gästkrönika På söndag går Azerbajdzjan till val. Men få förväntar sig att det ska gå rättvist till. Michael Runey från Civil Rights Defenders förklarar varför.
Få förväntar sig att parlamentsvalet i Azerbajdzjan på söndag kommer gå rättvist till. I landet vid Kaspiska havet, främst känt för sin oljeindustri, den långa konflikten med Armenien och den spektakulära korruptionen, är oppositionen försvagad efter år av hot och förföljelser. Trots detta ställer ett överraskande stort antal unga aktivister och oppositionspartier upp i hopp om att bli de första riktiga oppositionskandidaterna som väljs på ett årtionde.
All opposition i landet får dock inte delta. Ungefär en tredjedel av landets cirka 120 politiska fångar är medlemmar av Musalman Birliyi Harakatithe, ett demokratiskt shiitiskt parti som regeringen vägrar låta registreras. Partiets popularitet har ökat, främst tack vare medlemmarnas fredliga svar på den brutala tortyr och förföljelse de utsatts för.
Internationella valobservatörer har aldrig ansett ett azerbajdzjanskt val vara fritt och rättvist. Den mest uppseendeväckande valhändelsen i landet är förmodligen då regeringen av misstag släppte en valbevakningsapp med förprogrammerade valresultat. Under president Ilham Aliyev – som ärvde posten från sin far Heydar Aliyev 2003 – har den politiska debatten tystats, samtidigt som våldet och förtrycket från regimen ökat. I dag är parlamentet inte mycket mer än en grupp entusiastiska ja-sägare.
I år har dock unga aktivister och mer liberala partier svarat med att agera som om Azerbajdzjan vore just en vanlig, fungerande demokrati. De går dörr till dörr för att prata med väljare och driver populära kampanjer i sociala medier med politiska förslag och framtidsvisioner för sitt land. Det är långt ifrån tidigare års valkampanjer då den största dramatiken snarare utgjorts av vilken av de regimtrogna kandidaterna som lyckats med konststycket att skapa den mest absurda valaffischen.
Det har spekulerats kring huruvida den regerande eliten har planer på att låta en handfull oppositionskandidater väljas bara för att stävja den internationella kritiken och den allt mer frustrerade befolkningen. En befolkning som fått det sämre till följd av dålig ekonomisk tillväxt, endemisk korruption och hög inflation. Landets regerande elit har spenderat nästan alla oljepengar i diverse skatteparadis, på galna byggprojekt eller dåligt genomförda mutskandaler.
En rad västländers utrikespolitiska inställning till Azerbajdzjan har länge gått ut på att den korrupta eliten är den bästa regering landet kan hoppas på.
Misstankarna om att oppositionskandidater faktiskt skulle kunna väljas stärktes när en av de som ställer upp i valet, bloggaren och före detta politiska fången Mehman Huseynov, släppte en inspelning som visar hur motkandidaten i hans valkrets försöker muta honom till att dra tillbaka sin kandidatur. Vanligtvis hade inte motkandidaten behövt ta till ett sådant grepp – hans plats hade varit säkrad tack vare de skamlöst förfalskade resultaten.
Det tidigarelagda valet skulle egentligen hållas i november i år, men parlamentet upplöstes den tredje december förra året. Den högst osannolika anledningen som uppgavs var att parlamentet stoppade president Ilham Aliyevs reformagenda. Tidigareläggningen är troligtvis snarare ett försök från regimens håll att besvara ett allt växande missnöje. Det skedde en rad större protester i landet förra året och den regerande eliten har försökt lugna motståndet utan att förlora makten eller kontrollen över större delen av landets ekonomi.
En del västerländska politiska kommentatorer har hejat på den auktoritära regimens så kallade reformagenda under det senaste året och hävdat att en ommöblering bland ministrarna och några svepande löften utgjort konkreta förändringar.
I en text i ”The American Interest” uttrycks stöd för förändringarna som de nya teknokraterna genomfört. Ett dygn efter att texten publicerades gick samma teknokrater till våldsam motattack vid en fredlig demonstration i centrala Baku. Bland annat stängde man ner internet, arresterade ett hundratal demonstranter, torterade protestledare och läckte inspelat material av samtal mellan aktivister och västerländska diplomater. Det är detta, befolkningens frihet från konstanta hot om våld och förtryck från regimen, som står på spel i Azerbajdzjan.
En rad västländers utrikespolitiska inställning till Azerbajdzjan har länge gått ut på att den korrupta eliten är den bästa regering landet kan hoppas på. En sådan hållning är inget annat än ett godkännande av regeringens kränkningar. Denna hållning har utgjort status quo i många västerländska regeringars utrikespolitik i årtionden. Det är hög tid att man nu byter riktning.
Michael Runey
Programme Officer på Eurasienavdelningen
Civil Rights Defenders
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
