Om Sverigedemokraterna fick makten

LEDARE Sverigedemokraterna är ett högerradikalt parti som vill förändra Sverige i grunden. Bästa sättet att motverka detta är att få människor att ta deras förslag på allvar.

Moderaternas och KD:s närmande till SD har inte givit det resultat som partierna hade hoppats på. Trianguleringen har inte vänt opinionen. Istället är SD numera klart större än Moderaterna och stödet för KD rasar.

Beskrivning handlar om vad som skett de senaste månaderna, men det är också en del av ett längre skeende. Moderaternas och KD:s successiva förskjutning i riktning mot SD har nu pågått i mer än ett halvt decennium. Den tog sin början med att ett antal borgerliga debattörer krävde att alliansen skulle ta makten med stöd av SD. En av dem var DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström. En sen kväll 2014 skrev han ett mejl till SD där han uppmanade partiet att tillsammans med alliansen rösta bort Socialdemokraterna och ”välta bordet”. I nästa skede började Moderaterna och KD att förflytta sig. Därefter har resan i riktning mot SD fortsatt. Inget talar heller för att mötet mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson nyligen utgjorde en slutpunkt. Mer troligt är att rörelsen fortsätter i pendelns riktning.

Moderaterna och KD har ambitionen att ta makten med stöd av SD. För att den rätten ska framstå som aptitlig krävs att SD normaliseras. Därav retoriken. Stundtals hörs liknande tankegångar även utanför högern. Efter det senaste valet skrev exempelvis socialdemokraten Widar Andersson i en krönika att SD blivit ett parti som ”allt mer liknar andra lite större partier”.

SD kallar sig för socialkonservativt. Det är falsk varudeklaration.

Men är det sant? Är SD ett parti som allt mer liknar andra? Kanske när det gäller vardagliga rutiner, men inte innehållet i politiken. Frågan kan undersökas genom att granska vad SD faktiskt tycker och hur Sverige skulle förändras om SD fick ett rejält inflytande.

Svaret är att vi bör ta SD på orden. Sverige skulle ändras radikalt om SD fick makt. Vi skulle få en auktoritär kulturpolitik som skulle premiera det som SD uppfattar som svenska ideal. Vi skulle få ett slaktat public service där innehållet skulle övervakas. Vi skulle få en chauvinistisk välfärd som skulle missgynna personer som inte blivit svenska medborgare. Vi skulle få beskåda hur utsatta förorter revs istället för att rustas upp. Vi skulle få en flyktingpolitik med en ”nollvision” för asylmottagandet. Vi skulle få en politik som skulle försvaga fackliga organisationer.

Det är också relevant att studera vad som skett i andra länder där högerradikala partier fått möjlighet att styra, som Fidesz i Ungern eller Lag och Rättvis i Polen. Där har samhällena på kort tid byggts om i auktoritär och nationalistisk riktning. Vi har ingen anledning att tro att ett SD med makt skulle agera mer återhållet.

SD kallar sig för socialkonservativt. Det är falsk varudeklaration. Bland konservativa finns en misstro till möjligheterna att fatta rationella beslut, därav slutsatsen att vi bör vara skeptiska till stora förändringar. SD är raka motsatsen. Partiet förespråkar en radikal omstöpning av samhället. Det ”vänsterliberala” systemet ska skrotas och ersättas av ett nytt.

Ett tecken på SD:s högerradikalism är partiets dröm om att återvända till ett gyllene förflutet. I en artikel i Aftonbladet förklarade Jimmie Åkesson nyligen att ”Vi är många som minns ett annat Sverige”. Partiet har också kampanjat under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka”. Båda uttrycken illustrerar SD:s tankegods, att med radikala medel vända tillbaka till en idealiserad och svunnen tid. Dynamiken i resonemanget är uppenbar. Ju fler och viktigare saker som SD anser ha gått förlorade, desto radikalare omstöpningar behövs idag.

I linje med detta attackerar SD det ”vänsterliberala etablissemanget”. Felet med etablissemanget är att det har svikit Sverige. Exakt vilka som ingår i detta etablissemang har emellertid ändrats under årens lopp. För inte så längesedan var det alla partier utom SD själva. Idag är det alla andra partier förutom Moderaterna och KD.

Samtidigt är SD bara delvis motståndare till etablissemanget. Partiet attackerar gärna andra partier och medier, men aldrig den ekonomiska eliten. De spelar ingen roll vad mångmiljonärer eller företrädare för näringslivet yttrar. En sak kan de vara säkra på, de kommer inte att få kritik av SD.

I den vardagliga politiken ska SD bemötas som andra parlamentariska partier. SD ska inte nekas att delta i debatten och partiets företrädare ska inte behandlas illa. Men det är inte samma sak som att frivilligt ge SD inflytande. På den punkten finns goda skäl att säga nej.