Nyliberalism Medan det skakar och rister i systemdebatten utomlands har det här hemma länge varit så tyst, så tyst. Men Björn Elmbrant noterar nu att den tycks vakna till liv även i Sverige.
Nyliberalismen har med jämna mellanrum dödförklarats. Den stora finanskrisen 2008 förmådde dock inte rubba den marknadsliberala hegemonin.
Efter några år var det same procedure as last year. Och idag, mer än ett decennium senare, är vi lik förbannat fortfarande i det mesta vi gör inneslutna i värderingar som att främja vår egennytta är viktigare än att slåss för samhällsnyttan och de mångas framtid.
Men nu håller (kanske) något på att hända. Det som saknades alldeles efter smällen 2008 var antagligen konkreta motförslag. Idag duggar det däremot tätt av systemkritik, förslag och idéer.
Göran Therborn har i en artikel i Aftonbladet liknat det vid att vi hamnat i en samhällsekonomisk upplysningstid. Men än så länge är denna våg av upplysning något som mest märks i den globala debatten.
Organisationer som IMF och OECD, som tidigare slagits för nyliberala dogmer, har sedan länge bytt uppfattningar och hävdar rentav nu att minskade klyftor främjar tillväxten.
Återkommande är oron för den växande ojämlikheten. I en enkät som OECD gjorde förra året fanns en majoritet i 21 länder för att de rika ska beskattas hårdare.
Den mycket liberala tidskriften The Economist publicerade i höstas en ledande artikel under rubriken – håll i er nu – ”Kapitalism behöver en välfärdsstat för att överleva”.
Martin Wolf, seniorkrönikör i Financial Times, saknar ett omtänkande vad meningen är med företag. Att maximera vinsten och aktieutdelningarna har givit ett magert utfall, med få innovationer och försvagad konkurrens, menar han.
Och Wolf fortsätter: ”Eliterna bör agera för mindre liberalism, visa mer respekt för de band som binder människor till varandra och att betala mer skatt”.
Nobelpristagaren Paul Krugman efterlyste förra året i sin krönika i New York Times en ”blandekonomi”. Det låter som ett eko från svenskt 50-talet, då en stark socialdemokrati och en ansvarskännande kapitalism blev en lyckosam kombination.
Liknande tankar har en inflytelserik amerikansk demokrat och möjlig presidentkandidat, Elisabeth Warren, som lagt ett program för en ny typ av samhällsmedveten kapitalism och en stark stat.
Business Round Table, som representerar 180 amerikanska stora företag offentliggjorde i höstas en deklaration som gick i samma riktning. Där förklarade man att avkastningen till aktieägarna inte längre ska vara det främsta målet, ett mål som nyliberalismen dikterat under de senaste 30-40 åren.
Företagen ska istället fokusera på sitt sociala ansvar, för de anställda och samhället utanför fabriksgrindarna, menar storföretagsledarna.
Vad vi ser är ordval och tankar som brukar finnas på vänstersajter.
I januari-februari-numret av amerikanska Foreign Affairs sker vad som måste beskrivas som ett systemkritiskt genombrott.
Där kan man läsa om hur ”de plutokratiska eliterna” riggat systemet för sina egna intressen, om nyliberalismens kollaps och att marknaden inte är svaret. En artikel har rubriken Den svältfödda staten, där man efterlyser stora skattehöjningar.
Vad vi ser är ordval och tankar som brukar finnas på vänstersajter. Det är en djup symbolik att formuleringar som dessa nu dyker upp i en tidskrift som brukar beskrivas som diplomatins och förvaltningens i Washington resonerande finrum.
Foreign Affairs förklarar visserligen att man gör ett temanummer om kapitalismens kris trots att fördelarna med kapitalismen fortfarande överväger nackdelarna.
Men med tillägget att ”ju mer systemet bara tycks arbeta för dem på toppen, desto mer får man problem med att bevara demokratins legitimitet”.
Det vill säga, ännu en gång, de växande klyftorna som huvudproblemet.
Medan det skakar och rister i systemdebatten utomlands har det här hemma länge varit så tyst, så tyst.
Men på sistone har det kommit krusningar på konformitetens slätkammade yta. Arvid Åhlund, debattredaktör på Dagens Industri, har till exempel skrivit:
”Glappet mellan den självkritik som idkas internationellt i dessa frågor och den svenska borgerlighetens axelryckningar är slående”.
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka manade nyligen till ett paradigmskifte, att ”mantrat att storföretagen bara ska tjäna aktieägarna borde förpassas till dokumentförstöraren”. Ett eko alltså av Business Round Table.
Här hemma vill Reformisterna minska klyftorna bland annat genom återinförd fastighetsskatt, bättre villkor för de sämst ställda pensionärerna och höjd a-kassa. Vi har LOs välfärdsutredning och Kommunals skatterapport med liknande krav.
Så svenska röster som utmanar den marknadsliberala konformiteten har dykt upp under hösten, men inga som ännu nått in i parlament eller regering.
Inte så konstigt kanske, när fyra av de svenska partierna via januariavtalet låst sig för flera av den förlegade nyliberalismens tankar.
Om aktieavkastningar inte längre är heliga ens för en gammal timbronit, då kan man ana att fler nyliberala dogmer kan vara på väg att omprövas.
Men helgerna vid jul och nyår har gett en antydan av att det hela tiden rör på sig och att man inte ska ta någonting för givet.
Carl-Johan Westholm skrev då en gästledare i Svenska Dagbladet om företagsledarna i Business Round Table, som vill avskaffa fixeringen vid aktieavkastningen.
Han, som var en av Timbros fäder och i det förflutna kämpat för nyliberalen Milton Friedman och dennes tes om att vinsten är företagens enda syfte, förklarar nu att så har Friedman nog inte menat. Westholm efterlyser vidsynta och lyhörda företagsledare, där kundintresse och samhällsintresse också måste vara deras mål, skriver han.
Om aktieavkastningar således inte längre är heliga ens för en gammal timbronit, då kan man ana att fler nyliberala dogmer kan vara på väg att omprövas, i ljuset av att de inte visat sig funka.
En annan begivenhet under de gångna helgerna var Dagens Nyheters stora intervju med Alice Teodorescu Måwe, som nyligen utsågs till huvudsekreterare för att utforma moderaternas nya idéprogram.
Insmuget inne i texten förklarar hon att nu har tiden kommit att ”göra upp” med två stora liberala reformer – arbetskraftsinvandringen och friskolorna.
Teodorescu Måwe förklarar att det är fel att friskolorna delar ut glädjebetyg och spar in på sånt som behövs.
Borgerligheten har misskött de här frågorna, säger hon. Man har varit rädd för att erkänna misstagen, för att man trott att man då skulle erkänna att systemen är felaktiga. Men det är två helt olika saker, hävdar Teodorescu Måwe.
Ännu skarpare var moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa häromdagen i Svenska Dagbladet:
”Moderaterna och borgerligheten har suttit i knäet på friskoleföretagen. Och värnat deras aktieägare snarare än elever, föräldrar och skattebetalare”. Ett fel är enligt MUF-ordföranden att en del friskolor halverat undervisningstiden, men ändå behållit samma skolpeng.
Att en ledande moderater som här antyder att privatiseringar haft nackdelar, som borgerligheten år efter år förnekat, visar att det folkliga missnöje som funnits över missförhållandena haft effekt.
Det går knappast längre att smyga undan att det inte blev som man sagt.
Man sa att skolan skulle bli bättre med privat konkurrens, men vi har fått en fördjupad segregation. Man sa att sjukvården skulle bli billigare, men miljarderna bara rinner iväg med vårdvalssystemet och konsulthaverier som Nya Karolinska. Man sa att marknadskrafterna var bäst på att hantera arbetskraftsinvandringen, men vi fick skuggsamhällen och mänsklig förnedring. Man sa att en mindre stat skulle ge oss en högre moral, men istället har en ökad ekonomisk brottslighet smugit sig in i den offentliga välfärden.
Hittills har dock några kritiska meningar från opinionsbildare av olika slag, sådana som vi här nämnt, inte räckt för att regeringen och partierna i Sverige ska byta kurs. Men en stor kris kanske kan fungera som murbräcka.
Man ska förstås inte önska sig kriser. Samtidigt vet vi av historien att marknadsliberalen Milton Friedman faktiskt hade rätt när han sa att ”bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra att det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.
En sådan kris skulle vara om vi fick en djup recession eller den nya, stora finansiella härdsmälta, som med jämna mellanrum aviseras, men som tycks dröja ännu ett tag.
Kan vi klara sådana uppdykande problem med de rådande ekonomiska sparsamhetsdoktrinerna? Den tidigare brittiske riksbankchefen Mervyn King varnade i ett tal i samband med IMFs årsmöte för att de ekonomisk-politiska skyddsvallarna inte på något grundläggande sätt förändrats sedan den stora finanskrisen.
Här hemma ser vi att tydliga stimulansåtgärder som klarar jobben är svåra att genomföra med det nuvarande budgetramverket med skuldtak och annat, en relikt från 90-talskrisen.
I en recession är det livsfarligt att spara. Man måste om inte slösa, så ändå spendera för att hålla människor i arbete.
Till detta kommer alla de under lång tid misskötta fördelningsfrågorna, som också talar för att vårt land borde få en mycket mer aktiv finanspolitik. En sådan omläggning skulle kunna innebära början till slutet på den nyliberala grundtanken om den passiva staten.
I Tyskland har den ekonomiska politiken i decennier präglats av den tyska varianten av nyliberalism, ordoliberalism, som i decennier dikterat sträng sparsamhet med allmänna medel.
Nu ryktas att tyskarna kan tänka sig en mer aktiv finanspolitik, om en ny stor finansiell härdsmälta skulle dyka upp. Det tyska vägvalet är viktigt också för Sverige, vars försiktiga, kamerala ekonomiska politik utan tvekan hämtat inspiration av tyskarna.
Klimatkrisen borde kunna bli en come-back för den stat som nyliberalerna kämpat för att desarmera.
Det finns ännu en kris som borde tvinga fram ett omtänkande, klimatet. Där är skälet till att vi ligger efter med beslut som begränsar fossilberoendet att vi haft en otillräcklig statlig styrning. Och en stat som spenderar för att mota lågkonjunkturen hänger intimt ihop med en stat som behöver vara mer aktiv för att dämpa utsläppen.
Klimatkrisen borde alltså kunna bli en come-back för den stat som nyliberalerna allt sedan Friedrich Hayek på 40-talet kämpat för att desarmera.
Staten behövs bland annat för att se till att vi får mindre ekonomiska klyftor, för att få en folklig acceptans för de påfrestningar som väntar. Gula Västarna i Frankrike är en påminnelse om var man kan hamna om man inte tar den växande ojämlikheten på allvar.
Rätt skött behöver klimatfrågan inte heller på sikt innebära några stora nettoförluster av jobb.
Vi ser ju alla att vi måste investera i fossilfria transportsystem, bättre järnvägsräls, ett mer utbyggt elnät och i förnybar energi. En tanke är att en del av näringslivets nödvändiga klimatinvesteringar kan styras via en statlig investeringsbank. En annan möjlighet är att, på samma sätt som under slutskedet av 30-talskrisen, dela upp budgeten i en vanlig statsbudget och en investeringsbudget med lånade medel, vilket ger större handlingsfrihet att klara omställningen.
De tre kriserna, det intellektuella sammanbrottet för marknadsdogmatismen, den ekonomiska kris, som en del befarar är på väg, och den pågående klimatkrisen, de tre kriserna kan naturligtvis sluta i en rejäl röra, om politiken och demokratin inte lyckas återhämta sig efter den kraftiga försvagning som skett under de senaste årtiondena.
Men inser partierna vidden av de omvälvningar som väntar? Man kan undra när man läser intervjuer med finansminister Magdalena Andersson, där hon säger sig gärna vill arbeta fram en gemensam berättelse med centern och liberalerna inför nästa val. Är det den sortens berättelser som vår tid behöver?
Samtidigt är det lika uppenbart att också politisk oreda kan rymma öppningar för ett radikalt nytänkande, om vi tror på människans rationalitet.
Uppdatering: Arvid Åhlund som är omnämnd i essän har via Twitter fört fram följande:
”Jag är inte nyliberal och det där skrev jag inte i höstas, utan i magasinet Axess för 2 år sen.”
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
