Svenskt stål för klimatet

INDUSTRI Den svenska stålindustrin står inför en enorm omställning. Hur ska det gå när ett stålverk som släpper ut sju tusen ton koldioxid om dagen ska bli fossilfritt? Lisa Pelling djupdyker i en bransch som står för en tiondel av Sveriges utsläpp.

SSAB:s stålverk är ett landmärke i Luleå. Masugnens rostiga rör reser sig mot skyn på Svartön, där Luleälven mynnar i Bottenviken. Kalla dagar står röken från skorstenarna som breda pelare upp mot himlen. Här rör sig solen liksom långsammare över himlavalvet. Gryningen glöder länge, sommarskymningen varar hela natten. På vintern är det stålverkets strålkastare som beslutsamt lyser upp polarnatten.

Det är här stålet tillverkas, gjuts ut och kapas i långsmala ämnen. Över sju tusen ton stål. Varje dag. Stål från SSAB och Sverige har byggt broar över Gula floden, rest skyskrapor i New York, och armerat folkhemmets förorter. Ett stålverk är på många sätt en symbol för människans betvingande av naturen. Att bryta malmen, smälta och rena den, gjuta och kapa.

Nu är stålverket i Luleå på väg att bli en ny symbol: en symbol för hur en av världens mest fossilberoende industrier kan klimatanpassas. SSAB, Vattenfall och LKAB samarbetar i projektet HYBRIT för att skapa en fossilfri stålproduktion. Vid FN:s stora klimatmöte i september 2019 var HYBRIT inbjudna som en av fyra innovationsprojekt från hela världen som fick presentera sig för toppmötet.

Sju procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från ståltillverkning. I stål-landet Sverige står ståltillverkningen för en tiondel av alla utsläpp. Anledningen är inte enbart att kol används för att hetta upp och smälta malmen, utan också för att kol behövs i själva framställningen: kolet används att få bort syret ur järnmalmen. Järnmalm är järnoxid, det vill säga den innehåller syre som måste tas bort för att järnet ska kunna användas. Genom att järnmalmen hettas upp i en masugn binds syret till kol: två syreatomer (O) förenas med en kolatom (C) till CO₂– koldioxid. Det går åt massor av kol – och för varje ton flytande råjärn som tappas ur masugnen i Luleå släpper den ut drygt ett ton koldioxid.

Produktionen av så kallat fossilfritt stål använder istället vätgas (H) för att reducera bort syret ur järnoxiden. Två väteatomer förenar sig med en syreatom till H₂O – vanligt vatten. Tekniken finns redan, men den har inte testats i industriell skala. Förrän nu.

Nu är det istället branschen som är smutsig. Ståltillverkningen är värst, men industrin som helhet står för en fjärdedel av alla utsläpp i Sverige.

Om SSAB kan övergå till att producera kolfritt stål är det inget mindre än en industriell revolution, som Ingvar Persson skrev i Aftonbladet den 21/7 2019.

Inom resten av industrin genereras koldioxidutsläppen framförallt genom den energi som används i själva produktionen: kol, olja och gas. En stor del av den nödvändiga utsläppsminskningen kan alltså uppnås genom att använda icke-fossila bränslen, som biobränslen eller fossilfri el, för att driva produktionen.

De djupa skogarnas Sverige har bra förutsättningar att kunna tillverka biobränslen. Just nu är det mer lönsamt att göra virke eller papper av skogen, än att omvandla den till biogas, etanol eller pellets. Biobränsle är idag en restprodukt, men det kan ändras. Särskilt snabbt kan det gå i Sverige.

För att användningen av fossila bränslen ska kunna minskas krävs det också en större elproduktion, och större kapacitet i elnätet. För överföring inom Sverige, och mellan Sverige och våra nordiska länder så att elen kan vara så leveranssäker som möjligt.

Svensk industri kan klimatanpassas, och tar stora klimatkliv just nu. Men det kommer inte att vara gratis. Bara miljösatsningen Industriklivet kostar staten 300 miljoner kronor om året. Utöver det har Energimyndigheten investerat i HYBRIT-projektet, senast med 528 miljoner kronor till pilotfasen. De tre ägarbolagen – SSAB, Vattenfall och LKAB – har investerat drygt en miljard i pilotfasen av projektet. Pengar som tas från vinstmarginalen och, förmodligen, från löneutrymmet.

Så frågan kommer att ställas, och den måste ställas: Varför ska vi göra dessa gigantiska investeringar, varför ska vi bry oss? Sverige och svensk industri står ju trots allt för en marginell andel av de globala utsläppen, är det verkligen värt uppoffringen det innebär att ställa om till en klimatneutral produktion?

Ett svar är att vi är framgångsrika när det gäller att tänka nytt och nyskapande. Svenska innovationer kommer att spridas till andra länder, och hjälpa till att sänka utsläppen även där. Den svenska industrins uppdrag är dubbelt: dels att själva utveckla utsläppsneutrala produktionsprocesser, dels att producera den teknik som andra behöver för att kunna klimatanpassa sin tillverkning. Båda delarna är avgörande för industrins internationella konkurrenskraft. Att investera i framtidens klimatsmarta industri i Sverige är ett sätt att ta vårt globala ansvar.

Ett annat argument för att vi ska bry oss om att göra det ekonomiskt överkomligt för svensk industri att ställa om till klimatneutral produktion är att det inte är en hållbar lösning att flytta industriproduktionen någon annanstans. Det som industrin producerar, som kemiska produkter, byggmaterial eller stål, kommer ju att efterfrågas ändå. Och produktionen flyttas knappast till platser där utsläppen blir mindre. Snarare riskerar en produktionsflytt att leda till högre utsläpp, globalt sett.

Företaget Preem och deras ansökan om at bygga ut sin kapacitet i Sverige ställer den här frågan på sin spets. Preem är Sveriges största drivmedelsföretag, och en av Sveriges värsta utsläppare. Preems planer på att utvidga sin verksamhet i Lysekil skulle, enligt Preem, öka anläggningens koldioxidutsläpp från 1,7 till 2,2 miljoner ton per år, och raffinaderiet i Lysekil skulle bli en av de största enskilda utsläppskällorna i Sverige.

Samtidigt är Preems två raffinaderier i Göteborg och Lysekil några av de mest klimatanpassade i Europa, de släpper ut 17 procent mindre koldioxid än jämförbara raffinaderier i Västeuropa. För klimatets skull vore det därför bättre att placera mer raffinaderiverksamhet i Sverige, inte mindre. Dessutom omfattas raffinaderiet i Lysekil, precis som all annan tung industri och alla stora energianläggningar (och sedan 2012 även flygtrafiken) inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) av EU:s system med utsläppshandel, EU ETS. Det som släpps ut i Sverige tar alltså utsläppsrätter från någon annan. Att utsläppen från Lysekil ökar innebär alltså inte att utsläppen från EES-länderna ökar totalt sett, eftersom utsläppshandeln sker under ett tak. Detta tak sjunker, dessutom, vilket gör att det kommer att bli hårdare och hårdare konkurrens om utsläppsrättigheterna, som därför kommer att bli allt dyrare. Det går därför, enligt miljökonsulten Magnus Nilsson att ifrågasätta om det ens kommer att vara lönsamt för Preem att investera i Lysekil.

Framtidens industri måste också vara klimatvänlig för att vara en attraktiv arbetsplats. Förr var industrijobb närmast synonymt med farligt, bullrigt, smutsigt och tungt arbete. Modernt industriarbete är hörselkåpor, svetskåpa med friskluftsfilter, arbetsmiljöenkätsuppföljningsmöte. Övervakning bakom plexiglas och framför skärmar.

Nu är det istället branschen som är smutsig. Ståltillverkningen är värst, men industrin som helhet står för en fjärdedel av alla utsläpp i Sverige. SSAB tillhör tillsammans med Preem, Cementa och Borealis Sveriges största utsläppare av koldioxid.

Även industriarbetare vill kunna se sina skolstrejkande barn i ögonen.

Köra dieseltruck i gruvgångarna för att bryta malm till koldioxidsprutande masugnar. Det är inget framtidsyrke. Med eller utan hörselkåpa och friskvårdstimme.

* * *

Arkeologiska fynd på Cypern och i Palestina visar att kol har använts för att göra stål av järnmalm i över tre tusen år. Nu vill SSAB ställa om till fossilfritt stål på bara 25 år. Det är snabbt. Men frågan är om det är tillräckligt snabbt.

Vi börjar nämligen få slut på möjligheter att släppa ut koldioxid. Överhuvudtaget. För att kunna nå målet om att begränsa den globala uppvärmningen till max 1,5 grader måste de globala utsläppen halveras till 2030. I år ökar de. Frågan är om vår snabbt krympande CO₂-budget räcker. Ens under en övergångsperiod.

”Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid. Mat växer inte på ICA”, skrev Sveriges klimatminister Isabella Lövin i en uppmärksammad artikel dagarna innan valet 2018. ”Tänk om det rätta ordet för det vi orsakat inte alls är växthus, utan bastu. Det är inte ett växthus, utan en torr bastukupol som just nu lägrat sig över norra halvklotet. Med miljoner ton metan som frigörs från havsbottnar och sibiriska tundran, utan albedo-effekten från Arktis iskalott, med utfiskade hav fulla av plast, vad har vi då? Inte ett växthus dignande av grönsaker, utan matbrist. (…) Jag är hemskt ledsen men jag tänker inte linda in detta faktum längre, jag vill inte invagga någon enda människa i lugn och ro längre.”

Det är en rasande klimataktivist som skriver, men också en miljöpartist i regeringsställning som har gett upp om att klimatomställningen kommer att vara gratis. Argumenten för klimatomställningen formuleras ju ofta som win-win. När det gäller industrin ska klimatomställningen göra produktionen renare, effektivare, och företagen mer konkurrenskraftiga, mer framgångsrika. Det är fokus på det som är bra och hoppfullt med klimatomställningen, allt vi kan tjäna på den, som har gjort Miljöpartiet regeringsdugliga.

Tänk om det inte är sant.

Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla, sa Greta Thunberg när hon talade i FN. Jag vill att ni ska få panik.

Då behöver framtidens industri bygga på en helt annan överenskommelse mellan stat, företag och fack. Kanske all vinstmarginal, och allt löneutrymme måste användas för att klara av de gigantiska investeringarna under de närmaste åren. Kommer de i så fall att äga rum? Har vi något val?

De här frågorna förändrar det fackliga arbetet. IF Metall och andra fackförbund kommer förmodligen inte att strejka för klimatet. Men andra fackliga verktyg klimatanpassas.

Som försöken med gröna kollektivavtal i Kanada. Det kan till exempel handla om att de anställda via kollektivavtalet får ökade möjligheter att jobba hemifrån, eller att lönen kompletteras med ett gratis pendlarkort, så att fossildrivna transporter till arbetsplatsen minskas. Krav på att övernattningar ska ersättas så att anställa har möjlighet att ta tåg istället för att flyga, är ett annat exempel.

Andra fackliga initiativ handlar om att se till att företagen har system och strukturer för att ta tillvara på medarbetarnas engagemang och innovationskraft när det gäller att hitta och använda klimatsmarta produktionsprocesser, eller att vara nyskapande när det handlar om att minimera materialåtgång och hantera avfall.

Den kanske viktigaste fackliga uppgiften handlar om att vara en kraft som ser till att klimatomställningen sker på ett socialt hållbart sätt. Om breda löntagargrupper förlorar på omställningen, kommer den inte att ske. Därför är all framgångsrik klimatpolitik fördelningspolitik. Fördelning från de som har ekonomisk bärkraft till de som inte har marginaler för dyrare mat, högre bensinpris och högre hyra – eller lägre lön. Fackliga krav måste handla om att arbetsgivaren ska betala för klimatinvesteringarna med vinstmarginalen, istället för att låta de anställda betala med ett krympande löneutrymme.

* * *

En stor utmaning för industrin är att utveckla fler processer för att återanvända det som en gång brutits ur marken. Idag återanvänds omkring 80 procent av restprodukterna antingen som råvaror i ståltillverkningen eller säljs för andra användningsområden. Nu finns till exempel teknik som kan tömma de gigantiska slambassängerna på Svartön utanför Luleå. Slammet, som innehåller höga halter av järn och kol kan återföras till masugnen. SSAB:s masugnar i Oxelösund ska snart ersättas av en stor elektrifierad ljusbågsugn. Planen är att tillverka stål genom att med ljusbåge smälta stålskrot samt järnråvara från Hybritprocessen.

På Borealis anläggning i Stenungsund, också en av Sveriges största enskilda utsläppare av koldioxid, funderar man på hur plast ska kunna återvinnas. En utmaning är att återvinna kompositmaterial: material som består av flera olika material. Det går numera att återvinna genom det som kallas kemisk återvinning. Det går grovt ut på att plastmaterial förgasas till en syntesgas som kan tas tillvara och omvandlas till råvara för ny plast. Men det är dyrt, och det är fortfarande billigt med plast. För att kommersialisera kemisk återvinning, konstaterar IF Metalls utredare Ellika Berglund Aas, ”behövs därför hjälp av politiskt beslutade styrmedel”. Politiken måste göra det dyrare att ta fram ny plast, helt enkelt, så att det blir ekonomiskt lönsamt att återvinna plast. Helst på global nivå.

Människor i det som skulle bli Sverige började samla järnockra från myrar och sjöbottnar för drygt tvåtusen år sedan. Rödrostiga stränder avslöjade fyndigheterna. När isen bar kunde malmen bärgas. Våra förfäder har lämnat efter sig slagghögar och kolningsgropar, spår efter blästerugnar och högar av smidbart ämnesjärn vid för länge sedan övergivna boplatser. Vad vi lämnar efter oss, det är en öppen fråga.

Essän ingår i antologin Industrivisioner (Premiss förlag 2020).

***

Följ Dagens Arena på Facebook