Mörkret tätnar över EU

Europa får fem år till med José Manuel Barroso. Det innebär att det högerpolitiska mörkret tätnar över unionen. De svenska rödgröna ledamöterna gjorde det enda rätta och röstade nej i går. Nu gäller att den stora socialdemokratiska gruppen bestämmer sig för oppositionspolitik och inte gräver ner sig i koalition med de konservativa.

Frågor om arbetsmarknad och avregleringar kommer nu att ligga med fast högerkurs. Barroso sade först blankt nej till att justera utstationeringsdirektivet, som parlamentet tidigare har krävt. Men pressades till halvt löfte inför omvalet. Det kan ingen lita på.

Barrosos framtid har inte bara handlat om Tysklands och Frankrikes regeringar. I lika hög grad har striden stått mellan höger och vänster i parlamentet. Faktum är att parlamentarikerna sedan några år är mer lojala med sina övernationella partigrupper än med sina hemländer. Simon Hix vid London School of Economics visar i sin lysande kreativa bok What´s Wrong With the EU and How to Fix It att Europaparlamentet röstar mer partitroget än USA:s kongress.

Risken finns att det nyvalda parlamentet i år rör sig mot en stor koalition där socialdemokrater och den konservativa gruppen EPP samarbetar. EPP får annars svårt att nå majoritet. Ett sådant “tyskt läge” skulle avpolitisera arbetet.

Nästan alla EU:s medlemsländer styrs från höger. I parlamentet led socialdemokraterna ett svidande nederlag. För demokratins skull är det därför viktigt att kristdemokrater och andra får genomslag för sin politik. Ett av EU:s stora problem är ju att medborgarna inte ser skillnad på vem som egentligen styr. Vänsterns uppdrag nu är att vara opposition, att driva krav, att göra skillnaderna tydliga. I förlängning demokratiseras på så vis EU – vi kan identifiera förd politik med partier i majoritet.

I sin bok visar Simon Hix hur unionen redan med Nicefördraget kan demokratiseras. Det är upp till politikerna själva. Han presenterar bland annat ett scenario där de olika partigrupperna redan före parlamentsvalen utser sina kandidater till kommissionens ordförande. De blir ett slags samlande politiska gestalter under valrörelsen, i alla länder och med tydliga program för vad de vill uträtta.

Med en sådan ordning skulle parlamentet rycka till sig initiativet från regeringschefernas smussel, kommissionen bli en exekutiv makt beroende av parlamentets stöd och hela systemet politiseras. Det är dit vänsteroppositionen nu bör sträva.

Då skulle Barroso inte kunna segla fram i media som en tjänsteman utan övertygelser. Då skulle alla veta att han är utsedd av den konservativa gruppen – och ingen annan.