Är du konservativ lille vän?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om konservatismens dragningskraft, liberalismens utveckling och kommunitarismen.

En konservativ våg sköljer in. Frågan är förstås om konservatismen överhuvudtaget varit borta, den kanske bara har varit lite dold. Men politik är ju en cyklisk företeelse, det vänder hit och dit. Och under en period har liberalismen i allmänhet och nyliberalismen i synnerhet satt dagordningen för debatten och politiken. Den hegemonin är inte längre lika självklar. Men den konservativa rekylen är inte entydig och det går inte att dra alla nyväckta konservativa över en kam. Göran Greider efterlyste i Aftonbladet ett slags medkännande konservatism i borgerligheten, och har kanske trots sin radikalism en konservativ nerv för egen del. Sverigedemokraternas nya tankesmedja Oikos blir däremot förmodligen inte konservativ i största allmänhet, varken social- eller värdekonservativ, utan snarare nationalkonservativ med starka högerpopulistiska undertoner. Namnet Oikos ska tolkas ”hem” (grekiska). En av ledamöterna har för övrigt tidigare varit ordförande i studentföreningen Heimdal i Uppsala, som alltid stått nära Moderaterna, men som sedan ett antal år inte har någon formell koppling till partiet. Genom åren har en rad framstående borgerliga moderata politiker fått sin skolning i Heimdal. I styrelsen för Oikos hittar man också en konservativ rabbin och en nationalkonservativ debattör från Norge som publicerats av Timbro. Samt en tidigare distriktsordförande för Ung Vänster som uppges ha uteslutits efter att ha anklagats för att ha uttryckt stöd till ”Revolutionära fronten” (som praktiserade våld). Numera medverkar han i Göteborgsposten, Fokus och Kvartal.

Dagens uppror mot eliten och etablissemangen är i hög grad auktoritära till sin natur och karaktär. Frågan är om det kan kapslas in i andra banor, som är antiauktoritära och mer demokratiska. Vi befinner oss i en tid då de politiska ideologierna omformuleras och den politiska scenen omgestaltas. Det är en spännande men också utmanande tid. Många definierar först och främst sin egen position utifrån och i förhållande till motståndarnas ståndpunkter. Nationalism är exempelvis ett inte okomplicerat begrepp som kan ha många olika betydelser, ibland problematiska. Själv vill jag hellre tala om nationalstaten som en central demokratisk plattform. Den amerikanska historikern Jill Lepore menar att Demokraterna i USA alltid förlorat när de lämnat frågor som rör nationens framtid till Republikanerna. Den centrala konfliktlinjen handlar, menar hon, i dag om nationen ska vara öppen och pluralistisk eller sluten och etniskt definierad.

Dagens polarisering gör det svårare att föra resonemang bortom det svart-vita. Det förhöjda tonläget och de snabba dreven gör sitt till. Utställningen om nazismen i Norrköping och SAS senaste reklamfilm rullar liksom bara in det ständigt pågående kulturkriget, som också är en kamp om historieskrivningen och om den politiska dagordningen här och nu. En del ledande politiker gör bara saken värre. Ebba Busch Thor är partiledare för Kristdemokraterna, men hennes retorik ligger långt från den försonlighetens humanism som frodas i många frikyrkor. Kanske är det därför de politiska partierna tenderar att välja mellan nationalism och internationalism, kommunitarism och kosmopolitism, eller vilka beteckningar som än flyger omkring i debatten. Det verkar lättare att välja den ena eller andra hörnan, än att hitta en balanspunkt mellan olika perspektiv. Per Svensson, tidigare politisk chefredaktör på Dagens Nyheter och nu skribent i samma tidning, är en person jag ofta läser med stor behållning. Men hans liberalism tycks mig ibland något entonig. För några år sedan skrev han boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel”. En märklighet var att han skrev in John Stuart Mill och Friedrich Hayek i samma liberala fåra, men politisk liberalism eller socialliberalism är inte samma sak som ekonomisk liberalism. Och kanske behöver vi lite mindre av ”jag har rätt” – ”du har fel”.

Samtidigt har de politiska partierna varit en bördig mylla för delvis motstridiga och motsträviga ståndpunkter, personer och kluster av organisationer och idéer. Men partierna förändras också med tiden. Centerpartiet är inte rotat i en tydlig ideologi. Ett skäl är att Centern var ett intresseparti för bönderna, men partiets DNA lutade väl mot någon slags värdekonservatism. Under 70-talets gröna våg gled den över i ”ekohumanismen”. Allt detta är nu utraderat och ersatt av en märklig klockartro på (ny)liberalismen, Gunnar Hedlund är sedan länge bortglömd medan däremot Margaret Thatcher lever vidare som nyliberalismens ”undead”. Jag noterar med intresse att centerns tankesmedja Fores nu bjudit in till en presentation av boken ”Bondförnuft – inte bara för bönder”, ”som handlar om att hämta kraft och inspiration i ett genuint och jordnära ledarskap i ett allt mer komplicerat och detaljstyrt samhälle”. Jordnära bondförnuft får mig att tänka på Olof Johansson och Anders Ljunggren. Watch out, Martin Ådahl!

Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Även Folkpartiet har en kluven idéhistoria. Partiet bytte i och för sig namn till Liberalerna och strök ”folk” samtidigt som det folkliga stödet sjönk till nya bottennivåer. Folkpartiet var ett ganska folkligt borgerligt parti en gång i tiden. I praktiken en mix av stadsliberaler och frisinnade ute i landet, varav många hade sin hemhörighet i frikyrkan och var ganska konservativa i många avseenden. Men frisinnet verkar vara på utdöende. Moderaterna har länge beskrivits som en korsning mellan liberalism och konservatism. Det är inte lätt för det tidigare dominerande borgerliga partiet att i dag härbärgera både liberaler och konservativa när de konservativa centrifugalkrafterna är så starka. Den forna nyliberalen Ulf Kristersson trampar på i tangentens konservativa riktning. Samtidigt som pendeln snurrar. Miljöpartiet har rört sig åt det andra hållet. Från början fanns en stark närmast konservativ och civilisationskritisk underström i partiet, kanske ett slags grön Heimat. Den finns möjligen kvar någonstans. Men i synen på integration och migration har partiet orienterat sig i närmast liberal riktning. Och vad ska man säga om Kristdemokraterna, förutom att den omsorgsinriktade kristdemokratiska konservatismen fått ge vika för en alltmer bombastisk retorik, ibland också med fokus på just bomber.

Det finns en spännkraft också i den socialistiska idétraditionen mellan framstegsoptimism och utvecklingsrädsla. Ja, även socialismen har sina konservativa idéskärvor. Den brittiske 1800-talssocialisten William Morris var snarare bakåtblickande och kritisk till industrialiseringens förfulning av landskapet och vardagen. Hans estetiska ideal vette mot medeltiden snarare än modernismen. Många andra socialister har på ett liknande sätt sett utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. En av Ernst Wigforss mest intressanta uppsatser avhandlade om den här slitningen. Men huvudfåran har nog ändå varit utvecklingsoptimistisk och bejakat teknisk och industriell förändring. Det gäller särskilt i Sverige där arbetarrörelsen till skillnad från i många andra inte motsatt sig utan snarare understött strukturomvandling och frihandel.

Tidskriften Tidens nya chefredaktör Payam Moula har i Expressen skrivit en uppmärksammad artikel om att liberalismen är död och att det nu är dags för Folkhemmet 2.0. Han vill anknyta till den kommunitära traditionen, till Per Albin Hansson och brittiska Blue Labour. Det är förstås inte helt enkelt i vår individualistiska tidsålder. Socialismen och socialdemokratin bär framför allt på ett arv från upplysningen och den franska revolutionen, som konservatismens formades som en reaktion mot. Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Samtidigt är ett samhälle mer än summan av dess individer och såväl politiken och staten som sociala institutioner och sammanslutningar i det civila samhället kan bädda in kapitalismen och marknaden i samhället, och öka individernas frihetsgrader. Under 1900-talet byggde arbetarrörelsen egna sociala institutioner och organisationer som sedan gled över i den moderna välfärdsstaten, de understödde i sina bästa stunder varandra på ett konstruktivt sätt. Folkrörelsernas skötsamhetskultur låg ganska långt från ”satsa på dig själv”, för att citera arbetsgivarnas gamla ikoniska kampanj från 1970-talet. Samtidigt skapade välfärdsstaten en ”statsindividualism”, ett begrepp myntat av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i ”Är svensken människa?”, som genom staten frigjorde individerna från det civila samhällets välvilja, från det ekonomiska beroendet av familjen och ökade kvinnornas självständighet gentemot männen.

Jag plockar fram Timbros gamla bok ”Gemenskaparna” från 1993 som introducerade några av de kommunitära tänkarna för svensk publik. Boken inrymde texter från såväl höger- som vänsterkanten. Kritiken mot individualismen och liberalismen är emellertid ibland så allmän att den blir omöjlig att överföra till konkret politik. Blue Labour är nog också en lite kluven företeelse, om det ens kan beskrivas som ett enhetligt politiskt fenomen. Jag kan nog spåra vissa kulturkonservatism inslag, som jag inte känner mig bekväm med. Men Blue Labour rymmer också en kritik mot välfärdsstatens byråkratisering och förespråkar ökat utrymme för den lokala demokratin. Allt detta påminner om debatterna om demokratisk förnyelse på 1970- och 80-talen, som inte riktigt bar, i varje fall inte då. Det finns vidare en direkt motsvarighet till Blue Labour på högersidan i Storbritannien. För tio år sedan skrev Philip Blond boken ”Red tory. How left and right Have Broken Britain and How we Can fix it”. Udden i boken riktades både mot storkapitalet och välfärdsstaten. Frivilliga sammanslutningar skulle få en ökad roll. Philip Blond fick också pengar till att starta en tankesmedja. Den överlevde inte så länge. Den heller.

Icke desto mindre finns här en intressant och möjliggörande politisk yta. Den ligger förlagd någonstans mellan människors längtan till frihet och gemenskap. Däri ligger nog också nyckeln till att mota Oikos i grind.