ledare Hotet och hatet mot genusforskare är ett angrepp på demokratin världen över. Kommer motståndet mot »genusideologin« även i Sverige att fungera som en enande faktor för en splittrad höger?
Anneli Häyrén, genusforskare vid Uppsala universitet, är orolig. I en färsk intervju med SVT Nyheter, berättar hon om hur våldet har blivit en del av hennes vardag, alltifrån anonyma hot om att skjuta föreläsare som bjudits in av institutionen, till att folk som är arga eller irriterade över forskningsinriktningen kommer in och stör.
Även Jörgen Svensson, säkerhetschef vid Göteborgs universitet, rapporterar om en alltmer problematisk arbetsmiljö. I längden, tror Svensson, kan allvarliga incidenter som den i december 2018 då en bombattrapp hittades på ett dörrhandtag utanför Nationella sekretariatet för genusforskning, leda till att fler avstår från vidare studier. Vilket i sig är ett hot, inte bara mot valfriheten – utan mot demokratin.
Flera debattörer, bland dem författaren Magnus Linton och etnologiprofessorn Jenny Gunnarson Payne, har pekat på att hat och hot riktat mot just mot genusforskare bör ses som led i en global, reaktionärt färgad, politisk kampanj. I länder runt om i världen förenar sig traditionella högerkrafter med extrema nationalister i en kulturkamp (deras terminologi) mot all misshaglig teoribildning.
Taktiken, utöver våld, går ut på att framställa genusvetenskapen som en pseudovetenskap – den kallas då föraktfullt »genusideologi« och förknippas med marxism, feminism och postmodernism och andra »låtsasvetenskaper« som tillsammans utgör ett kraftfullt hot mot
den traditionella familjen och kristna värderingar. I länder med högerpopulistiska regeringar som Ungern, Polen, Ryssland och Brasilien har kritiken mot genusvetenskapen lett till indragna forskningsanslag och nedlagda institutioner.
Bo Rothstein, respekterad professor i statsvetenskap, är en av dem som sedan flera år bedriver ett lågintensivt krig, där huvudargumentet brukar vara att genusforskningen bör avskaffas innan den tynar bort i självvald sekteristisk isolering.
Rothstein är väldigt uppfinningsrik när han anklagar genusforskningen och fördelningen av forskningspengar för att vara orsak till, hör och häpna, till själva bristen på jämställdhet i det svenska samhället – men tyvärr är han långt ifrån ensam.
På senare tid har Svenska Dagbladets ledarsida tjänat som idékuvös för bland andra Ivar Arpi, Susanna Popova och Inger Enkvist, skribenter som liksom Thomas Idergaard, numera präst i katolska kyrkan, attackerar genusperspektivet.
Magnus Linton ställer den, enligt min åsikt, viktigaste frågan: Kommer motståndet mot »genusideologin« även i Sverige att fungera som en enande faktor för en splittrad höger? Kanske kräver det, som Mats Wingborg, författare till Den blåbruna röran, menar, att etablerade organisationer som Moderaterna, Svenska Kyrkan eller andra breda krafter svarar på högerns lockrop.
Än så länge har vi inte sett några tendenser åt det hållet – men rädslan för trakasserier och rapporter om växande självcensur hos etablerade genusforskare är tillräckligt illavarslande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
