Dags för FOI att vakna

Näthat Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en nypublicerad rapport studerat språket i radikalnationalistiska miljöer på nätet. Trots det saknar FOI helt kunskap om retoriken om att massmörda muslimer och avrätta politiker som pågår i liknande, men slutna, grupper på nätet. 

Det går en obruten linje från de SD-vänliga slutna grupper som idag kräver att statsministern ska avrättas, och de skinnskallar som på 90-talet krävde detsamma. Hatiska våldsdyrkare har alltid haft en given plats i partiet, vilket bland andra Peter Wolodarski konstaterar i en uppmärksammad ledartext i DN den 8 december.

Därför finns det egentligen inget nytt med stiftelsen Expos senaste avslöjande, i vilket de granskat fjorton SD-vänliga facebookgrupper där uppmaningarna flödar om att beväpna sig, att massmörda muslimer, avrätta politiker och få »fler Breivikar« i Sverige.

Samtidigt är det ett viktigt reportage, för det sätter fingret på hur illa förberedda samhället är på att hantera ett hot som är på snabb uppsegling: Den stokastiska, radikalnationalistiska terrorn.

»Stokastisk terrorism« är ett begrepp som börjat etablera sig i den internationella diskussionen om extremhögern, såväl den radikalnationalistiska som den antifeministiska och counterjihadistiska. Begreppet har dock inte ännu etablerats i Sverige.

Det handlar om en form av terrordåd som inte kan förutsägas vare sig av den som vill framkalla dem, eller av den som vill stoppa dem. Strategin är att man genom masskommunikation av hatiska budskap om undergång skapar en utbredd känsla av desperation och beredskap att agera hos ett stort antal sympatisörer, varpå sannolikhetsläran säger att någon, någonstans, till sist måste pressas över en gräns och gå från ord till handling.

Tidigare har sådana attentatspersoner ofta kallats »ensamvargar«, vilket är en felaktig benämning. Dessa personer är som regel djupt inbegripna i ett socialt hatnätverk online. De agerar som individer, men hela deras drivkraft avgörs av kopplingen till och identifikationen med ett större, extremistiskt kollektiv. Ett exempel på stokastisk terrorism är dådet i Christchurch, då över 50 människor mördades i en moské av en ensam gärningsman.

Expo intervjuar även FOI:s forskare Katie Cohen, medförfattare till rapporten Digitalt slagfält, som FOI släppte i oktober i år. Rapporten är en kvantitativ studie av språket på ett antal radikalnationalistiska miljöer på nätet. Cohen uttrycker förvåning när hon delges det material som tidningen har tagit fram från de slutna grupperna. »Jag trodde inte att det såg ut så i sådana grupper«, säger hon till tidningen, och tillstår att de inte i sitt arbete har tittat på hur det ser ut i slutna grupper.

Hon syftar på inlägg om att bränna moskéer (helst med muslimer i), att alla moskéer bör sprängas i luften, att tiggare, afghaner och svarta borde skjutas av. Vi som har bevakat dessa frågor (själv har jag skrivit om den nya högern sedan 2010) har varnat i åratal för vad denna retorik kan leda till. Det är obegripligt att detta kan vara nyheter för en forskare som uppbär statliga medel för att ta fram kunskap om just radikalnationalister. Många har redan reagerat på det intryck som Cohen gör i Expos artikel. Det är dags för FOI att vakna och lukta på kaffet.

Sverigedemokraterna bildades av nazister. De började sina dagar som nynazister, men moderniserade sig sedan de insett att de annars skulle vara dömda till en existens i periferin. Likt så många andra extremhögerpartier runtom i Europa tonade de ner retoriken, men de övergav aldrig sina sakfrågor.

Den kanske viktigaste förändringen de genomförde var att anamma viktiga element ur det tidiga 1900-talets modell för nazistisk organisering: Istället för ett parti fyllt av våldsverkande skinnskallar skulle de istället ha en politisk gren och en aktivistisk gren, liksom nazistpartiet (NSDAP) en gång hade sitt Sturmabteilung (SA, som i princip var en kår av ligister som spred rädsla och angrep andra partiers samlingar för att försvåra för dem att nå ut med sina budskap). Så länge som det fanns till och med ett skenbart avstånd mellan grenarna, kunde de marschera framåt sida vid sida. Den hätska retoriken sporrar nya våldsdåd. Våldsdåden ökar konfliktnivån i samhället, och ger därmed trovärdighet åt den allt mer hätska retoriken.

I dag måste inte längre ett SA marschera på gatorna. Det aktivistiska arbetet är betydligt mer sofistikerat och svårfångat. I takt med att tiderna förändrats och det politiska samtalet för allt väsentligt har flyttat ut på nätet, så är det också i nätforum, kommentarsfält och sociala medier som den aktivistiska grenen gör nytta.

Det är viktigt att förstå hur dagens framgångsrika extremhöger skiljer sig från sina föregångare under 1900-talet. Liksom alla ideologier går också den radikala nationalismen i dialog med och färgas av sin samtid. Inte minst har vår tids minskade tolerans mot politiskt våld satt avtryck i hur den nya högern arbetar. Försök att upprätta ”miliser” av 1900-talsmodell har fungerat dåligt och som regel bara tjänat till att exponera initiativtagarnas extrema åsikter. De har helt misslyckats med att ikläda sig den roll som representanter för folket, som är så livsviktig för alla populister.

Sturmabteilung var enkla att analysera. Deras modus operandi var våldet och den fysiska ockupationen av de gemensamma ytorna. Dagens hundratals nätgrupper och tiotusentals anonyma konton verkar istället slå från alla håll och det är omöjligt att enkelt urskilja en organisering bakom dem. Tänk om de bara är bekymrade medborgare som tappat humöret?

Ovissheten bromsar upp förmågan till motmobilisering hos andra demokratiska organisationer, och gör att det verkar vanskligt att utdefiniera motståndarna som antidemokrater. Den långa traditionen av att använda ord som »fascist« som pejorativ istället för beskrivningar har ytterligare bidragit till att försvåra klassificeringen av dessa utan tvekan neofascistiska rörelser vars närvaro nu känns i varje hörn av tillvaron på nätet.

Intressant nog kunde FOI själva konstatera redan förra året att den mest aktiva skaran av aktivistiska hatare i själva verket är tämligen liten, men den har genom sin extremt höga aktivitet och sitt våldsamma språkbruk fått stort inflytande på tonen på nätet, och sporrar andra att följa efter. Givet att FOI redan har beforskat ämnet blir det än svårare att förstå hur Expos dessvärre tämligen vardagliga avslöjande kunde komma som en nyhet för myndighetens egna forskare.

Den nya högern har alltid varit snabba på att söka sig till nya arenor för att sprida sitt budskap. Det är följden av långa decennier i den mediala marginalen, då de kategoriskt portats från debattsidor och nyhetsprogram. Genom att vara tidiga och aktiva när nätet började växa på 90-talet, kunde de skapa radikala miljöer i skydd av »yttrandefriheten« och hade redan i början av 2000-talet satt en nationalistisk, främlingsfientlig ton på Sveriges i särklass största nätforum Flashback.

I dag måste inte längre ett SA marschera på gatorna. Det aktivistiska arbetet är betydligt mer sofistikerat och svårfångat.

De bedrev en framgångsrik, långsiktig opinionsbildning av sina gräsrötter med en ihärdighet som folkrörelsekämpar i socialdemokratin nog inte sett maken till på årtionden. De som gick in i rörelsen på den tiden var lite yngre, ofta välorienterade i den nya tekniken, och kan kallas för den första generationens nätkrigare. De har idag ofta dussintals konton på olika plattformar och därtill stor debattvana efter ca 20 år i den högerextrema miljön på nätet. Det är för allt väsentligt meningslöst att söka konfrontation med dem idag.

Med de sociala mediernas framväxt förändrades landskapet igen, och återigen var extremhögern tidig på bollen. De senaste årens uppmärksammade debatt om »fake news« har ökat förståelsen för hur en disparat grupp av människor har radikaliserats; de är till skillnad från den första gruppen typiskt något äldre och ofta dåligt insatt i den nya tekniken. De har inte heller varit del av den nya högern under någon längre tid och kan ofta förmås att tänka om och avradikaliseras. Men diskussionen om »fake news« i Sverige kan inte föras utan en förståelse för det årtionde som föregick den, och den lilla grupp aktivister som driver på hatet på nätet än idag.

De många kopplingarna som de olika hatgrupperna på nätet har till Sverigedemokraterna är ingen slump. Samtidigt finns det inget som tyder på att dessa grupper organiseras centralt. Istället har den nya aktivistiska grenen blivit decentraliserad och depersonifierad, på ett sätt som säkerligen hade verkat helt främmande för 1900-talets fascistiska aktivister. Det får inte hejda oss från att placera ansvaret där det hör hemma, nämligen i Sverigedemokraternas partitopp.

Inget demokratiskt parti skulle tolerera att dussintals militanta hatgrupper bildades i partiets namn. Avståndstagandet skulle dundra från såväl partikanslier som gräsrötter. Sverigedemokraternas metodiska tystnad eller som bäst sporadiska kritik inför hatgruppernas propaganda i blåsippans namn är ett tyst medgivande som står i direkt relation till partiets historia.

Ett extremt, men möjligen upplysande exempel: En gång i tiden inleddes novemberpogromerna genom att propagandaminister Joseph Goebbels lät veta att NSDAP själva inte planerade någon vedergällning mot judarna »men om några sådana uppstod spontant skulle de inte hindras«. Det var en underförstådd signal till alla som sympatiserade att ge sig ut på gatorna och inleda pogromen, samtidigt som NSDAP själva kunde två sina händer i frågan och kalla attackerna för »folkliga, patriotiska manifestationer av missnöje«.

Historien om extremhögern är belamrad med genomskinliga retoriska finter av detta slag. Även för detta måste en forskare på FOI kunna förväntas äga förståelse. Men kritiken får inte stanna vid FOI. Alla demokratiska partier och demokrativårdande myndigheter har en viktig hemläxa att göra, när det kommer till det amorfa men växande hotet från den nya högern. Vill vi behålla ett debattklimat som främjar demokratiska värderingar och inte normaliserar uppmaningar att avrätta judar, muslimer eller statsministern, då måste vi uppdatera vår analys och börja bygga på våra demokratiska fundament. De har tjugo års försprång, och växer i varje ny mätning. Tiden är knapp.