SÖNDAGSKRÖNIKAN Det är en skruvad tanke att jämställdhet skulle vara ett hinder för att bryta hederskultur. Lika befängt som att sexuellt våld skulle ha med invandring att göra. Likväl hör vi numera detta allt oftare, skriver Veronica Palm.
Konservativa krafter i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet (på grund av dess normalisering) är ett av de största hindren i kampen mot hederskultur i Sverige. Både för att de långsiktigt vill pressa tillbaka kvinnors fri- och rättigheter och för att de inte alls bryr sig om de kvinnor som idag lever i hederskulturer, annat än som brickor i ett spel där rasismen är målet.
Det är nu 18 år sedan Fadime Sahindal mördades. Ett hedersmord som väckte landet och tvingade alla förstå att det finns flickor och kvinnor i Sverige som inte omfattas av mänskliga rättigheter. Det har skett mycket sedan dess. Kunskapen om hederskultur och dess mekanismer har ökat, lagstiftning tydliggjorts och skolor och andra offentliga verksamheter har utvecklat ett systematiskt arbetssätt för att kunna ingripa. Det offentliga Sverige ser äntligen de strukturer som tvingar, begränsar och utsätter flickor och kvinnor för brott i hederns namn. Men det räcker inte. Än finns det mycket att göra för att de individuella, odelbara och icke-kulturrelaterade mänskliga rättigheterna faktiskt ska omfatta alla. Just därför är det extra skrämmande att konservativa krafter växer sig starkare.
En av de vanligaste kommentarerna jag får från arga anonyma troll på nätet är att det krävs mindre jämställdhet för att bryta hederskultur, att jag borde bry mig om »balkongflickor som har riktiga problemen, istället för feminism«. Vissa tror till och med att min relativa jämställdhet skulle vara ett av problemen, att om jag fick »känna på att bli inlåst av en imam« så kanske jag inte skulle gnälla så mycket. Hela resonemanget kombineras ofta med svepande »feminismen har gått för långt« och helt öppen rasism.
Sanningen är den motsatta. Hedersvåld är ett av de tydligaste bevisen för att feminismen inte har gått för långt. Samtidigt som flickor och kvinnor är inlåsta i hederns namn så upplever feminismen en back-lash. Kvinnofientligheten smyger sig in och normaliseras med det förment »fria valet« och det så kallat »naturliga« när den vill ta bort de vigda månaderna i föräldraförsäkringen, driver hatisk kampanj mot genuspedagogik som befriar barn, ifrågasätta förskolan som idé, börja tulla på aborträtten och så vidare. Den socialkonservativa högern underblåser en politik som vill begränsa kvinnors möjligheter och frihet. När friheten pressas tillbaka och tvingas underordna sig en patriarkal struktur slår det allra hårdast mot de kvinnor som lever i de mest kontrollerade miljöerna – hederskulturen.
Avsky mot att kvinnor fick vara tillsammans utan män hade ingen annan grund än misstro mot Husbyborna och ett nytt Sverige.
Det är naturligtvis en galet skruvad tanke att jämställdhet, alltså frihet från könsrelaterat förtryck, skulle vara ett hinder för att bryta hederskultur. Lika befängt som att sexuellt våld skulle ha med invandring att göra. Enda sättet att motivera dessa ologiska slutsatser är att ösa in rasism i resonemangen. Då blir det också avslöjande tydligt att det är inte att befria kvinnor från förtyck eller sexuellt våld som är huvudmålet. De som tvingas till hedersliv blir ofrivilliga verktyg i en rasistiska kamp.
Som när Husbybadet hade en badtid för bara kvinnor (vilket för övrigt också finns på till exempel Storkyrkobadet i Gamla Stan, men det har aldrig ifrågasatts) rasade Sverigedemokrater, deras svans och allsköns konservativa krafter helt oresonligt. Det gick inte någonstans i skriket förstå vad som skulle vara fel med att just kvinnor i Husby fick möjlighet att träffas i en trygg miljö utanför hemmet och utan män. Ingen tog den minsta notis om vad kvinnorna tyckte och på vilket sätt möjligheten till möten kunde stärka dem. Eller hur det är ett medel till integration att möta andra kvinnor, gå på badhus och lära sig simma. Eller att vi är många kvinnor som uppskattar att då och då få ett rum där vi kan slippa den manliga blicken, inte minst när vi är halvnakna. Avsky mot att kvinnor fick vara tillsammans utan män hade ingen annan grund än misstro mot Husbyborna och ett nytt Sverige.
Den som 18 år efter mordet på Fadime vill hedra hennes minne måste ta strid mot både konservatismen och rasismen. Vi behöver istället mer jämställdhet och integration. Glädjande är jämställdhet och integration steg på samma väg. Både feminism och antirasism syftar till frihet från förtryck och tillsammans blir de än starkare redskap för varje människas rätt, för att varje flicka och kvinna ska få leva ett fritt liv utan förtryckande och dödlig hederskultur.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.