samer För hundra år sedan stängdes den norsk-svenska gränsen för de samer som säsongsvis korsade den med sina renar. Det blev starten på ett decennium av tvångsförflyttningar för samerna, med brutna familjeband och övergivna marker som följd. Nu berättar Elin Anna Labba sin, och många andra familjers, historia.
På vägen till Gávtsjávrrie april 1931
Iŋggá Biette ja Čuoigi Elle Gáren
Per Tomasson Skum och Helena Skum
Iŋggá Biette svär. ”Nog går det dåligt”. Han har varit med på många olika slags vårflyttar, men det här är något annat. Släpper de renarna med blicken vänder de om. Djuren är oroliga och svårstyrda. De kan knappt stanna för att vila. De lämnar trötta fjolårskalvar som släpar efter. Den första halvan av flytten gick bättre, egentligen hela vägen från Jiellevárreskogarna till Mörttjärn. Sedan kom regnet. Nu öser det ned. Snön ruttnar. På bara någon dag har marken blivit blöt och porös. Klövarna bär inte, trampar igenom. Det går tungt på dagen och på natten fryser allt till is. På morgonnatten är skaren så hård och glatt att den glänser som en silversked i det första ljuset. Djuren börjar gå efter granlaven och sprider ut sig på ett hygge. Överallt i skogen finns det storvuxna skogsrenar i främmande märken. Småflockar. Strörenar. Skällorna klingar lockande och drar de främmande renarna till sig. De måste stanna på en slåttermyr för att skilja ut all ren som inte är deras. Hur långt är det kvar?
Först norr om Málege har sydsluttningarna tinat fram. ”Vi har gått på nästan tio mil nu utan rast eller vila”, uppskattar Duommá, eller Partapuoli som de flesta kallar honom. Partapuoli är gift med Iŋggá Biettes kusin Iŋgá. Själv är Partapuoli kusin till Elle Gáren, hans fru. Partapuoli har skrivit brev till lappväsendet i åratal för att undvika den här flytten, ändå hamnade de i det här. Iŋggá Biette och Partapuoli rådslår. Om de släpper dragrenarna in i renhjorden och skickar ackjorna med bil? Härkarna orkar inte längre. De hittar en bil i Málege som kör upp deras saker, packar en säck med kött och bröd och trycker ned kläderna i säckar. Iŋggá Biette har med sig Nils Duommá, sin äldsta son. Pojken får arbeta som en fullvuxen, men han klagar inte. Han är stolt på sina nya fabriksskidor. Han har fått dem helt nyligen och de har inte en skråma. Det var den där dagen då landshövdingen kom på besök för att se hur flytten gick. Han gick runt i en fotlång kappa och tittade på Nils Duommás ärvda, handgjorda skidor. ”Nog var de väl långa för en sån pojk?” Dagen därpå kom en bil med nya skidor med en hälsning från máhearra. Nils Duommá ställer varsamt upp dem var gång de stannar.
Renhjorden går längs vägarna. Så fort de får vandra västerut går det enklare. Älvarna forsar vilt. Vid Malå-Vännäs öser regnet igen. Den röda mösstofsen hänger tungt på Iŋggá Biettes cuipi. Pälsens hår ligger slickat. Partapuoli far efter några rymlingar och det dröjer innan han kommer tillbaka. Han är tomhänt, igen. ”Renarna for över en älv” säger han. De har tappat ytterligare 40 djur. I Gargnäs försvinner 60. Partapuoli kommer tillbaka med 20. Han kunde inte spåra resten. Iŋggá Biette förbannar föret som regnet äter upp. Den sista biten till Suorssá är bar. Nils Duommá bär skidorna längs vägen. I Suorssá hör deras fruar Iŋgá och Elle Gáren nyheter om flytten. ”Det är knappt en renhjord kvar. De har tappat … ” Iŋgás mun är som ett streck, hon biter fast överläppen med tänderna. Elle Gáren ska alltid minnas hur hon tittar på henne. ”Nog var då min halvbror och Duommá galna som for”. Iŋgá ville verkligen inte hit.
De har kommit med tåget båda två, tillsammans med sina barn. De packade rajden för att åka till stationen i Fjällåsen i god tid. Elle Gáren klädde de yngsta i blommiga koltar ovanpå sina ráffedorka. Själv hade hon ett förkläde i samma tyg, nyckeln till giisán i bältet. Äldsta dottern Inger Ánná kan svenska. Hon köpte biljetter till dem och tolkade. Högst upp i säcken hade Elle Gáren sin kopparpanna. Hon hämtade kaffe i Bastuträsk när tåget stannade. Hon ser att Inger Ánna betraktar henne ibland. Det är en känslig ålder, tänker Elle Gáren om dottern. Det är svårast för henne som är stor nog att förstå. Flickan vet att det inte bara var lappfogden som ville ha iväg dem. Även renskötarna i Jiellevárebyarna klagade på att de stannat där. Det tog på dottern att hon inte fick bli hos pojkvännen, kusinerna, sina nya vänner. De hann stanna i fem år. På den tiden får små rötter fäste i marken. Nu ska barnen byta skola igen. ”Livččii veahá lágabut …” säger Inger Ánna. Om de stannat i Jiellevárre, skulle det ha varit lite närmare hem.
Barnen leker häst och matar varandra med hö. Elle Gáren kan inte gärna be dem sluta leka. Det är bra att de inte förstår varför de inte får bo någon annanstans.
Elle Gáren trodde att de skulle få ett hotellrum i Suorssá eller åtminstone få hyra en bagarstuga eller något liknande. Sonen Biette minns moderns chock när de kom fram till Suorssá. ”De tog oss till stallet, Kronans stall. Dit satte de oss. Vi var väl nio stycken bara i vår familj, enná, mina systrar och bröder och så Partapuolis Iŋgá och Johán. Elva människor i ett stall.” De går in genom de breda trädörrarna. Barnen klättrar på spiltorna. Elle Gáren försöker borsta bort stråna som fastnar på deras pälsar, på mössorna. De blöta bällingskorna är svarta under sulorna, hennes smala, noggrant skräddade och så fint sydda skor. Barnen leker häst och matar varandra med hö. Elle Gáren kan inte gärna be dem sluta leka. Det är bra att de inte förstår varför de inte får bo någon annanstans. Om tillsyningsmannen visste hur hon skurat golven hemma i Sohppar. Hur rent hon har haft det. Det känns som att lukten kryper in under skinnet, äter upp all luft. Hon bäddar för dem så långt bort från djuren som det går. Stallet är lika kallt som en oeldad kåta, men det är instängt, kvavt. De försöker hålla sig utomhus. Suorssá är en stor by och minner lite om Vazás med älven, tvåvåningshusen och islossningen. Ibland tittar någon nyfiken förbi. ”Välkommen”, säger en man med milt ansikte. Han presenterar sig som Anders Grahn. Hans samiska är svår att förstå. De sätter Inger Ánna på att prata svenskan, men hon svarar oftast bara nej på alla frågor. Hon vill inte säga fel. Hon tolkar att mannen bor i Bissehis och att han berättar om fjällen som de har kommit till.
En tidig morgon kommer tillsynsmannen Emil Eriksson och han Ragnvald Strömgren med hästskjuts. De säger att de ska västerut, på morgonskaren. Resan är gratis. Den här står lappväsendet för. De ska få sova i Erikssons stuga i Kraddsele. Elle Gáren och Iŋgá är lättade. Där finns riktiga sängar och en spis. De har med den nötta finska psalmboken. Lilla Rihtta och Elle Gáren sjunger. ”On porti auki. Katsokaa, se hohtaa kirkauta …” Rihtta rätar på ryggen när herrarna berömmer henne och säger att ”den lilla flickan, hon har en fin röst”. Medan familjen tar hästskjuts fortsätter renhjorden längs älven. 40 vajor försvinner igen. Ibland kommer Partapuoli tillbaka med några, men de flesta går norrut som efter utlagda band. De ber tillsynsmannen om lov att få kalva där de kan hålla kvar sin hjord. Han skakar på huvudet, de har redan en utsedd plats. Partapuoli är tyst. Han och Iŋggá Biette konstaterar att de inte har fått något naturligt kalvningsland.
Första veckan i maj tappar de renarna över Vindelälven. Ytterligare 250 renar går rakt tillbaka. Spåren mot norr. Stormagade vajor är borta. Med dem har flera årsinkomster försvunnit, alla kalvar som skulle ha fötts. Biette får höra om det när de kommer fram till Gávtsjávrrie. ”Renstackare åt alla håll. Härkar, hanrenar. Allt gick norrut. Härkarna grymtade och sprang rakt fram. Så försvann de. Du vet, renarna känner sig främmande med marken. De ska hem till sina egna land.” Familjen flyttar till Gieråjvvie. ”Vi satte upp tältkåtan där bakom fjället. Där bodde vi vår första sommar och vår.” Under sommaren fingrar Biette på öronen de har sparat från kalvmärkningarna. ”Inte är det många renar vi har kvar …” Elle Gáren vet inte hur hon ska tacka människorna som hjälper dem. De får bo i Wilhelm Forsvalls avlånga bryggstuga och hand – laren Yngve Forsvall sätter upp dem på kredit. Georg Jonsson säljer dem en bod med loft.
Hemma sade de att deras familj var så juoigalaš, en jojkande släkt, men Iŋggá Biette har knappt jojkat sedan de kom. Det är som att orden har fastnat i strupen, de följer inte med vinden.
Elle Gáren och Iŋggá Biette bygger en historia för barnen om allt som de har fått. Hon lär sig att trolla med maten, men det är värre med annat, som vadmal, förklädes – tyger och skor. Hon lagar, stoppar, tvättar och rör sig som vinden för att de ändå ska få det fint. Det är tur att sjön är rik på fisk. Elle Gáren tar de ord hon hittar för att tacka på svenska, men hon har aldrig haft särskilt lätt att lära sig främmande språk. När det inte är andakt, ordnar hon en egen i kåtan klockan 11 varje söndag. De har kyrkor här också, men inte är det som i norr. Det är en mildare slags tro. Barnen vet att de inte får arbeta på söndagen, det enda undantaget är arbetet i skogen, med renarna. Gud nåde den som lägger ut ett nät. Elle Gáren klamrar sig fast vid tron, vad som än sker är det inte deras val. Det säger hon till barnen. ”Gud han ger, och Gud han tar.” På skolan viskar de ibland om att de är tjuvar från norr.
Att nordlapparna har långa fingrar. Att de ska hem, dit de hör. Hur det var innan de kom. Iŋggá Biette är den första att längta tillbaka. Han säger att en främmande människa är som en främmande hund. ”Nog vet du hur det är med en främmande hund. Alla hundar flockas kring den.” Hemma sade de att deras familj var så juoigalaš, en jojkande släkt, men Iŋggá Biette har knappt jojkat sedan de kom. Det är som att orden har fastnat i strupen, de följer inte med vinden. Han jojkar om han möter någon hemifrån eller när ingen hör. Pipan hänger ur mungipan, fastklistrad på sin vanliga plats. Han har så svårt för den svarta skogen. Granarna som inte ger luft. Kalvarna som han skulle ha märkt under sommaren finns någonstans mellan Västerbotten och Sárevuopmi. ”Halva min renhjord blev kvar. Du vet halva … Jag känner till det dåliga också, inte bara det bra.” Efteråt tänker han ofta på varför de bara lydde fogdarna när de placerade ut folk. ”Vi var galna, vi skulle i alla fall ha stämt Länsstyrelsen som satte bort oss så och fick oss att förlora renarna. De skulle i alla fall ha fått betala.”
*
”Jag hade en bror som dog när han åkte skidor mot en tall, 16 år … Och så två bröder som drunknade en sommar. Huvvaligen, jag har inte glömt det än och jag kommer aldrig att glömma, mina äldsta bröder och min yngsta bror … Men livet måste gå vidare … Så är det. Enná brukade gråta lite och sen gick det över, hon hade så mycket omkring sig med sin familj. Men min far kunde inte. Áhče, han sörjde. Han var mer som tyst, du vet han kunde inte gråta. Han brukade prata om dem och gissa vad han sa …”Varför var vi tvungna att fara hit, om vi hade varit kvar i norr skulle de ha levt nu.” Han hade gått igenom mycket i livet och vart som sjuklig sista åren. Då pojkarna drunknade var det som att det bröt ut. Du vet när han blev äldre brukade han stå och jojka … Saarivuomi, hemlandet. Vi brukade ha en tältkåta på vinterboplatsen och en gång gick jag dit för att jag hörde att någon var därinne och rökte kött. Och jag hörde hur han jojkade, och så vackert var det att du inte kan tro det. ”Jaha”, sade jag. ”Här sitter du …” Den gången tror jag han jojkade Saarivuomi.”
Iŋggá Biette Susánná Susanna Andersson, yngsta dotter till Elle Gáren och Iŋggá Biette
*
Katalogerna från rasbiologiska institutet är nästan en halvmeter höga. De innehåller olika rasindex och definitioner på kortskalliga och långskalliga människor. Ansiktsbredd, skalldiametrar. Jag bläddrar till porträtten och listorna över människor. På min senaste intervjuresa fick jag höra om hur de har gjort sina rasbiologiska undersökningar flera gånger på samma familjer. Rasbiologerna undersöker dem norrut före tvångsförflyttningen, och söderut, när de har kommit fram. De fotar dem rakt framifrån och i profil. Avklädda, allvarliga, med stängd mun. Jag vill veta om de har min familj, och jag hittar dem. På listan från Gárasavvon 1921 finns min máttaráhkku Risten och min farfars syster. Risten har ett skallindex på 87. Váre finns med i mätningarna i Jåhkåmåhkke, efter tvångsförflyttningen. De är också mätta både söderut och i norr. Jag vet inte om det finns nakenbilder och jag orkar just nu inte ta reda på det. Skulle jag känna igen dem utan kläder?
Inggá Biette och Elle Gárens familj genomgår också rasbiologiska undersökningar två gånger, sista gången 1932. Samtidigt skriver Iŋggá Biette, som blivit av med en stor del av sina renar, och ber om lån för att köpa ren. Han ber också om stöd att få hämta renarna han har tappat. Länsstyrelsen skriver att ”för överflyttningen till Västerbotten av Skum, hans husfolk, bohag och renar har statsverket fått utgiva betydande belopp utöver de flyttningsbidrag som av Kungl. Maj:t bestämts och varmed andra lappar i liknande förhållande fått reda sig.” De tycker att de har betalat tillräckligt mycket för att tvångsförflytta familjen.
Rasbiologerna undersöker dem norrut före tvångsförflyttningen, och söderut, när de har kommit fram. De fotar dem rakt framifrån och i profil. Avklädda, allvarliga, med stängd mun.
Hårdast går myndigheterna åt familjen Kemi, som har motsatt sig tvångsförflyttning i flera år. De kommer ursprungligen från finsk sida, men de blir liksom många andra svenska medborgare efter att gränserna har stängts. Efter några nödår stannar de i skogarna kring Sohppar och Vazáš. Som skogssamer står de inte högst på lappväsendets skala. Sverige har under lång tid försökt få skogsrenskötseln att upphöra. I den svenska lapp-ska-vara-lapp-politiken anses fjällsamerna vara de riktiga samerna och politiken går ut på att ge plats för fjällrenskötseln så långt det går. Bröderna Kemi har dessutom vägrat att organisera sig i en sameby. De överklagar och vägrar att flytta. Straffas de som opponerar sig? Eller håller Länstyrelsen bara hårt som stål på att tvångsförflyttningarna till varje pris ska genomföras?
Kemis är den enda familj i svenska delen av Sápmi som under kort tid tvångsförflyttas två gånger. 1930–1931 flyttar man deras renhjord med våld. Men renarna vänder om och familjen följer efter dem, tillbaka till hemtrakterna kring Sohppar. 5 december 1931 skriver lappfogden att eftersom de ”ännu icke ens vidtagit några förberedelser på den påbjudna flyttningen, får jag härmed vördsamt hemställa, att Länsstyrelsen ville dels utdöma vitesbeloppen, dels ock lämna mig bemyndigande att omedelbart verkställa nedslaktningen av Nikolaus Nilsson Kemi och Johan Nilsson Kemis tillhöriga renar.” Med den kniven mot strupen flyttar familjen på egen hand, våren 1932.
Essän är ett utdrag ur boken Herrarna satte oss hit (Norstedts 2020)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
