Excentricism Likt få andra har Johan Hakelius skildrat excentricitet i flera böcker. Men den som finner ”avsaknaden av försonande drag” fascinerande och kan få det demoniska att framstå som lite charmigt, riskerar samtidigt att på fel grunder hylla vissa av dagens politiker, menar Torsten Rönnerstrand.
”Braksuccé för en underskattad Boris Johnson” var rubriken på en krönika som Johan Hakelius publicerade i Fokus den 13 december, det vill säga dagen efter det att den engelske premiärministern och hans konservativa Tory-parti vunnit det brittiska parlamentsvalet med 43 procent av rösterna. Längre fram i krönikan tillägger han:
Till skillnad från många andra i det politiska etablissemanget verkar han förstå var sprickan i det brittiska samhället går och vad den beror på. Han har mycket starka liberala övertygelser, men hans liberalism är inte abstrakt och dogmatisk, utan pragmatisk och förstås modererad med en konservativ förståelse av samhället. De som försöker få honom till att vara en fanatisk ideolog missar grovt.
Hakelius krönika kommer förmodligen att få stor betydelse för den svenska opinionens bedömning av Boris Johnson. Av flera skäl är han ju sedan länge en av Sveriges mest inflytelserika skribenter. Först och främst är han en skicklig retoriker som med ganska enkla knep kan få sina meningsmotståndare att framstå som ignoranter. Därtill kommer att hans skämtlynne har en anglosaxisk kulör som kan föra tankarna till stora engelska humorister som P. G. Wodehouse eller Richmal Crompton. Det visade han i de mycket underhållande böckerna Döda vita män (2009), Ladies (2010) och Rule, Britannia (2014), men också i essäer, artiklar, kåserier och krönikor i publikationer som Axess, Fokus, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.
Ett genomgående tema i Hakelius böcker är en mycket speciell typ av excentricitet som han enligt egen uppgift bara stött på i den anglosaxiska världen. De excentriker han lyfter fram brukar i sitt hemland räknas som celebriteter, vilket inte hindrar Hakelius från att utsätta dem för ett kärleksfullt gyckel. För det mesta blir det ganska vänligt och inte sällan väldigt roligt.
Trots detta har Hakelius på senare tid allt oftare fått mig att sätta skrattet i halsen. Anledningen är hans sangviniska uttalanden om den amerikanske presidenten Donald Trump och den engelska premiärministern Boris Johnson. Som inflytelserik kåsör i Expressen, Fokus och P1:s Spanarna har han hyllat dessa rabulister på ett sätt som känns ganska svårsmält. Han förnekar visserligen inte att såväl Trump som Johnson gjort sig skyldiga till svåra misstag och grova övertramp, men han vill få detta att framstå som oförargliga pojkstreck, som bara småaktiga tråkmånsar kan hänga upp sig på.
Särskilt tydligt är detta i Hakelius krönikor i den inledningsvis citerade tidskriften Fokus. Ett exempel är den text från 10 oktober som fått rubriken ”Trump är underskattad”. Hakelius erkänner visserligen att den amerikanske presidenten begått misstag, men i krönikans slut lyser hans beundran ändå igenom. Där hävdar han också att världen efter dennes andra presidentperiod kommer att behöva ”uppfinna nya verktyg”. I samma riktning pekar en krönika, som handlar om Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte. Där avfärdar han kritiken mot presidentens klimatskepsis, och han låter samtidigt förstå att klimataktivister som Greta och hennes anhängare inte förtjänar att tas på allvar. (Fokus 2019:39.)
Mot den bakgrunden är det inte överraskande att Hakelius också hyllar Boris Johnson. I dennes frodiga gestalt tycks han vilja se en sentida efterföljare till de engelska excentriker som han med kärleksfullt gyckel beskrivit i sina böcker. Det blev tydligt redan under den valkampanj som förde den munvige rabulisten till posten som premiärminster. Ett exempel är en krönika i Expressen:
Har man bara ett uns av upprorsanda måste man längta efter att Boris Johnson tvålar till Europas samlade ordningsmän och visar att de missbedömt läget. [—] Han är något så uppfriskande som en politiker som inte minimerar alla risker, utan tvärt om gör dem tydliga. (27 juni 2019)
Hakelius entusiasm för Johnson har inte avtagit efter dennes makttillträde sommaren 2019. Ett exempel fick vi i en krönika från 14 november. Där hävdar han att Johnson varit ”en förvånansvärt framgångsrik premiärminister” och att han vuxit med uppgiften. Han vänder sig också mot de belackare som förutspått att den nyblivne premiärministern skulle visa sig sakna idéer, när han väl nått toppen.
Denna uppslutning bakom den engelske premiärministern kan i förstone tyckas väl sangvinisk. Hakelius medger ju utan omsvep att Johnson baserat sin kampanj på lögner, och att han ogenerat satt sig över de (mestadels oskrivna) regler som sedan århundraden format det politiska livet i England. Han konstaterar också att premiärministern i den första valdebatten med oppositionsledaren Jeremy Corbyn på ett ansvarslöst sätt vänt kappan efter vinden genom att utlova ofinansierade välfärdssatsningar. (Fokus 19/11)
Detta agerande borde rimligtvis vara oförenligt med de värderingar som Hakelius i andra sammanhang sagt sig omfatta. Det hindrar inte att han genomgående beskriver Johnsons övertramp som muntra pojkstreck.
Likväl finns det nog en rad förklaringar till Hakelius sorglösa inställning till Boris Johnsons egenheter. En av den fann jag i en artikel i The Guardian (22/7 2019). Där konstaterade Matthew d’Ancona att Johnsons framgångar berott på att han aktiverat “the narcotic weakness within the English for eccentricity”.
En narkotisk svaghet för det excentriska finner vi utan tvivel också hos Hakelius, inte minst i ovan nämnda böcker. Där paraderar en lång rad mer eller mindre celebra excentriker, som vunnit Hakelius hjärta. Dit hör politiker som Lord Curzon och Oswald Mosley, militärer som Herbert Kitchner och Charles James Napier, skådespelare som Alec Guinness och John Gieldgud, författare som George Orwell och Virginia Wolf, konstnärer som Rex Whistler och Cecil Beaton samt en stor skara stollliga men roliga rötägg med för mycket – eller för lite – pengar.
En excentriker från arbetarklassen skulle nog för Hakelius te sig lika stötande som en excentriker från Tyskland.
Man skulle kunna säga att excentriciteten för Hakelius är vad dårskapen var för Erasmus av Rotterdam i den lekfullt paradoxala boken Dårskapens lov från 1511. Ett exempel bland många får vi i kapitlet om den engelska poeten Edith Sitwell (1867-1964) i Ladies. Där beskriver Hakelius excentrikerna som ”oanfrätta av självbevarelsedrift”, och han citerar en passage ur Sitwells bok The English Eccentrics som i svensk översättning lyder:
Excentricitet är inte, som tråkiga människor vill ge sken av, en form av galenskap. Det är ofta en sorts oskyldig stolthet, och geniet och aristokraten är ofta ansedda som excentriker eftersom genier och aristokrater är helt och hållet orädda för och opåverkade av massans åsikter och nycker.
Bild: Sheffield Galleries and Museums Trust.
Sitwells bok om engelska excentriker har säkert varit en viktig inspirationskälla för Hakelius. Döda vita män och Ladies skulle alltså kunna läsas som en svenskspråkig pendang till The English Eccentrics. Det är därför inte en tillfällighet att de excentriker Hakelius valt att hylla som regel kommer från den anglosaxiska världen och i de flesta fallen från England. Inför blotta tanken på tyska excentriker skriver han: ”Men excentriska tyskar – ingen nämnd, ingen glömd – får ofta skrattet att fastna i halsen.”
Den idealtypiske excentrikern tycks alltså för Hakelius vara en man eller kvinna av anglosaxisk härkomst. Därtill kommer som regel också en annan egenhet: att han eller hon identifierar sig med överklassen. En excentriker från arbetarklassen skulle nog för Hakelius te sig lika stötande som en excentriker från Tyskland.
En identifikation med överklassen ser vi inte minst i avsnittet om Auberon Waugh (1939-2001), son till den Evelyn Waugh (1903-1966) som gått till eftervärlden som författare till En förlorad värld (Brideshead revisited). I Döda vita män berättas med gillande att Auberons alter ego ”deltar i klasskriget på överklassens sida”.
Att identifiera sig med överklassen räcker dock inte alltid för att få en plats i det excentricitetens Pantheon vi möter i Döda vita män och Ladies. Som regel krävs det något därutöver. Med enstaka undantag – däribland författarna George Orwell och Anthony Powell – kännetecknas excentrikerna i Hakelius värld av ett övermått av bufflighet och arrogans. Apropå en av dem skriver Hakelius: ”Måttet på framgång […] var att vara så oförskämd som möjligt, särskilt gentemot den äldre generationen, utan att bli straffad.”
Ett representativt exempel på just bufflig arrogans möter vi i den förut citerade essän i Ladies som handlar om Edith Sitwell. När hon i ett läsarbrev till Daily Mail anklagas för att ha ”en bitter läggning och ett otrevligt sätt”, svarar hon till Hakelius’förnöjelse att brevet fått henne ”att inse värdet av preventivmedel för massorna”.
De saftigaste exemplen hittar vi dock i kapitlet om Evelyn Waugh och hans son Auberon. Som svar på en inbjudan till en litterär lunch hos bokhandeln Foyles ska den äldre Waugh enligt Hakelius ha svarat:
Jag skulle med glädje bevista en autodafé vid vilken era gäster brändes till aska. Men jag kommer sannerligen inte att sätta mig ned och inta en sällskaplig måltid i samkväm med dem.
I Döda vita män berättas också om en annan lunch, där Evelyn Waugh visserligen var kroppsligen närvarande, men låtsades vara döv. För att ge ett sken av trovärdighet åt denna illusoriska dövhet ska han enligt Hakelius ha medfört en mycket lång hörlur, som han demonstrativt lade ner på bordet framför sig så snart någon han inte uppskattade ville yttra sig. Den arroganta buffligheten hos Waugh var enligt Hakelius inte heller reserverad för utomstående och avlägsna bekanta. I Döda vita män berättas att han även kunde behandla sina barn med utstuderad elakhet.
Hakelius’ kavalkad av arroganta excentriker är onekligen underhållande. Då jag första gången läste Döda vita män och Ladies, skrattade jag oupphörligt åt buffligheten hos berömdheter som Stephen Tennant, James Lees-Milne, John Aspinall, Alan Clark, Diana Delves Broughton, Ian Moncreiffe of that Ilk, Nancy Mitford, Hugh Massingberd, hertiginnan Margaret Whigham/Sweeny/Argyll och David Bertram Redesdale, pappa till de beryktade systrarna Mitford. Hakelius skildring av dessa arroganta celebriteter leder inte sällan tankarna till P. G. Wodehouse eller Richmal Crompton, författaren till den kolossalt roliga bokserie som på svenska går under samlingsnamnet Bill den förskräcklige.
Det hindrar inte att man till slut ändå måste fråga sig hur Hakelius själv ser på den buffliga arrogans som är huvudtemat i hans böcker. Ett svar får vi i det kittlande kapitlet om ”mästaren på trista tråkningar”, det vill säga hertiginnan Margaret Whigham/Sweeny/Argyll. Här konstaterar Hakelius att det just är avsaknaden av försonande drag som fascinerat honom.
[…] hon var av allt att döma en människa som sakande moral, heder, respekt för sanningen och ens en gnutta omdöme. Det är just avsaknaden av försonande drag som gör henne fascinerande. Kanske var hon en fri kvinna, men också en skitstövel.
Kanske är det detta som förklarar Hakelius sangviniska hyllningar till Donald Trump och Boris Johnson? Om man finner ”avsaknaden av försonande drag” så fascinerande, ligger det naturligtvis nära till hands att också uppskatta den amerikanske presidenten och den engelske premiärminstern. Trump kan ju – med Hakelius karaktäristik av hertiginnan Margaret Whigham/Sweeny/Argyll– beskrivas som ”en människa som saknade moral, heder, respekt för sanningen och ens en gnutta omdöme”. I inte obetydlig utsträckning gäller det samma om hans engelske kumpan.
Att Trump och Johnson för tankarna till Hakelius’ beskrivning av hertiginnan Margaret Whigham/Sweeny/Argyll är inte så överraskande. I själva verket har de åtskilliga motsvarigheter bland excentrikerna i Döda vita män, Ladies och Rule, Britannia. Ett exempel är porträttet av den engelske fascistledaren Sir Oswald Mosley (1896-1980). Han beskrivs i Döda vita män som en Faust-gestalt, vars magnifika självuppfattning gör att han tror sig kunna ingå en pakt med djävulen utan att själv korrumperas.
I Hakelius tappning framstår Mosley inte sällan som en demonisk figur, och detsamma kan sägas om flera andra excentriker i Döda vita män. Likväl har de som regel också en rad komiska smådrag som kan få det demoniska att framstå som lite charmigt. Denna komiska potential utnyttjades enligt Hakelius redan i samtiden av P. G. Woodhouse som i The Code of the Wosters(1938) ska ha låtit Mosley figurera som den smått löjlige fascistledaren Roderick Spode.
Komiken är alltså sällan långt borta i Döda vita män, men det hindrar inte att flertalet excentriker hos Hakelius i historiens ljus förlorat en hel del av sin ursprungliga fräschör. Den viktigaste anledningen är nog att bufflig arrogans strängt taget knappast längre uppfattas som excentrisk. Den har snarare blivit ett slags ”gesunkenes Kulturgut”, med andra ord en kliché som nästan blivit var mans egendom.
I en tid när buffligheten hos Trump och Johnson inte längre är excentrisk utan mainstream kunde det vara dags att leta efter excentriker av annan typ. Sådana finns faktiskt bland de anglosaxare som Hakelius hyllar i Rule, Britannia. Ett exempel på det är ”chapsen”, dvs. de ”anarkister i tweed” som sedan 1999 kretsar kring den engelska tidskriften The Chap. Här har den den ganska nattståndna buffligheten hos Evelyn Waugh och Edith Sitwell ersatts av en utstuderad artighet.
Men de allra bästa exemplen hittar vi i slutet av Döda Vita män. I de två sista kapitlen möter vi nämligen två excentriska gentlemän, vars vänlighet och omtänksamhet i det vardagliga umgänget står i största möjliga kontrast till Trump och Johnson. Vad jag tänker på är författarna Anthony Powell (1905-2000) och George Orwell (1903-1950).
Ytligt sett var Orwell och Powell varandras motsatser. Orwell var en bohemisk radikal, vars excentricitet enligt Hakelius manifesterade sig i en utstuderat sjabbig klädsel, vanligtvis en sliten tweedkavaj och säckiga flanellbyxor. Den allt annat än bohemiske Powell var en konservativ förlagstjänsteman från överklassen, som lät sy upp sina kostymer hos Londons bästa skräddare.
Detta hindrade inte den radikale bohemen och den konservative klädsnobben från att bli nära vänner. Orwell bekände mot slutet av sitt liv att Powell var den ende tory han tyckt om, och känslorna var utan tvivel ömsesidiga. När den sjaskigt klädde radikalen 1950 skulle vigas till den sista vilan var det sålunda den konservative klädsnobben Powell som valde psalmerna.
Excentriker av denna typ skulle man gärna se mer av i Hakelius böcker. Förhoppningsvis skulle vi då också slippa de ganska krystade lovsånger till rabulisterna Trump och Johnson som på sistone vanprytt hans (alltjämt mycket roliga) texter.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
