Nationalism Den svenska vitheten befinner sig i ett melankoliskt tillstånd. Detta har uppstått på grund av den upplevda förlusten av både det gamla och det vita Sverige och det goda och det solidariska Sverige, skriver Catrin Lundström och Tobias Hübinette.
Det senaste decenniet har utan tvekan präglats av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010. Valet var ett avgörande genombrott för partiet och de konsekvenser som följde har sedermera kommit att styra den politiska situation som råder idag. Sedan dess har många försök gjorts för att både förstå och förklara Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och partiets till synes ständigt stigande röst- och opinionssiffror.
Generellt har Sverigedemokraternas exceptionella framgångar antagits bero på växande känslor av missnöje i ett alltmer ojämlikt Sverige – i synnerhet bland män tillhörande arbetarklassen och LO-kollektivet som är överrepresenterade inom Sverigedemokraternas väljarbas, det vill säga de som tidigare mestadels röstade på Socialdemokraterna.
Under senare år har vi på ett nationellt plan sett hur Sverige rört sig mellan nya polariteter – såsom vändningen i migrationspolitiken 2015, då Sverige införde temporära gränskontroller, liksom skiftet i blockpolitiken – som en förlängning av den så kallade illiberala vändningen.
Den svenska närhistorien och den situation vi befinner oss i just nu kännetecknas av ett antal paradoxer. Bland dessa motsägelser kan nämnas hur det kunde komma sig att ett land som på ett synnerligen självmedvetet sätt formligen frossade i sin egen rasliga renhet kunde bli ett av världens mest generösa invandrarländer. Liksom hur Sverige kunde gå från att vara världens samvete och mångkulturella förlaga till att rymma ett etnonationalistiskt parti i parlamentet några decennier senare.
För att nå fram till samtidens skenbara paradoxer behövs en historisk översikt över den svenska vithetens tre faser. Dessa består av den vita renhetsperioden 1905–68 (fas 1), den vita solidaritetsperioden 1968–2001 (fas 2) och den vita melankoliska perioden från 2001 och framåt (fas 3). Under dessa tre faser har Sverige gått från att omhulda ett explicit rastänkande och praktisera en rashygienisk politik med ett statligt institut för rasbiologi – via utvecklandet av en officiell färgblind antirasism – till vår tids vita sorg över det Sverige som en gång var men ej längre existerar.
Vit renhet
Låt oss börja med att beskriva den vita renhetsperioden. Vi betraktar den här tidsperioden som en fas av högmodernistiskt nationsbyggande präglat av ett specifikt svenskt rastänkande. Utanför Sverige associeras den här perioden i allmänhet också med kolonialism och avkolonisering. Men i Sverige är dessa decennier knutna till grundandet av det statliga institutet för rasbiologi 1922 liksom till konstruktionen av den svenska välfärdsstaten i dess socialdemokratiska form. Denna är i sin tur intimt sammanbunden med det närmast mytiska folkhemsbegreppet.
Begreppet folkhemmet kan översättas med både välfärdsstaten och ”rashemmet” och i förlängningen med de vita majoritetssvenskarnas nationalstat oavsett klass, kön eller region. Betoningen låg på homogenitet och likhet. Även om Per Albin Hansson lade beslag på begreppet från unghögern så menar vi att det symboliskt fångar såväl den gamla unghögerns rasbaserade nationalism som socialdemokratins reformistiska socialism. Detta avspeglas också i att ordet “folk” under mellankrigstiden kunde användas synonymt med glosan ras. Denna tolkning av begreppet folkhemmet förklarar varför ordet har blivit en sådan kraftfull nostalgisk myt i dagens Sverige – och varför talet om folkhemmet i dess sverigedemokratiska tappning har kommit att få betydelse för den tredje och nuvarande fasen av den svenska vitheten.
Välfärdsstaten och folkhemmet byggde ursprungligen på att den skötsamma arbetarklassens män gradvis fick ta del av de medborgerliga rättigheterna. Därmed integrerades arbetarklassen in i den svenska vitheten från att tidigare i det närmaste ha betraktats som väsensskilda från de övre sociala skikten.
Under dessa år, som politiskt i huvudsak dominerades av Socialdemokraterna, implementerades en rad lagar för att en gång för alla få stopp på utvandringen till framför allt Amerika och bibehålla den unika rasrenhet som ansågs känneteckna den svenska befolkningen. Det handlade bland annat om ett preventivmedelsförbud, en restriktiv abortlagstiftning, en adoptionslagstiftning och en äktenskapslag som styrdes av ett arvshygieniskt tänkande, en restriktiv invandringslag med starka inslag av ett rastänkande, propagerandet för rasbiologi i skolan och armén, och från 1934 en steriliseringslagstiftning som syftade till att decimera de så kallade “mindervärdiga”, medan de så kallade “mervärdiga” omvänt uppmuntrades till att reproducera sig. Den svenska steriliseringslagstiftningen, som var verksam mellan 1934 och 1975, kom att bli en av de mest effektiva i världen sett till antalet steriliseringar per capita, med över 60 000 steriliserade svenskar.
Det som sticker ut i den svenska biopolitiken är att de som ansågs “mindervärdiga” i huvudsak inte var några invandrare – utan svenska medborgare. Det var den vita majoritetsbefolkningen – och inte minst arbetarklasskvinnorna – som kom att drabbas allra mest av den rashygieniska politiken, då de invånare i landet som inte betraktades som svenska eller vita såsom samer, tornedalingar, judar, romer och resande var relativt få under mellankrigstiden. Proportionellt sett drabbades dock personer tillhörande resandeminoriteten antagligen hårdast av steriliseringslagstiftningen. I praktiken var det en kombination av rasbiologiska, patriarkala och heteronormativa ideal som avgjorde vilka som kom att steriliseras.
Vit solidaritet
Efter krigsslutet och under efterkrigstidens första decennier började Sverige engagera sig i nya institutioner och rörelser på en internationell nivå, något som alltså pekar framåt mot den andra fasen av den hegemoniska vithetens historia i Sverige. Under denna övergångsperiod, som utgör upptakten till den andra fasen, läggs grunden till Sveriges kommande roll i världen som den ledande rösten för mänskliga rättigheter och specifikt för antirasism och minoriteter ute i världen.
Den hegemoniska vithetens andra fas har det symboliska märkesåret 1968 som startår. Under denna tid blev Sverige den världsledande rösten för antiimperialism, avkolonisering och antirasism, inte minst genom att bli världens största biståndsgivare och adoptionsland, samt genom att stötta antikoloniala rörelser i Tredje världen och medborgarrättsrörelser i västvärlden på ett politiskt och ekonomiskt plan.
Med skiftet från fas 1 till fas 2 upphörde samtidigt i praktiken alla diskussioner om rasdiskriminering i Sverige, då konstruktionen av det ”goda Sverige” – det vill säga det antirasistiska Sverige – upplevdes lösa alla problem med avseende på rasism inom landets gränser. Vi kallar detta den vita solidaritetsperioden. Den skulle också kunna kallas för en period av vit kosmopolitism. Denna fas utgör ett slags andra nationsbygge.
Lika mycket som de svenska folkrörelserna och det svenska civilsamhället tidigare engagerade sig i det rashygieniska projektet bidrog nu arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, den kristna rörelsen och andra sociala rörelser med alla sina ledare, intellektuella och aktivister till konstruktionen av Sverige som världens mest radikala förespråkare för social rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. På så sätt kom Sverige också att konstruera sig själv som ett färgblint land som nästan över en natt förvandlade sig från ett land som varit i det närmaste besatt av ras till att bli världens mest antirasistiska och färgblinda land.
Denna transformation – från att tidigare ha odlat det kanske mest homogeniserande nationsbyggandet i den demokratiska västvärlden till att framhäva antirasism och mångkulturalism som nationens vägledande principer – kan vid en första anblick tyckas både motsägelsefull och paradoxal. Samtidigt är det just detta framgångsrika och nya nationsbyggande som inleds på 1960-talet som gör det möjligt att tala om ett skifte från en vithetsregim till en annan.
De två vithetsregimerna före och efter ”vändpunkten” 1968 var egentligen inte fundamentalt olika projekt. Snarare skapade de progressiva politiska och sociala rörelserna en ny slags vithet – i form av en postkolonial, antirasistisk, kosmopolitisk och mångkulturalistisk vithet – som var anpassad till den nya globala verkligheten efter att de europeiska kolonialimperierna hade gått under. På så sätt går det att hävda att Sverige spelade en avgörande roll i skapandet av en ny slags vithet på 1960- och 1970-talen från att tidigare ha spelat en minst lika avgörande roll i konstruktionen av idén om den nordiska rasens överlägsenhet. Sverige bidrog därmed till att bevara idén om en moraliskt överlägsen vithet också i den nya postkoloniala världsordningen, och kan därmed sägas ha hittat en slags lösning på den moraliska bankrutt som stora delar av västvärlden genomled efter Förintelsen och efterkrigstidens kolonialkrig och rasförtryck.
En central aspekt av konstruktionen av det ”goda Sverige” är den svenska jämställdhetspolitiken. Under det tidiga 1970-talet lades grunden till vad som skulle komma att bli ett av de mest jämställda samhällena i världen genom att introducera en rad progressiva lagar och reformer. Den svenska jämställdhetspolitiken kom att bli intimt sammanknippad med den svenska välfärdsstaten och kan sägas vara förkroppsligad i den frigjorda och ekonomiskt oberoende karriärkvinnan och den förvärvsarbetande modern som ingår i ett heterosexuellt tvåförsörjarhushåll. Fas 2 kännetecknas alltså av formerandet av en stor och dominerande vit medelklass, tack vare framväxten av välfärdsstaten.
Ur ett klassperspektiv är det centralt att påminna om att fundamentet för den svenska välfärds- och jämställdhetspolitiken vilade på idén att arbetarklassen och större delen av medelklassen och överklassen delade behovet av en stark välfärdsstat. Det var också tack vare den expanderande välfärdsstaten som behovet av hushållsarbetare temporärt upphörde i medelklassens hushåll nu när kvinnor och män förväntades dela på hushållsarbetet. På så vis kunde de vita arbetarna och den vita medel- och överklassen förenas kring ideologin om vithet och svenskhet inom ramen för folkhemmet. Detta innebar en utveckling som dock underminerade idén om klassolidaritet över rasgränserna. Det är också denna allians som har kommit att försvinna alltmer på grund av den tilltagande bristen på en gemensam vit identitet inom arbetarklassen.
Vit melankoli
Inledningen till den utveckling som kännetecknar fas 3 kan härledas till den borgerliga regeringen som styrde Sverige mellan 1991–94. Riksdagsvalet 1991 utgör på flera sätt en vändpunkt i den svenska politiken och förebådar därmed den svenska vithetens tredje fas.
1991 var det år då Ny Demokrati valdes in i riksdagen. 1991 var också det år då många upplevde att rasismen återkom i Sverige och även fick ett “ansikte” i form av ”Lasermannen” John Ausonius som sköt mot, skadade och dödade ett flertal icke-vita personer på Stockholms och Uppsalas gator. Samtidigt exploderade skinheadsubkulturen och vit makt-musiken bland 10 000-tals unga vita män som senare skulle få sin politiska representation i form av Sverigedemokraterna.
Från och med 1991 förändras Sverige genom nyliberalismens etablering och rasismens återkomst. Och det är också efter Kalla krigets slut som Sverige rent demografiskt förändras på allvar från att ha varit ett relativt homogent land till att bli ett av västvärldens mest mångrasliga länder.
Det kanske mest signifikanta arvet från den andra fasen av den hegemoniska vitheten är försöken att sudda ut alla spår av den första fasens rashygieniska politik. Denna iver tog sig bland annat uttryck i utrangerandet av ras som begrepp och i det närmaste som glosa i svenska språket. Ras ansågs nu vara en överspelad och irrelevant fråga och kategori för svensk del.
Skiftet från en politiskt understödd nationell och rasmedveten vithet till formeringen av en likaledes politiskt understödd internationell och antirasistisk vithet kan inte överskattas. Samtidigt får Sverige svårt att härbärgera den rasliga heterogenitet som invandringen ger upphov till. Vitheten i denna andra fas övergår således från en inhemsk vithetskonstruktion till upprätthållandet av vithetens gränser i förhållande till det växande antalet icke-vita invånare.
Den tredje fasen av den hegemoniska vitheten börjar med utbrottet av det så kallade “kriget mot terrorismen”. Vår tids vithetsregim karaktäriseras generellt av en nyliberal ekonomi och en nykonservativ kultur, av privatiseringen av välfärdsstaten, av den så kallade mångkulturalismens kris, samt av kulturrasism och islamofobi.
Efter 2001 sker en rad förändringar i Sverige som innebär att landet slutgiltigt lämnar den tidigare perioden av solidaritet och jämlikhet bakom sig. Det socialdemokratiska partiets tidigare raison d’être, det vill säga uppbyggandet av välfärdsstaten i form av den offentliga sektorn, har därmed gradvis förpassats till historien och förbytts till nedmontering, avreglering och privatisering.
Denna förändring kan i sin tur ses som något av upptakten till 2010 års val när Sverigedemokraterna kom att inta en anti-etablissemangsposition – vilket då inte är detsamma som en anti-förmögenhetsposition – och lansera en retorik med folkhemmet som symbol. Sverigedemokraternas folkhemsretorik vilade på en logik där återtagandet av folkhemmet krävde ett slut på den utomvästerländska invandringen.
Sverigedemokraterna och Folkhemmet
Sverigedemokraternas politiska genombrott kan tolkas som en symbolisk återfödelse av det vita folkhemmet – och i förlängningen av den vita nationen – med den vite mannen som familjens överhuvud och beskyddare. En central aspekt av partiets valframgångar handlar just om konstruktionen av den vita maskuliniteten i en tid då vita mäns position håller på att förändras i grunden. Jämställdhets- och antidiskrimineringspolitiken har nämligen ställt sig i vägen för det manliga, nationalistiska vithetsidealet. Den stora frågan för unga vita män är hur de ska kunna återupprätta sina privilegier i en samtid som präglas av ökande jämställdhet och tilltagande mångfald.
Den vita maskulinitetens kris är kanske tydligast avläsbar i den alltmer rörliga europeiska politikens värld där de vita manliga väljarna har börjat överge både de socialistiska arbetarpartierna och de liberala medelklasspartierna till förmån för de högerpopulistiska partierna som idag är så överbefolkade av vita män att de kan betraktas som vita mansrörelser. De vita mansrörelser som idag växer fram i hela västvärlden kan ses som en reaktion på de framsteg som jämställdhetspolitiken och antidiskrimineringspolitiken har inneburit för kvinnor och minoritetsinvånare att inta positioner som tidigare var reserverade för vita män.
Drivkraften bakom denna utveckling är ju löftet att återskapa den tid då det var betydligt lättare att vara vit och man, det vill säga den inte alls särskilt avlägsna tid då vita människor fortfarande i praktiken dominerade hela mänskligheten. Den pågående retro-nostalgiska romantiseringen av mode och design speglar här en längtan tillbaka till den sena kolonialtiden och den tid då Europa fortfarande betydde något. En tid då befolkningen i västvärlden fortfarande var övervägande vit innan den postkoloniala migrationen satte igång på allvar framåt kalla krigets slut. Nu när västvärlden blir allt mindre västerländsk, allt mindre vit och allt mindre mansstyrd, tvingas de vita männen möta en helt ny situation och en för dem även oviss framtid. Enkelt uttryckt går det att säga att vita män har historien med sig men framtiden mot sig. Skillnaden gentemot det antikoloniala icke-vita ”hotet” under mellankrigstiden handlar idag om ett demografiskt icke-vitt ”hot” på hemmaplan inom själva västvärlden. Det som de högerextrema kallar ”folkutbytet”.
Det finns paralleller till situationen under mellankrigstiden då ”hotet” mot överklassen ansågs komma från arbetare och socialister. Idag upplever många västerländska män i stället att ”hotet” kommer från kvinnorna, minoriteterna och från feminismen.
I Sverige kanaliseras den här känslan av förlust genom idén om det förlorade Folkhemmet. Folkhemsprojektet, som sammanfaller med den vita renhetsperioden under fas 1, handlade utöver bygget av välfärdsstaten om att ena nationen i en tid som präglades av starka klasskonflikter. När nu medelklassen – som tidigare ställde sig bakom välfärdsstaten och folkhemmet – alltmer orienterar sig mot de övre skikten i ideal och värderingar, samtidigt som den icke-vita minoritetsbefolkningen hela tiden växer, har den vita arbetarklassen “blivit över”.
Det nedsättande uttrycket ”white trash” fångar tyvärr alltför väl hur denna överblivna del av den svenska vitheten kopplas samman med “dåliga” karaktärsdrag som för övrigt brukar tillskrivas minoriteter: en gammaldags patriarkal maskulinitet, ett högt intag av kött, en utbredd förekomst av alkoholism och drogmissbruk, en låg utbildningsnivå och en generellt dålig fysisk och psykisk hälsa.
Det behövs antagligen ett nytt slags nationsbygge för att återintegrera den vita landsbygden och den vita arbetarklassen i nationen. Det är mot bakgrund av detta behov som Sverigedemokraterna har anammat folkhemsmetaforen i partiets retorik om att (åter)skapa “det moderna folkhemmet” – och om att vara de gamla Socialdemokraternas ”riktiga arvtagare”. Men denna gång handlar folkhemmet och det nya nationsbygget inte om ett ekonomiskt eller materiellt välfärdsbygge, utan om ett identitetspolitiskt projekt som “lovar” att göra den vita arbetarklassen vit igen. Sverigedemokraternas folkhemsretorik är på så vis helt enkelt en svensk variant av Trumps slogan ”make America great again”, som utlovar en restaurerad identitet och ett erkännande på ett psykologiskt och ett symboliskt plan.
På så sätt lyckas det högerpopulistiska projektet placera sig bortom den traditionella höger-vänster-skalan som präglade 1900-talet. Som ett eko av det första folkhemsbygget “lovar” Sverigedemokraterna att återinstallera den patriarkala familjen med mannen som överhuvud och kvinnan som hemmafru eller “husfru” i en välmående kärnfamilj med två barn av olika kön i ett vitt land utanför de mångfaldspräglade storstäderna.
Många sverigedemokraters identifikation med folkhemmets familjeideal och med den “gamla”, “rena” och vita svenskheten liknar hur Socialdemokraterna tidigare attraherade hela familjer, släkter, orter och byar och där partilojaliteten till slut kom att gå i arv. Om den här analysen stämmer så innebär det att Sverigedemokraternas popularitet bland breda väljargrupper kan bli både varaktig och svår att bemöta med en traditionell höger- eller vänsterpolitik.
Förlusten av ”det gamla” och ”det goda” Sverige
Vår diagnos av den svenska vithetens nuvarande tillstånd är att den lider av vad vi konceptualiserar som vit melankoli. Detta melankoliska tillstånd har uppstått på grund av den upplevda förlusten av både det gamla och det vita Sverige och det goda och det solidariska Sverige. Å ena sidan upplever många att det gamla Sverige – som för inte särskilt länge sedan var påtagligt vitt – just nu är på väg att försvinna för alltid. Å andra sidan upplever många samtidigt att Sverige som en progressiv nation, det vill säga det ”goda Sverige”, också är på väg att försvinna bort.
När Sverige stängde sina gränser i november 2015 så blev det tydligt att både fas 1 och fas 2 av den svenska vitheten gick förlorade. Många vita svenskar längtade nostalgiskt tillbaka till det ”gamla Sveriges” och det ”goda Sveriges” trygga dagar, då det var lättare att tro på vit överhöghet, men också lättare att vara antirasist, eftersom det fanns relativt få icke-vita invånare i Sverige som bodde här permanent innan 1980-talet.
Få nationer har åtnjutit en sådan ohotad ställning som världens moraliska samvete och som varande “världsbäst” i allt vad progressiv politik heter som Sverige har under så lång tid. Och medan många vita svenskar sörjer att det goda Sverige inte längre finns kvar så känner den högerpopulistiska vreden över att det solidariska och antirasistiska Sverige en gång släppte in alla invandrare i landet numera inga gränser.
Vår analys av den svenska vithetens historia och utveckling utifrån en tredelad periodisering med specifika upptakts- och transitionsperioder visar att olika typer av politiska avantgarde-grupperingar ofta vinner den politiska kampen. Om än tillfälligt. Det som i förstone tycks vara en diskontinuitet kan snarare visa sig vara en kontinuitet. För vår del handlar det om den svenska vithetens kontinuitet över tid. Den svenska vitheten har sedan 1900-talets början och fram tills idag hunnit framträda som både rasmedveten och färgblind, som patriarkal och jämställd, och som generös, solidarisk och protektionistisk. En mer öppen analys som rör sig bortanför sådana förmenta motpoler kan därför innebära en djupare förståelse för denna typ av till synes motsägelsefulla fenomen.
Upplösningen av den intima relationen mellan svenskhet och vithet är absolut nödvändig för att kunna dekonstruera en svenskhet som fortfarande inte tillåter icke-vita svenskar att vara svenskar till fullo och som har medfört att vita svenskar hamnar i det tillstånd av sorg och melankoli som förlusten av det ”gamla Sverige” och det ”goda Sverige” har resulterat i. Mot bakgrund av den svenska befolkningssammansättningen så är det kanske just det som faktiskt sker i detta nu. I annat fall så kommer det snart, av rent demografiska skäl, att bli mycket svårt att exkludera så höga andelar av befolkningen från svenskheten.
Hoppet inför framtiden står därför till att en ny transitionsperiod ska inträda som löser upp den nuvarande regressiva och destruktiva situation som präglar den vita melankolins tid. Men för att kunna uppnå en sådan transitionsperiod så är det absolut nödvändigt att erkänna att kärleksobjektet – det vill säga både det vita Sverige och det solidariska Sverige – nu är oåterkalleligen förlorat, hur smärtsamt det än kan vara att ta in och acceptera det.
Boken Vit melankoli: en analys av en vit nation i kris utkommer på Makadam förlag under 2020.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
