ledare Även om de nordiska länderna skulle få ett undantag från ett EU-direktiv om minimilöner skulle det bli upp till EU-domstolen att tolka reglerna. I värsta fall skulle den nordiska modellen stå och falla med domstolens tolkningar.
Den ekonomiska krisen 2008 tvingade flera EU-länder att ta lån. I förhandlingarna med de skuldsatta länderna, som sköttes av EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB), Internationella valutafonden (IMF) och ibland Världsbanken, krävdes offentliga besparingar och att arbetsmarknaden skulle bli mer ”flexibel”. Bland annat skulle centrala kollektivavtal ersättas av lokala. Resultatet blev dock att många kollektivavtal försvann. Snabbast gick det i Rumänien. Bara mellan 2011 och 2012 minskade andelen anställda som täcktes av avtal från 98 till 36 procent. Därefter har täckningen av kollektivavtal fortsatt att sjunka, både i Rumänien och andra EU-länder. Konsekvensen har blivit lägre löner för dem som tjänar minst.
Nu förklarar EU:s nya kommissionsordförande Ursula von der Leyen att hon är oroad över den låga täckningen av kollektivavtal och att de lägsta lönerna är extremt låga. Hon har därför bett den nya arbetsmarknadskommissionären Nicholas Schmit att inom 100 dagar ta fram ett rättsligt initiativ för att höja lönerna för de sämst betalda. Detta tolkas av de flesta, bland annat av TCO:s tidning Arbetsvärlden, som att EU-kommissionen förbereder ett direktiv om minimilöner.
Det är ytterst oklart om en europeisk minimilön skulle vara till fördel för anställda i Europa.
Lagstadgade minimilöner på EU-nivå vore dock ett mycket dåligt förslag. För svensk och nordisk del vore det förödande. Modellen med att parterna gör upp om lönenivåerna genom kollektivavtal skulle helt kunna skjutas i sank. Den svenska regeringen måste därför gör allt den kan för att stoppa idén om ett direktiv.
En annan kritik går ut på att ett direktiv om minimilöner strider mot Fördraget om EU:s funktionssätt. I det formuleras ambitionerna med EU:s arbetsmarknadspolitik och det framgår klart att EU inte ska lägga sig i ”löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout” (artikel 152, punkt 5).
Frågan om europeisk minimilön har skapat splittring inom Europafacket. Generalsekreteraren Luca Visentini hävdar visserligen att Sverige och de nordiska länderna skulle kunna få ett undantag från direktivet, en idé som också lyfts från företrädare för EU-kommissionen. Ett undantag skulle emellertid vara vanskligt. Ytterst är det EU-domstolen som tolkar direktiven. I värsta fall skulle den nordiska modellen stå och falla med EU-domstolens bedömning.
Ett av Visentinis argument för minimilöner är att de mer välmående delarna av Europa måste vara solidariska med lågavlönade i länder som Cypern, Italien, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Delvis ligger det något i det resonemanget. Sverige är en del av EU och har ett ansvar för arbetsvillkoren inom hela EU.
Ändå håller inte argumentet. I detta fall vet vi att risken är stor för att den nordiska modellen undergrävs. Det skulle vara ett rejält kliv bakåt, även i ett europeiskt perspektiv. Just av det skälet råder bred svensk uppslutning mot direktivet. Samtliga fackliga organisationer, näringslivet och arbetsmarknadsministern är med på tåget.
Därtill är det ytterst oklart om en europeisk minimilön skulle vara till fördel för anställda i Europa. Idag har 22 länder i EU nationella minimilöner. Nivån varierar från 286 euro i Bulgarien till 2 071 euro i Luxemburg. Vad nu vissa inom EU tänker sig är att EU måste använda musklerna för att höja minimilönerna när länderna själva vägrar att göra det. Men det mesta talar för att denna dragkamp bör föras på nationell nivå. Inte minst handlar det om att stärka facket. Det kan visserligen vara sant att ett EU-direktiv om minimilöner på kort sikt skulle leda till att några EU-länder tvingades höja minimilönerna. Men hur EU agerar framöver är osäkert. En lagstadgad minimilön skulle också öppna för att EU skulle kunna sänka minimilönerna, exempelvis vid en ekonomisk kris eller om högern fick ett starkare inflytande. Med ett tvingande vapen i EU:s händer skulle facken kunna köras över.
Inom ramen för den sociala pelaren har EU skärpt reglerna för bland annat arbetsmiljön, däribland genom hårdare gränsvärden för cancerogena ämnen. Den generella kritiken mot EU:s sociala pelare, som ofta drivs från borgerligt håll, är därför felaktig. Samtidigt är EU inte en garant för att den fackliga styrkan värnas. Det vet vi sedan tidigare. Det är bara att fråga fackliga företrädare i Rumänien. Där kan de flesta arbetsgivarna numera sätta löner utan att behöva bry sig om kollektivavtal och fackliga krav.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
