiklar som utgör själva anklagelsen mot presidenten formuleras, varpå en omröstning kommer att hållas om att formellt anklaga presidenten. En enkel majoritet är det som krävs och gissningsvis kommer detta ske med endast demokratiska röster.
Artiklarna själva kommer i all sannolikhet att vara snävt formulerade och behandla endast Ukrainaaffären. Ett bredare åtal hade varit möjligt. Mueller-rapporten från tidigare i år skulle kunna ligga grund ytterligare artiklar och så även den uppsjö av andra pågående utredningar av Trump som berör hans ekonomiska predikament. Men hittills verkar Demokraterna resonera att riskerna med att komplicera och dra ut på det hela är för stora.
Om nu representanthuset som väntat röstar för riksrätt går det hela vidare till senaten. Där ska då en rättegångsliknande procedur iscensättas. Senatorerna agerar jury och ordförande i förhandlingarna är chefsdomaren för högsta domstolen. Till skillnad från representanthuset är republikanerna i majoritet i senaten och kontrollerar också därför själva processen vilket i sammanhanget är viktigt. Konstitutionen säger nämligen inte mycket om hur det måste gå till och Republikanerna har redan indikerat att processen mycket väl kan komma att handla om Joe Biden snarare än Donald Trump.
Nå, för att fälla en president krävs att en kvalificerad majoritet av senaten, två tredjedelar, röstar för. Först vid ett sådant utfall avsätts presidenten och ersätts enligt en i konstitutionen stipulerad successionsordning. Först på tur är vicepresidenten Mike Pence. Sedan talmannen i representanthuset Nancy Pelosi. Efter henne är det näst högst rankande senatorn i senaten, Chuck Grassley, efter det utrikesministern Mike Pompeo, och så vidare.
I just det här fallet kan man konstatera att frågan kring vem som i så fall skulle bli president är långt från självklart då både Pence och Pompeo i större eller mindre grad är implicerade i den affär som nu hotar kosta Trump presidentposten.
Riksrättsförfarandet—som finns beskrivet i konstitutionen, och flitigt diskuterades av republikens grundare—har endast används tre gånger tidigare och har aldrig fullbordats. 1868 röstade representanthuset för att avsätta tidigare nämnda Andrew Johnson. Men han blev sedermera friad i senaten med minsta möjliga marginal och kunde tjäna ut sin mandatperiod.
Den andra att bli föremål för riksrätt var Richard Nixon som i samband med Watergateskandalen 1972 gjorde sig skyldig till grova överträdelser av sitt ämbete. Men 1974 när processen slutligen gick till senaten avgick Nixon innan någon rättegång kunnat hållas. Ledande republikanska figurer hade då gjort det klart för honom att han inte längre hade något stöd bland sina partivänner i den högre kammaren och inte kunde räkna med att klara sig. Det är värt att notera att omröstningen om riksrätt i representanthuset då skedde med en överväldigande majoritet av 412 röster mot endast 3.
Den tredje var Bill Clinton som i samband med Monica Lewinsky-affären anklagades för att bland annat ha ljugit under ed. Representanthuset röstade för riksrätt mot Clinton före jul 1998 men Clinton friades i senaten tidigt året efter med en bekväm marginal. Det hela kom sedermera att straffa republikanerna i efterföljande val då många betraktade processen som driven av partipolitiska intressen snarare än av omsorg om republikens ve och väl.
Hur lär det då bli för Trump? Det är svårt att veta av uppenbara skäl. Det man kan konstatera är att till skillnad från Clinton, och i likhet med Nixon, är själva anklagelserna substantiella och faller klart inom den typ av överträdelser som berättigar en riksrättsprocess. Det är grova och uppenbara övertramp av presidentämbetets befogenheter Trump verkar gjort sig skyldig till och det äventyrar det demokratiska systemets funktion och legitimitet.
Men för att Trump ska fällas av den republikanskt kontrollerade senaten krävs att många republikaner går emot sin president. Hittills har linjen hållit och de få republikaner som vågat trotsa Trump har geschwint fått se sig om efter ett nytt gebit.
Man kan peka på två punkter här. Å ena sidan ska man komma ihåg att även Nixon åtnjöt brett stöd bland republikaner långt in i processen. När han väl tappade detta stöd gick det hela mycket snabbt. Om republikanerna till slut överger Trump lär det ske på samma sätt.
Å andra sidan befinner sig USA i ett helt annat, och långt mer polariserat, politiskt landskap nu jämfört med 1970-talet, eller ens det hyperpolariserade 1990-talet. I synnerhet är de nationella massmedierna långt mer splittrade och ideologiskt drivna än tidigare. Detta är i synnerhet sant på högerkanten och har mätbar effekt på elektoratet. Exempelvis är det så att de som uteslutande får sina nyheter från högerkanalen Fox News inte ens tror att de händelser kring vilka det hela kretsar har ägt rum. Detta trots att det i hög grad framkommer av de samtalsanteckningar som Trumps egen administration inom Vita Huset har offentliggjort.
En vanlig och rimlig åsikt är att polariseringen i USA gör det osannolikt att republikanerna kommer att vika sig i senaten, oavsett vad som nu kommer fram i vittnesmål. Givet att representanthuset röstar för att ställa Trump inför skranket, vilket som sagt vid det här laget förefaller närmast oundvikligt, kommer senatens majoritetsledare Mitch McConnell göra det han kan för att försöka minimera skadan. Det finns skäl att tro att McConnell har intresse av att hålla processen kort. Dels betyder den legitimitet en lång process eventuellt hade kunnat ge inte mycket för dagens republikanska kulturkrigare. Dels är det så att just eftersom anklagelserna är både starka och så pass graverande kan det vara att föredra att helt enkelt göra den tid republikanska politiker måste stå framför olika TV-kameror och förklara sig så kort som möjligt. I dagens snabba nyhetsklimat skulle det hela kunna blåsa över snabbt.
Som läget är nu verkar detta vara det mest sannolika utfallet. Men om så är fallet står USA inför sin förmodligen värsta och allvarligaste konstitutionella kris sedan inbördeskriget.
För det första betyder det att kongressens översynsbefogenheter i praktiken är meningslösa. I förlängningen marginaliseras då hela den lagstiftande grenen i det amerikanska regeringssystemet. Kongressen är redan en kraftigt försvagad institution som har visat sig oförmögen att utföra sin grunduppgift, alltså att stifta lagar. Under omständigheter där de respektive kamrarna tillhör olika partier, vilket varit legio det senaste dryga årtiondet, klarar man bara knappt av att godkänna en budget. Men om Trump frias i senaten måste man också fråga sig till vilken grad kongressen kan utöva översyn av den exekutiva grenen överhuvudtaget. Det innebär att den enda roll kongressen effektivt kan spela är att godkänna presidentens kandidater till ämbeten som kräver ett kongressgodkännande. Som exempelvis domare. Men det i sin tur är egentligen bara möjligt när senaten tillhör samma parti som presidenten, vilket skulle kunna ändras efter nästa år då ny president ska väljas.
Det andra är att ett friande av Trump utgör ett mycket farligt prejudikat. Kan nu presidenter fritt använda den amerikanska statsapparaten för sina egna syften? Kan de nu byta amerikanskt bistånd mot personlig kampanjhjälp? Detta är problematiskt på både kort och lång sikt av det uppenbara skälet att det verkar göra fria och rättvisa val omöjliga. Detta i ett system som redan lider av ett substantiellt demokratiunderskott.
Just möjligheten att då hålla fria och rättvisa val är synnerligen oroande, men det som gör detta till en konstitutionell kris är hur detta står i så stark spänning mot själva konstitutionen. Maktdelning mellan regeringens olika grenar är en central princip för det amerikanska systemet och risken för att andra länders regeringar skulle kapa presidentposten genom mutor och personliga gåvor var något som i synnerhet oroade de som en gång skrev landets konstitution. Frågan uppstår då oundvikligen om konstitutionens grundläggande legitimitet och en konstitutionell kris är ett faktum.
Det mest oroande här är inte bara att en dylik kris är möjlig, utan att det åtminstone just nu verkar vara det kanske mest sannolika utfallet.
Om man blickar ytterligare framåt verkar två möjliga lösningar materialisera sig. Den ena är att Trump allting till trots inte blir omvald. Här kan man konstatera att det är så att det faktum att han blir friad i detta scenario försvagar just de demokratiska mekanismer som behövs för att få bort honom på detta sätt. Men det kan ändå ske givetvis. Trump har långt ifrån total kontroll. Men en demokratisk president kommer antagligen inte att få en enad kongress bakom sig. Det sätt på vilket senatorerna är fördelade mellan stater gör det successivt svårare för demokraterna att nå en majoritet i den högre kammaren och det verkar redan osannolikt. Men utan en demokratisk senat fortsätter krisen. Republikanerna kommer förmodligen att intensifiera det blockerande av tillsättandet av domare som de utvecklade och förfinade under Obama, och således i praktiken avskaffa kongressen.
Den andra lösningen, långt mer osäker, är gamla hederliga protester. Gissningsvis kan en robust och långsiktig lösning av de strukturella problem den amerikanska demokratin lider av inte längre ske genom små förändringar på marginalen. Men det politiska systemet självt med en lamslagen kongress är helt oförmögen att åstadkomma de reformer som behövs. Om det finnes något att lära av historien är det att den typen av djupgående förändringar måste kopplas samman med omfattande och kraftfulla sociala rörelser och det brukar betyda folk på gatan. Om ett friande kommer att mobilisera folklagren återstår att se. Det finns heller ingen garanti att en dylik rörelse ytterst kan nå sina mål eller få från ett demokratiskt perspektiv positiva effekter. Men det är nu svårt att se många andra realistiska alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
