FERRANTE Elena Ferrantes romaner har nått en stor publik och med hjälp av tv-serien Min fantastiska väninna fortsätter berättelserna att spridas världen över. Torsten Rönnerstrand noterar att verken även skriver Röda brigadernas historia och kanske därför också avslöjar författarens verkliga identitet.
”Såna som vi måste lära oss att använda vapen ordentligt”, säger Pasquale Peluso i ”Neapelkvartetten”, den hyllade romanserie av pseudonymen Elena Ferrante, som 2011 inleddes med Min fantastiska väninna (L’amica geniale) och som under de närmast följande åren fullföljdes med Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome), Den som stannar och den som går (Storia di chi fugge e di chi resta) och Det förlorade barnet (Storia della bambina perduta).
Den inledningsvis citerade repliken pekar framåt mot romanseriens slut. Där får vi veta att Pasquale Peluso varit medlem av terroristorganisationen Röda Brigaderna (Brigate Rosse), och att han av det skälet dömts till livstids fängelse för medverkan till mord och bombattentat som ska ha kostat flera hundra människor livet. Likväl tycks han i bokens slut ha berättarens motvilliga sympati.
Pasquale Peluso är visserligen inte huvudpersonen i Neapel-kvartetten, men det hindrar inte att hans liv är en av de färgstarkaste trådarna i denna extremt mångfacetterade skildring av Neapels och Italiens efterkrigshistoria. Som barndomsvän till romanseriens napolitanska hjältinnor – berättaren Elena Greco och hennes ”fantastiska” väninna Lila – befinner han sig mestadels i berättelsens periferi, men vi får ändå följa hans stegvisa utveckling från hjälpsam och renhjärtad lekkamrat till kallblodig terrorist.
När Paquale Peluso först dyker upp i berättelsen är han son till en kommunistisk snickare som i slutet av andra världskriget hade deltagit i det som i folkmun brukar kallas ”Le Quattro giornate di Napoli”, det vill säga de italienska partisanernas angrepp på den tyska ockupationsmakten och dess inhemska medlöpare i det stukade men alltjämt mycket farliga fascistpartiet. Detta blir anledningen till att familjen Peluso efter kriget utsätts för trakasserier från de besegrade fascisterna som i skepnad av Kristdemokrater eller monarkister kunnat återta makten och dessutom berikat sig genom smuggling, svartabörsaffärer och inbringande kontakter med maffian. Detta leder en bit in i första boken till att pappa Peluso anklagas för mordet på en underhuggare till den napolitanska gren av maffian som kallas för camorran. På lösa grunder döms han till livstids fängelse och spärras in i det ökända fängelset i Poggioreale, där han snart dör under mystiska omständigheter som aldrig utreds.
Efter faderns död blir Pasquale allt mer aktiv inom kommunistpartiet (PCI), men finner snart att hans partikamrater är alltför inriktade på kompromisser och samarbete med de stora partierna, Democrazia Cristiana (DC) och det socialdemokratiska PSI. Till en början nöjer han sig dock med småskaliga handgripligheter mot lokala fascister, som gått till väpnad attack mot fredliga fackföreningsledare och obeväpnade vänsterdemonstranter. Efter hand dras han emellertid in i Röda Brigadernas terrornätverk, och på den vägen får han med sig sin nya flickvän Nadja Galiani, en överklassflicka som är dotter till en högt bildad lärarinna som några år tidigare tagit sig an berättarens alter ego Elena Greco. När säkerhetspolisen kommer paret på spåren går de under jorden, men efter många år på flykt överlämnar de sig till rättvisan och döms till fängelse. För överklassflickan Nadja blir fängelsetiden emellertid kort. I motsats till den livstidsdömde idealisten Pasquale har hon köpt sig strafflindring genom att ange verkliga eller föregivna medbrottslingar för polisen.
När romanserien slutar avtjänar Pasquale alltså ett livstidsstraff för sin förmodade men obevisade inblandning i ett stort antal ouppklarade mord, kidnappningar och terrordåd. Dit hör morden på några (förmodligen) fiktiva fascister och maffiabossar som berättaren Elena och hennes ”fantastiska” väninna Lila känt sedan sin ungdom, däribland den fascistiske apotekarsonen Gino, den stormrike korvfabrikanten Bruno Soccavo samt ockrerskan Manuela Solara och hennes söner Marcello och Michele, två nyrika hantlangare till camorran. Förutom dessa (förmodligen) fiktiva lönnmord, antyds det också att Pasquale varit inblandad i några terrordåd som hämtats från den historiska verkligheten. Dit hör mordet på den kidnappade kristdemokraten Aldo Moro 1978, men också två terrorattacker som forskarna på senare år velat tillskriva den fascistiska högern, bombattentaten mot Jordbruksbanken vid Piazza Fontana i Milano den 12 december 1969 (17 döda och 88 skadade) och mot järnvägsstationen i Bologna 2 augusti 1980 (85 döda och 200 skadade).
Pasquales stegvisa utveckling från renhjärtad idealist till hårdför terrorist har hittills fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i debatten om Neapel-kvartetten. En förklaring kan vara att ämnet varit alltför kontroversiellt, men det kan naturligtvis också bero på att böckerna är så överrika på personer och händelser att det finns väldigt mycket annat att ta fasta på. Det hindrar inte att Ferrantes analys av den psykologiska och sociala bakgrunden till Röda brigadernas terrorverksamhet för den historiskt intresserade kan framstå som hennes mest betydande insats.
Ferrantes analys av den psykologiska och sociala bakgrunden till Röda brigadernas terrorverksamhet kan för den historiskt intresserade framstå som hennes mest betydande insats.
Pasquales politiska radikalisering tycks inledningsvis ha varit en reaktion på sorgen över den orättfärdiga domen mot pappan och dennes förtida död i fängelset. Sorgearbetet efterlämnar en förbittring mot de fascistiska camorrafamiljer som kunde misstänkas för att mot bättre vetande ha agerat som angivare.
Denna förbittring blir bestämmande för Pasquales hela liv, men den förstärks efter hand av ideologiska motiv. Som ordförande i en lokal avdelning av kommunistpartiet PCI blir han ett språkrör för en marxistiskt färgad klasskampsretorik. Den ideologiska övertygelsen bottnar emellertid hela tiden i hans egna erfarenheter av förtrycket och utsugningen i det fattiga kvarter, där han vuxit upp.
I det avseendet skiljer han sig från de relativt nyfrälsta aktivister från överklassen som utgjorde en stor del av de italienska vänsterrörelserna. Dit hör Pasquales sista flickvän, den från början privilegierade överklassflickan Nadja Galiano. Liksom många i sin generation har hon ryckts med av en trotskistiskt färgad revolutionsromantik, men hon har inte någon egen erfarenhet av fattigdom och förtryck. Som agitator saknar hon därför Pasquales trovärdighet, och följaktligen bemöts hennes klichéfyllda svada med uttalad misstro av hennes proletära åhörare.
Ett annat exempel är den förmögne och bildade Franco Mari, som var berättaren Elena Grecos pojkvän, när hon under åren 1963–1966 studerade vid Scuola Normale Superiore i Pisa. I kraft av sin gedigna beläsenhet är han inte lika mottaglig för pseudorevolutionära floskler som Nadja, men han är alltför vek för att i längden orka med det politiska arbetet. Efter att ha misshandlats av motståndare från den yttersta högern, blir han allt mer försjunken i sig själv och tar till slut sitt liv.
Det blir inte helt klart hur Ferrante egentligen själv ser på skuldfrågan vad gäller de våldsdåd som Pasquale och Nadja ska ha utfört i Röda Brigadernas namn.
Denna skildring av utvecklingen inom den italienska vänstern utgör ett viktigt bidrag till den italienska samtidshistorien. Likväl blir det inte helt klart hur Ferrante egentligen själv ser på skuldfrågan vad gäller de våldsdåd som Pasquale och Nadja ska ha utfört i Röda Brigadernas namn. Hennes politiskt oengagerade alter ego Elena Greco har visserligen uppmanat Pasquale att överlämna sig till polisen, men det hindrar inte att hon tycks hysa respekt och beundran för hans konsekvens, kunskaper och intellektuella vitalitet. När hon i bokseriens slut besöker honom i fängelset, konstaterar hon att han trots sina umbäranden är mera välbevarad och välinformerad än den opportunistiske karriäristen Nino som hon dessförinnan älskat under merparten av sitt liv:
I fängelset hade han studerat mycket, avslutat en yrkesutbildning och tagit universitetsexamen i astronomisk geografi. [—] I dag är han en äldre man som uttrycker sig lugnt och sansat och är betydligt mer välbevarad än Nino. Tillsammans med mig talar han sällan napolitanska. Men han har inte vikit en tum från den osjälviska idévärld som han tidigt blev instängd i av sin far.
I den sista bokens slut blir det också klart att Pasquale i sitt engagemang för Röda Brigaderna inte stått så isolerad som det i förstone kan verka. Genom att ta på sig terrorbrott som han inte själv begått har han emellertid kunnat hjälpa sina medbrottslingar att gå fria. Dessutom låter Ferrante förstå att Elenas Grecos beundrade väninna Lila och hennes lojale sambo, kommunisten Enzo Scanno, i hemlighet ska ha varit hans allierade. I sista bokens slut antyds sålunda att dessa båda vänner medverkat till mordet på camorrabröderna Marcello och Michele Solara. Detta ouppklarade dåd ska ju enligt vittnesmål ha utförts av två män och en kvinna.
Att berättaren Elena Greco tycks sympatisera med terroristen Pasquale betyder naturligtvis inte att Elena Ferrante också gör det. Uteslutet är det emellertid inte. Det framgår av ett uttalande från 2003 som omtryckts i boken Frantumaglia (Ferrante om Ferrante). Där framgår det att hon känner sympati för den terroriststämplade Adriano Sofri, en vid Scuola Normale Superiore utbildad vänsterjournalist som vid denna tid alltjämt av många ansågs medskyldig till det internationellt uppmärksammade mordet på polisen Luigi Calabresi den 17/5 1972:
Det är sant, jag kan inte dra en tydlig linje mellan skuld och oskuld, jag tror att detta märks tydligt i mina böcker, jag blandar begreppen. Jag tror till exempel inte helt på den religiösa bödelsyxa som skiljer skyldiga från oskyldiga. Jag tror inte heller på skillnaden mellan att vara juridiskt oskyldig och juridiskt skyldig: det finns lagligt oskyldiga personer som besudlar sig med svåra brott och enligt lagen skyldiga personer som jag känt sympati för och någon gång till och med blivit vän med. Nej, juridisk skuld och oskuld hjälper föga. Adriano Sofri är enligt den juridiska verkligheten anstiftare av ett skändligt politiskt mord, men hans beteende som juridiskt skyldig har tvärt emot allt rimligt tvivel visat hans oskuld, och att han sitter kvar i fängelset är avskyvärt.
Den terroriststämplade Adriano Sofri gjorde sig 1969 känd som ledare för den i Neapel-kvartetten flerstädes omnämnda kamporganisationen Lotta Continua som – oftast med orätt – blivit beskylld för flera av de terroristattentat som Ferrante nämner, till exempel bombattentatet mot Jordbruksbanken vid Piazza Fontana i Milano. Under 70-talet försökte Sofri dock göra organisationen mindre militant, vilket ledde till att många av de tidiga medlemmarna övergick till mer aktivistiska rörelser som Röda Brigaderna, Prima Linea och Nuclei Armati Proletari (NAP). Detta hindrade inte att Sofri långt senare blev anklagad för mordet på Luigi Calabresi, och 1997 dömdes han efter flera rättegångar till 22 års fängelse. Som historikern Carlo Ginzburg visat tyder dock det mesta på att Sofri blivit utsatt för ett justitiemord jämförbart med Dreyfusaffären i Frankrike 100 år tidigare. Domen ledde också till omfattande protester från författare, forskare, jurister, kyrkomän och artister. Ett exempel på det var ett upprop som undertecknats av bland annat den Nobelprisbelönade teatermannen Dario Fo, domaren Ferdinando Imposimato, filmskaparen Bernardo Bertolucci, prästen Luigi Ciotti och sångerskan Gianna Nannini.
I motsats till uppropets undertecknare tycks Elena Ferrante dock ha sett Adriano Sofri som skyldig till mordet på Calabresi. Det hindrar inte att hon samtidigt beskriver honom som en person som hon känt sympati för och varit vän med. Det för tankarna till Elena Grecos likartade reaktioner gentemot terroristen Pasquale:
[…] allihop sade vi att vi inte tyckte om de val Pasquale hade gjort, att vi kände avsky för det bedrövliga kaos som rådde i Italien och hela världen, men att han visste samma viktiga saker som vi och även om han kanske hade utfört vissa hemska dåd – bland alla dem som man kunde läsa om i tidningarna – och även om vi hade fått ordnade liv med datamaskiner, latin och grekiska böcker och bensin, skulle vi aldrig ta avstånd från honom. Ingen av dem som tyckte om honom skulle göra det.
Genom omnämnandet av Adriano Sofri röjer Ferrante kanske också sin egen identitet.
När Ferrante nämner Adriano Sofri, ger hon kanske oavsiktligt en nyckel till sin skildring av Elena Grecos studier vid Scuola Normale Superiore i Pisa åren 1963-1966. Under dessa år studerade Sofri vid samma skola, och mycket talar för att han är en av förebilderna för Elenas dåvarande pojkvän, den bildade men alltför veke vänsteraktivisten Franco Mari.
Genom omnämnandet av Adriano Sofri röjer Ferrante kanske också sin egen identitet. Vid den tid då Sofri studerade i Pisa var han nämligen vän med den enda kvinnliga student vid Scuola Normale Superiore som – i likhet med Elena Greco – var född i Neapel. Vad jag tänker på är den med Elena och Lila ungefärligen jämnåriga historieprofessorn Marcella Marmo.
När Marmo för några år sedan konfronterades med misstanken att hon skulle ha skrivit Neapelkvartetten avfärdade hon ryktet, men medgav likväl att hon liksom Ferrante varit vän med Sofri. Därtill kommer att hennes livserfarenheter, personlighetsprofil och intressen för tankarna till vad Ferrante berättar om sig själv i de självbiografiska partierna av Frantumaglia.
Marcella Marmo är sålunda bosatt på en kulle i den napolitanska stadsdelen Vomero, som ofta beskrivs i Neapelkvartetten men också i de självbiografiska skisserna i Frantumaglia. Om denna kulle berättar Ferrante i den till synes mycket initierade artikeln ”Vacker form” som första gången trycktes i Corriere della Sera 2 maj 2002.
Det finns emellertid också mycket annat som förenar Marcella Marmo med den Elena Ferrante som framträder i de självbiografiska skisserna i Frantumaglia. Sålunda har båda beskrivit sig som extremt blyga. Ferrante berättar att det är hennes blyghet som varit anledningen till viljan att vara anonym, och när Marmo utpekades som författare till Neapelkvartetten, avfärdade hon uppgifterna med motiveringen att en så blyg person som hon inte skulle kunna vara böckernas författare. Marmo berättar också att hon liksom Ferrante visserligen kände Adriano Sofri, men varit alltför blyg för att komma honom nära.
Men det är inte bara den extrema blygheten och anknytningen till kullen i Vomero som förenar Marmo och Ferrante. Detsamma gäller intresset för våldets och korruptionens roll i Neapel. Marcella Marmo har som historiker skrivit flera böcker om detta ämne, och detsamma gäller ju också om Elena Ferrante.
Mycket talar alltså för att historieprofessorn Marcella Marmo är identisk med romanförfattaren Elena Ferante. Det borde ju kunna betyda att hon också har en del gemensamt med de fiktiva berättarna i Ferrantes böcker. Sådana likheter är det också mycket lätt att hitta. Sålunda har hon ju liksom berättaren Elena i Neapel-kvartetten studerat vid Scuola Normale Superiore i Pisa. Men det finns också likheter med berättaren i La Figlia Oscura (2006). Det ser vi när denna berättar att hennes dotter åkt till Toronto för att studera. Just detta gjorde vid denna tid också Marcella Marmos dotter Arianna (som kanske är anledningen till att myten om Arianna/Ariadne spelar en mycket framträdande roll i Ferrantes böcker).
Om historieprofessorn Marcella Marmo och romanförfattaren Elena Ferrante är samma person, kan vi också dra slutsatsen att Neapelkvartettens skildring av våldets roll i Italien inte endast bygger på subjektiva impressioner utan också på gedigen forskning. Kanske är detta en viktig faktor bakom böckernas monumentala framgång.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
