SÖNDAGSKRÖNIKAN Det pågår just nu en medial dragkamp om rätten att beskriva verkligheten. Vårdpersonalen har övergett de formella vägarna och tar nu striden mot politikerna – och sina egna chefer, skriver Fanny Nilsson.
”Ni svälter sjukhusen, ni svälter även vårdcentralerna. De får en uppräkning som inte ens täcker inflationen. Istället satsar ni på närakuter, nätläkarbolag och mottagningar på stan som träffar mindre sjuka patienter.”
Liberalen Anna Starbrinks ansikte är politikerstelt, medietränat, omöjligt att läsa. ST-läkaren Akil Awad är märkbart rasande, men kontrollerad. År av etiskt mycket svåra prioriteringar mellan sjukare och sjukast inom intensivvården känns i kroppen – kanaliseras, skjuts som en projektil mot ansvarig sjukvårdspolitiker. Han fortsätter:
”Det är en aktiv flytt av fokus och resurser från de som har störst vårdbehov till en grupp som har mindre vårdbehov. Det här går emot vår yrkesetik, och mot hälso- och sjukvårdslagen som säger att man i första hand ska ge vård till de sjukaste. De är därför vi vittnar nu. Det är därför ni hör så mycket protester.”
Klippet från förra veckan är redan viralt. Det sammanfattar liksom allt. ”Och där går er bild isär”, bryter Aktuellts programledare in. Bilden – beskrivningen av verkligheten på sjukhusen – hur kan den ens gå isär? I lördagsintervjun med moderata finansregionråd Irene Svenonius i Stockholm fick vi nyligen höra samma sak, i ett roligt replikskifte mellan journalist och politiker:
Journalisten: ”Här har ni ju olika bild av verkligheten.”
Svenonius: ”Vi har inte olika bild av verkligheten.”
Journalisten: ”Eh… Jo?”
Ordet vittna används ju vanligtvis i brottsammanhang eller katastrofsituationer. Kanske säger det något om allvaret.
Det som har hänt de senaste veckorna, med den drivande motorn Sjukvårdsuppropet som Awad är medgrundare till, är att vårdpersonalen försöker ta tillbaka rätten att beskriva sin verklighet. Och media är intresserade som aldrig förr. De publicerar bilder på förråd och matsalar med provisoriska vårdplatser, där sjuksängarna står tätt, tätt inpå varandra. De upplåter sina plattformar till så kallade ”vittnesmål”, anonymt inskickade berättelser om allvarliga avvikelser. Ordet vittna används ju vanligtvis i brottsammanhang eller katastrofsituationer. Kanske säger det något om allvaret. Det pågår en dragkamp, ett lågintensivt drev, om narrativet. Eller om sanningen om man så vill.
Vårdpersonalens enda formella sätt att rapportera vad som händer på golvet uppåt i leden är genom att skriva så kallade avvikelser i ett särskilt websystem. Tanken är väldigt svensk – risker beror inte på enskilda individer som bär skuld utan på systemfel som möjliggör riskerna, och avvikelserapporteringen syftar till att synliggöra detta. Vid särskilt allvarliga avvikelser ska ansvarig chef gå vidare och anmäla ärendet till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) enligt Lex Maria.
En av Sjukvårdsuppropets medlemmar berättar i den stängda Facebookgruppen om ett samtal hon haft med Ivo:
”Så jag antar att vi kommer hitta alla 300 vittnesmål i avvikelsesystemet?” sa de lite ironiskt. Jag svarade att det tror jag verkligen inte. Avvikelsesystemet fungerar inte längre.
Problemet är nämligen att avvikelser har låg förankring hos vårdpersonalen som metod. Det beror på en uttröttning, trots rapporter händer inget. Folk ledsnar när man på morgonmöte efter morgonmöte lyfter specifika brister och blir bemött med ett ”Har ni skrivit avvikelser? Ni måste skriva avvikelser. Annars syns det inte i statistiken.”
Utan statistik så finns liksom inte problemen, oavsett vad hela personalstyrkan berättar om. Det är bisarrt slags maktspel. Jag hör vad du säger, men egentligen inte om du inte skriver ner det i detalj i det här särskilda websystemet varje dag, på obetald övertid.
En stor del av avvikelser beror nämligen på bristen på tid. Men avvikelseskrivandet tar tid i sig själv – och prioriteras därför bort framför patientarbete. ”Dumheter” kommenterade IVO:s inspektör Ann Fagerlind problemet för ett år sedan. ”Hur ska vi annars få kännedom om problemen.”
Nu överväger skyddsombudet på Södersjukhusets akutmottagning att göra en så kallad 6:6a-anmälan – för att man inte hinner skriva avvikelser. När Södersjukhusets vd i DN får frågan om vittnesmålen på sitt sjukhus säger han ”Det är inga rapporter jag fått. De flesta dödsfall blir föremål för granskning om vad som hänt. Mig veterligen finns det inget sånt fall.”
Om det inte finns i avvikelsesystemet så finns det alltså inte. Svenonius och Starbrink har i denna märkliga värld då rätt: om patientsäkerheten definieras i antal avvikelser så är den ju inte hotad.
Om det inte finns i avvikelsesystemet så finns det alltså inte. Svenonius och Starbrink har i denna märkliga värld då rätt: om patientsäkerheten definieras i antal avvikelser så är den ju inte hotad. När de ställer frågan till sjukhusdirektörerna, och får svaret att sjukhusen klarar slaktade budgetar med bibehållen kvalitet, så följer de bara den formella, bisarra logiken. Ska politikerna inte lita på sjukhuscheferna?
En gång hade Södersjukhuset en vd som inte tyckte att hans sjukhus klarade mer. Tomas Movin skrev ett remissvar till regionpolitikerna 2017 där han pekade på medicinska risker med en minskande budget. Minns ni vad som hände med Tomas Movin då?
Han blev sparkad.
Jag tänker på avvikelsesystemet och den ständigt ökande pressen när jag en dag träffar sjuksköterskan Sofia. Som konstant roterande underläkare har jag jobbat med en mängd sjuksköterskor, men få som henne. På kliniken talar man om henne som en av deras bästa. Hon har jobbat med högintensiv traumavård, har snart tio års erfarenhet och hon leder ofta arbetet på avdelningen. När klockan börjar närma sig halv elva har Sofia ännu inte synts till för morgonronden. Avdelningen har precis genomgått en förändring där varje sjuksköterska har fått ansvar för fler patienter.
“Förlåt” säger hon när hastar in på expeditionen. “Jag hinner inte. Morgonmedicinerna blev flera timmar sena. Vi har inte ens hunnit göra basal omvårdnad”. Vi rondar snabbt. Jag säger att hon måste skriva en avvikelse. Sofia tittar skeptiskt på mig.
Sen berättar hon att de repetitivt försökt påtala bristerna och de stora patientsäkerhetsriskerna med neddragningarna. Att cheferna har svarat med att erbjuda dem en mindfulnesskurs. Stress, det är bara en känsla. Man måste bara lära sig prioritera. Andas – in och ut. När Sofia på ett möte markerat att stressen på avdelningen snart är ohanterlig även för henne har chefen svarat att hon vet att det är tufft att vara småbarnsmamma.
Alla vet att vårdens största utmaning är sjuksköterskeflykten. I intervjun i Aktuellt erkänner Starbrink problemet och säger att man letar efter sjuksköterskor “med ljus och lykta”. Det är en lögn. Man misshandlar de få, otroligt kompetenta, man redan har. På min raka fråga berättar Sofia att hon tjänar betydligt mindre än sina nyanställda kollegor på samma arbetsplats. Detta på grund av den sjuka logiken att löneutveckling endast uppstår om du säger upp dig och byter arbetsplats . “Men om jag slutar – vem ska då lära de nya sjuksköterskorna? Det kommer bli kaos. Jag kan inte göra så mot patienterna” säger hon. Sen lämnar hon läkarexpeditionen.
På eftermiddagen hittar jag henne framför en dator, långt efter avslutad arbetstid. Hon berättar uppgivet om allt hon inte hann göra för vår svårt sjuke patient som precis flyttats över från intensivvården. Patienten är avdelningens sjukaste, och kräver mycket mer än vi kan ge. Jag stannar kvar och författar en avvikelse åt henne. I skrivande stund ligger den fortfarande i websystemet under ”analys”.
Kanske kommer den en dag nå politikerna.
Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
