Vardagskrönikan Att vara tonårsförälder innebär att blicka bakåt och se sig själv som ett led i en oändlig kedja av föräldraskap, det sociala arvet. Men också att du plötsligt övertalas att göra ett DNA-test, skriver Mi Lodell.
Tidigare har man kunnat läsa om min ofrivilliga identitet som kines. Mitt osäkra ursprung är något som mina båda barn behövt förhålla sig till i sina begynnande tonår, men på olika sätt.
Dottern blev ett tag besatt av att identifiera sig med ett utanförskap. Man kan säga att hon tenderade att bli något av en karikatyr av en radikaliserad andra generationsinvandrare. Det var betydligt coolare att vara orten än södermalmsbo. Jag blev konfronterad i att vara den mest “svennigaste” människan som fanns och anklagad för att inte ens laga thaimat som hennes kompisars föräldrar. Hon ville genast skaffa sig ett, som hon själv uttryckte, “Asian-squad”, med kompisar som härstammade från såväl Filippinerna som Thailand. GPS:en på hennes tvångsinstallerade Hitta iphone blippade ständigt fram länets alla så kallade utsatta områden under helgkvällarna.
Sonen tog fasta på det kulturrelativistiska i min bakgrund (jag vet ingenting om mina biologiska rötter mer än att jag är funnen på ett barnhem i Pusan, Sydkorea) och fördrev en hel sommar med aktiviteten “gissa vårt ursprung”. Med hjälp av framgooglade bilder på olika etniciteter som han höll upp bredvid sitt eget ansikte fick jag varje dag säga saker som: Nej, vi är inte indier, nej, vi är inte marockaner, nej, vi är inte från Somalia, nej, vi är med största sannolikhet inte heller kurder.
Hans sökande efter svar gick så långt att jag övertalades att göra ett DNA-test via Adopterade koreaners förening. Så befann jag mig topsande i munnen i ett rum tillsammans med 150 andra koreaner som ville veta mer om sina gener och sitt ursprung.
Jag önskade inte att vara nära släkting med Kim Jong Un för det brukar inte sluta väl för dessa.
Många säger att jag är för ljus för att enbart vara korean, så misstankar fanns om att en amerikansk koreasoldat kanske kunde spåras i släktkedjan. Innan resultatet kom gick jag därför i ödesdigra tankar: jag önskade inte att vara nära släkting med Kim Jong Un för det brukar inte sluta väl för dessa, men vill inte heller vara en person med arvsmassa från Trump, Putin och Kim Jong Un på en och samma gång. Som ett Kinderägg, tre envåldshärskare i en.
Att vara tonårsförälder innebär alltså att blicka bakåt och se sig själv som ett led i en oändlig kedja av föräldraskap, det sociala arvet. Men även att tvingas genomgå en grundlig “soul search”. Minsta skrymsle och vrå av ens själ involveras, nagelfars och ifrågasätts. Man ställs inför sina egna tillkortakommanden och brister, som människa, förälder, levande biologisk varelse, men samtidigt uppdagas en oanad inre resurs och kraft som förvandlar en till amazonkvinna eller tigrinna i fråga om att alltid finnas när det gäller.
När hemmets obligatoriska kvällskonflikt ebbar ut i vårt badrum (ständigt dessa skrikbråk i badrummet, lägenhetens mest ekande rum) med dess återkommande invektiv som “Jävla häxa!”, så faller ändå alltid nattmörkret lugnt. Orden “Jag älskar dig!” avslutar än så länge varje gång.
Och oavsett hur många timmar i terapisoffan man kan ha råkat åsamka ens avkomma, är mitt mantra som tonårsförälder:
Jag har i alla fall varit kärleksfull och AUTENTISK!
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
