Mansrollens sorgsna vilsenhet

Maskulinitet I vår tid är vinnarna de som kan hantera tillvarons tilltagande komplexitet. Förlorarna återfinns ofta i traditionell arbetarklass, men också i en medelklass som inte klarar den globaliserade ekonomins tempo. Och de är framför allt män. Ulrika Kärnborg har tittat närmare på vad en mansroll i fritt fall innebär för oss alla.

Den norske terroristen Anders Behring Breivik hatar kvinnor, det var en av anledningarna till att han kom till Utøya den där julidagen 2011.

Han skulle mörda Gro Harlem Brundtland.

Som alla vet misslyckades han med att ta livet av Norges mest kända politiker, fast han lyckades i sitt andra, fasansfulla uppsåt. Genom det manifest han offentliggjorde före skjutningarna, vet vi vilken bisarr kvinnosyn som fick honom att planera och genomföra ett av de värsta terrorattentaten genom tiderna.

Breivik gav kvinnorna skulden för vad han anser vara en urspårning av det norska samhället. Eller som han själv skriver: ”Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiskt korrekta feminismen”.

Från hans kulturkonservativa horisont är det feministerna som har underminerat kärnfamiljen, släppt in muslimerna och överhuvudtaget bidragit till en feminisering av Norge. Trots att Breivik själv är född i slutet av 70-talet, skriver religionshistorikern Mattias Gardell, drömmer han sig tillbaka till ett ihopfantiserat 50-tal där kvinnor är hemmafruar med papiljotter i håret och män riktiga män. Vad dagens feminister, som kämpar med näbb och klor mot papiljotterna, inte tycks förstå är att deras multikulturalism och gullande med flyktingar bara bereder marken för den kommande muslimska invasionen.

Breiviks kvinnohat är skrämmande, och ibland komiskt i sin enkelspårighet. Men trots de uppenbara överdrifterna går det att se kopplingar mellan hans åsikter och värderingar som finns väl förankrade i de breda folklagren. I sin essä om den europeiska extremhögerns måltavlor, ”De hatade”, citerar Magnus Linton statsvetaren Cas Mudde, som menar att den typen av populistiska värderingar som Breivik uttrycker finns överallt, fast de sällan kommer till så våldsamma uttryck.

Vad Breivik anser om kvinnorollen är alltså värt att titta närmare på, och ännu mer intressant är hans uppfattning om mansrollen. Vad säger Breiviks mansideal – denne blonde, norske riddare som ska stå som ett bålverk i den kommande kulturkampen – om vilka normer som gäller kring maskulinitet 2019?

Vi lever i ett samhälle där män och kvinnor, trots decennier av jämställdhetssträvanden, paradoxalt nog verkar leva i olika världar. Könen, som på grund av politiska ansträngningar egentligen borde få allt mer gemensamt, dras på nytt isär. Ett tydligt tecken i tiden är segregeringen i arbetslivet, där den snabbt expanderande techsektorn blivit helt mansdominerad. Melinda Gates brukar säga att en av vår tids viktigaste jämställdhets- och demokratifrågor är den som handlar om kvinnors deltagande i teknik- och innovationsutvecklingen.

Ett annat tecken är de beteenden som avslöjades under #Metoo-kampanjen, och som visade på en manlig ovilja att göra upp med unkna attityder kring sexualitet och maktutövning. Även gängvåldet som hamnat i fokus av samhällsdebatten, är en utpräglat manlig företeelse, och gängbrottsligheten en värld dit få kvinnor har tillträde. Slutligen finns det en skillnad hur män respektive kvinnor agerar vid valurnorna:

Kvinnor orienterar sig vänsterut i ännu högre grad än tidigare, medan männen, och i synnerhet de unga männen, röstar konservativt.

I SvD/Sifos oktobermätning 2019 framkommer att kvinnor i ännu högre grad än tidigare orienterar sig vänsterut, medan männen, och i synnerhet de unga männen, röstar konservativt. Enligt forskaren Ann-Catherine Jungar visar det att det inte bara är på den traditionella höger-vänster-skalan som män och kvinnor har olika värderingar, utan i ökande grad även på GAL-TAN-skalan, där män rör sig mot TAN som står för traditionell, auktoritär och nationalistisk.

Frågan om varför det, utifrån ett demokratiskt och liberalt perspektiv, har gått snett i Europa har stötts och blötts under lång tid. Svaren handlar ofta om att högerradikalismen är en reaktion på någon sorts kris: kapitalismens, modernitetens, globaliseringens, nationens, identitetens, marknadens eller demokratins.

Många forskare menar att kapitalismens accelererande tempo och expansion fungerar som en centrifugal utslungare av vinnare och förlorare. De förra är de som med språk och utbildning kan hantera tillvarons tilltagande komplexitet, de senare är de som inte kan det. I Europa utgörs förlorarna ofta av traditionell arbetarklass, men också av medelklass som inte klarar den globaliserade ekonomins tempo. Och, skulle man kunna tillägga, framför allt av männen i de grupperna.

Mansforskare som Jens Ljunggren, Claes Ekenstam och Thomas Johansson har visat på hur mansrollen genom historien har förändrats och radikaliserats när den manliga identiteten utsatts för tryck utifrån, oftast genom stora och genomgripande samhällsförändringar.

Vid förra sekelskiftet skedde en radikalisering av mansrollen som dagens utveckling ibland påminner om. Omkring år 1900 var känslan av en manlighet i kris starkare än någonsin. Traditionella normer, värden och ”naturliga” gränsdragningar, skriver mansforskaren Jens Ljunggren i antologin ”Rädd att falla”, tycktes vara i gungning eller på väg att lösas upp. Kvinnorna gjorde intrång på arbetsmarknaden, samtidigt som de organiserade sig och krävde demokratiska rättigheter, frihet och jämlikhet – ofta i samverkan med män som delade dessa värderingar. Samtidigt kom förändringar i arbetslivet, formaliserat lönearbete i kontor och fabriker, som gjorde det svårare än någonsin förut för många män att behålla bilden av sig själva som fria och självständiga.

Tillsammans med andra orosmoln som flockades på sekelskiftshimlen, ledde förändringarna till att den manliga identiteten började krackelera. Som svar på krisen inleddes en massiv motoffensiv för att stoppa det påstått tilltagande förvekligandet och feminiseringen som decenniet före första världskrigets sågs som ett hot mot hela civilisationen.

Nya arenor, som fotbollsplanen eller löparspåret, uppfanns för att den manlige mannen utan störande kvinnlig inblandning skulle kunna få leva ut sina aggressiva sidor, men också för att han ifred skulle kunna odla manlig vänskap och ömsinthet.

Inom olika naturvetenskapliga discipliner – rasbiologi, medicin och psykologi – stärktes och legitimerades nyupptäckta könsskillnader. Ett nytt ”hårt”, militariserat, mansideal lanserades och nya arenor, som fotbollsplanen eller löparspåret, uppfanns för att den manlige mannen utan störande kvinnlig inblandning skulle kunna få leva ut sina aggressiva sidor, men också för att han ifred skulle kunna odla manlig vänskap och ömsinthet. Så småningom blev den nya mansrollen en viktig ingrediens i de ideologiska strömningar, nazismen, kommunismen och fascismen, som kom att forma Europa under första halvan av 1900-talet och som ledde två blodiga världskrig.

När världsekonomin mot slutet av 1920-talet slutligen kollapsade, var det dags för den nye aggressive mannen att ta plats på scenen. Desperat instängd i en krympande ekonomi, och berövad sina möjligheter till kolonial expansion framstod till slut kriget som en möjlighet, den enda möjligheten för den manlige mannen att överleva.

I den klassiska studien Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar skriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson att mannen ofta är osynlig i historien. Det kan tyckas paradoxalt eftersom mannen i den patriarkala kulturen är navet som allting snurrar kring, men just därför tycks det sällan eller aldrig finnas något behov av att analysera honom. Det manliga beskrivs som sammanfallande med det mänskliga, och det i sin tur gör det svårt att se mannen för alla män.

Mansmyter kom ut i början av 90-talet, och en del av innehållet känns av begripliga skäl daterat. Men det finns ett kapitel som har hög relevans även i vår tid, trots att vi delvis har lämnat den modernitet och det industrisamhälle som Ambjörnsson förhåller sig till bakom oss. Det handlar om den mest grundläggande av alla västerländska mansmyter, nämligen den om slavhandlaren och civilisationsbyggaren Robinson Kruse.

Daniel Defoes roman Robinson Crusoe (på svenska ofta kallad Robinson Kruse) från 1719 är en av den västerländska litteraturens mest lästa verk och har under seklerna ständigt kommit i nya upplagor. I dess kölvatten har det utgivits en lång rad andra böcker som på olika sätt förhåller sig, antingen till Defoes romankaraktär, eller till verklighetens Robinson – en skotsk sjöman vid namn Alexander Selkirk som efter ett bråk med sin kapten hade blivit ilandsatt på en öde ö utanför Chiles kust, och tvingats försöka överleva där.

Defoes romanhjälte är ingen sympatisk figur. Han växer upp i York som son till en aktad köpman. Egentligen är han förutbestämd att gå i faderns fotspår, men eftersom han har drabbats av upplysningstidens upptäckar- och vandringsbacill längtar han hela tiden ut.

Kruse flyr. Med hjälp av några släktingar skramlar han ihop pengar och köper lite leksaker och krimskrams. Med dem i bagaget ger han sig ut på en farofylld tripp till Guinea, varifrån han återvänder 300 pund rikare. På det viset kan han investera i en ny resa, men nu blir han tillfångatagen som slav, förlorar hela sitt kapital men lyckas fly igen. Den här gången tack vare en ny kompanjon, Zury, som är afrikan. De tas ombord på ett nytt portugisiskt fartyg, där Kruse påpassligt och chockerande grymt säljer Zury och båten till dess kapten. För pengarna skaffar han en egen plantage i Brasilien, men på resa till Afrika för att köpa slavar lider han skeppsbrott och hamnar på en obebodd ö i Västindien. Där stannar han i tjugoåtta år, och när han återbördas till civilisationen leder uppmärksamheten och tidningsskriverierna till upphovet av en ny litterär genre: robinsonaden.

Robinson Kruse har kallats en prototyp för den västerländske kolonisatören – men också för en framgångsrik manlighet. I sin gärning är han helt inriktad på att köpa eller erövra människor och land, som han omskapar till produktiva enheter för sin egen vinning. Karl Marx använde berättelsen för att beskriva begreppet ursprunglig kapitalackumulation. Både till det inre och det yttre hänger Robinson Kruses historia ihop med de ekonomiska transaktioner han gör – för trots ökat välstånd leder de inte till att han kan slå sig ned och leva samma händelsefattiga liv som fadern i York. Den som äger kapital måste ständigt vara beredd på uppbrott. Kruse skaffar sig inte 300 pund för att i lugn och ro konsumera utan för att investera.

Den tyske sociologen Max Weber visar i sitt klassiska arbete, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hur puritanismens predestinationstanke går samman med en bestämd arbetsmoral, utmärkt av ordning och rationalitet. Den (man) som Gud från begynnelsen har utvalt för att undfå hans nåd bevisar sin värdighet genom att ingå i Guds hemliga arbetskompani, avdelat för att i god ordning civilisera den vilda världen.

Robinson Kruse är just en sådan puritansk, manlig hjälpte. Utelämnad åt sig själv på den öde ön, plågas han inte av samvetskval över de brott han begått eller de människor han förslavat och förrått, han funderar bara på hur han med hjälp av detaljerade scheman, vetenskapligt tänkande och perfekt kontroll av känslolivet kan överleva, men inte bara det. Han strävar från dag ett efter att förvandla ön, det obebodda paradiset, till en välfungerande koloni, en sorts avkastningsfond. Genom rationellt tänkande och handlande blir hans grymma och meningslösa tillvaro rimlig och överlevnaden möjlig. Han framstår som perfekta exemplet på den rationelle mannen, och från ungefär den här tiden i historien kopplas rationalitet ihop med manlighet på ett sätt som har överlevt in i vår tid.

I själva verket bör Kruse ses som en föregångare till vad historikern George L. Mosse har kallat den moderna manliga stereotypen. Den uppstod mot 1700-talets slut (Defoes bok utkom i början av samma sekel) parallellt med det borgerliga samhället etablering. Detta mansideal innebar något radikalt nytt, även om det delvis sprang ur äldre kristna och aristokratiska idéer. En av nyheterna var dess upptagenhet med kroppens yttre attribut och dess förbindelse med den inre, moraliska människan. Kärlek till arbete, måttlighet och renlighet ansågs precis som för Robinson Kruse bestämmande både för hälsan och kroppens utseende. Medelklassens definition av dygd, skriver Claes Ekenstam i Rädd att falla, införlivades därmed med maskuliniteten. Gymnastik och sport blev viktiga redskap för att konstruera den; fysisk fostran skulle förhindra att män förvekligades och förverkliga ett maskulint kroppsideal. Den tyske litteraturvetaren Klaus Theweleit har analyserat hur den här typen av manskult med rasistiska inslag blev en viktig komponent i den nazistiska ideologin.

För ett annat intressant drag i den moderna mansstereotypen var att den ofta definierades i relation till en motpart, en outsider. Kvinnor, romer och judar, liksom kriminella och andra socialt avvikande tillhörde grupper som på olika sätt avvek från den sociala normen. De symboliserade fysisk och psykisk oordning men också, och det var det viktigaste, omanlighet. Även om de på många sätt var olämpliga och mindre önskade, var de samtidigt nödvändiga. Utan outsiders, inga riktiga män. Manskulten blev också en raskult.

I sin sorgsna ensamhet bakom de blinkande datorskärmarna, är Incel-männen det yttersta beviset för en kris som inte bara är manlighetens, utan hela vår civilisations.

Hur förhåller sig dagens män till den moderna manliga stereotypen? Lever den kvar? Inför mansdagen kontaktade Dagens Arena utbildaren Luis Lineo på organisationen MÄN och jämställdhetsforskaren Jesper Fundberg för att prata om mansrollen. Ingen av dem tycker att könsordningen egentligen har rubbats. Trots #metoo och trots att det finns massor av forskning och statistik som visar hur destruktiva normer kring maskulinitet är, är det få män som engagerar sig i ett aktivt förändringsarbete.

En av anledningarna till det kan, precis som för förra sekelskiftets män, vara en växande maktlöshet. Den beror på att man bor i ett utsatt område, eller i glesbygden, på en plats som kvinnor flyttat ifrån men där man själv blivit kvar, eller på strukturell arbetslöshet som leder till en upplevelse av att sakna en självklar plats i samhället.

Då hjälper ingen puritansk arbetsmoral eller självtillräcklighet i stil med Robinsons Kruse, då är härdsmältan nära.

I sin allra mest extrema form har den förintande känslan av att vara en förlorare, lett fram till den så kallade Incel-rörelsen, där medlemmarna är vita män som lever i ofrivilliga celibat och som hatar kvinnor – dessa potentiella kärleksobjekt som vägrar ge den nödvändiga närheten – så mycket att de förespråkar våldtäktsläger. Vad var det nu Hjalmar Söderberg låter sin doktor Glas säga? ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

I sin sorgsna ensamhet bakom de blinkande datorskärmarna, är Incel-männen det yttersta beviset för en kris som inte bara är manlighetens, utan hela vår civilisations.