Gästkrönika Allt fler kommuner bedriver en antiislamisk signalpolitik. Det menar Jan Hjärpe som anser att det är en farlig politisk väg.
I en del sydsvenska kommuner har vi de senaste åren sett en egendomlig antiislamisk signalpolitik. Den kommunala ledningen har fattat beslut och infört bestämmelser som inte kan tillämpas i praktiken och som inte orsakats av verkliga problem i kommunen men utgör markeringar mot muslimer. Idéerna kommer ofta från Danmark där Dansk Folkeparti och partiet Venstre varit drivande för antimuslimska beslut som har accepterats också av det danska socialdemokratiska partiet.
Några exempel:
I maj 2017 beslutade skolstyrelsen i Ronneby om ett förbud för elever att fasta under den muslimska fastemånaden ramadan. Om någon elev befanns ”smygfasta” skulle vederbörande skickas hem och frånvaron noteras som skolk (!). Det finns ett motstånd på tjänstemannanivå mot ”regler” av det här slaget. Vi kan anta att ”fasteförbudet” var avsett som en signal, en antiislamisk markering, och att man knappast kan ha förväntat sig att skolpersonalen skulle genomföra någon form av tvångsätning för eleverna.
Samtidigt, i maj 2017, beslöt Hälso- och sjukvårdsnämnden att stoppa de ekonomiska bidragen för omskärelse (av pojkar) i Skåne. Kritiken av ingreppet har en lång historia. 2019 fick detta ett markant politiskt genomslag när Centerpartiets stämma i september beslöt att partiet skulle verka för ett förbud. Partiledningen var emot men blev nedröstad i frågan. Det uttalade skälet för beslutet var att skydda barnet mot ett icke medicinskt motiverat ingrepp, Men effekten blev att judar och muslimer pekades ut som representanter för en icke-svensk irrationalitet, representanter för en samhällsfarlig företeelse: religion.
Motsvarande diskussion har förts i Danmark (april 2018) om en 18-årsgräns. En opinionsundersökning i juli 2016 hade visat att nio av tio danskar ville ha ett förbud mot omskärelse. Att driva frågan politiskt kan alltså vara lönsamt för röstvärvningen.
Det juridiska läget är alltså klart; något som kommunalpolitiker vet. Men det egentliga syftet uppnåddes: att sända anti-muslimska signaler.
Sverigedemokraterna och Moderaterna i Staffanstorps kommun genomdrev i april 2016 ett ”halalmatsförbud” i skolorna. Alltså ett uttryckligt förbud att inköpa och servera kött från djur som slaktats enligt muslimsk sed. Också här kom inspirationen från Danmark, från det som där kallades ”Frikadellekriget”, i Randers, i januari 2016. Dansk Folkeparti krävde då förbud mot halalkött i ”Børnehaverne”. DF och Venstre genomdrev (16 röster mot 15) att svinkött skulle vara obligatoriskt i matplaneringen på kommunens institutioner. – Flera av Børnehaverne gick över till vegetarisk mat.
I Landskrona, i april 2016, fick företaget al-Azhar avslag på sin begäran att få öppna förskola. Motiveringen: Man skulle ha bordsbön där. Vid den socialdemokratiska partikongressen i april 2017 vände man sig som bekant mot etablering av religiösa friskolor och menade att det inte skulle få förekomma religiösa inslag i några skolor alls.
I september 2016 öppnade partiledaren för KD, Ebba Busch-Thor, för samarbete med SD. Och KD gick snart SD till mötes i frågan om bönekallelse med högtalare skulle få förekomma. I valrörelsen 2018 gjorde KD-ledaren sitt utspel: Hon uppmanade KD-politiker i kommunerna att rösta mot att muslimska församlingar skulle få ha bönekallelse offentligt. När stiftelsen Växjö muslimer i maj 2018 fick polistillstånd att sända kallelsen till fredagens middagsbön från moskén i Araby med högtalare (110 decibel) följdes det av ett 60-tal överklaganden. Förvaltningsdomstolen provade tre av dem, som avslogs. Det juridiska läget är alltså klart; något som kommunalpolitiker vet. Men det egentliga syftet uppnåddes: att sända anti-muslimska signaler. I Karlskrona godkändes dock i februari 2019 böneutrop en gång i veckan genom att man röstade ner ett SD-förslag om förbud med rösterna 39/29.
I maj 2019 beslutade Staffanstorps kommun att införa ”slöjförbud” (dvs. förbud mot huvudduk) för barn på skolornas högstadier. Skolpersonalen beordrades dock inte att ”slita av” några dukar från barnens huvuden, så förbudet skulle inte tillämpas. I synnerhet som inga barn i kommunens skolor hade huvudduk. Typiskt ”staffanstorperi” alltså. Också här var det inspiration från Danmark. Från augusti 2018 gäller där ett förbud mot ansiktstäckande beslöjning (burka, niqab) på offentlig plats. Straffet är böter. Och det tillämpas: poliser har tagit av beslöjningen och bötfällt kvinnor, vilket har väckt en internationell uppmärksamhet som varit föga smickrande för Danmark.
Något av ett rekord står Bromölla kommun för. På initiativ från SD beslöt kommunens styrelse att införa förbud för kommunalanställda att be på arbetstid. Ett kommunalt förbud mot bön. SD stöddes där av M och KD (!) och ett lokalt parti (”Alternativet”). Förbudet infördes genast i kommunens reglemente. Men en kommunalanställd, socionomen Pernilla Franklin, angav sig genast själv för brott mot förbudet. Hon var kristen, medlem i Equmeniakyrkan, och brukade be, även under arbetets gång, och det tänkte hon fortsätta med. Hon menade att det var till gagn för hennes arbetsinsats. SD-M-KD-”Alternativet” kunde tydligen inte föreställa sig att en icke-muslimsk kommunalanställd skulle göra något så osvenskt som att be under arbetstid. I juli 2019 inledde Diskrimineringsombudsmannen sin granskning och saken anmäldes även till JO. Genant för Bromölla och än mer genant för KD som framstår som religionsfientligt, här liksom när det gäller bönekallelsen.
I december 2019 var det Skurups kommun som införde ett ”slöjförbud” för skolan, återigen efter en motion från SD. Igen handlar det om ”staffanstorperi”: Redan 2012 klargjordes att detta strider mot såväl diskrimineringslagen som religionsfrihetslagen. Något som givetvis politikerna i kommunen vet, vilket igen visar att syftet är att ”mobba muslimer”, sända signaler att de är ovälkomna. Samtidigt (december 2019) kom ett beslut – på SD-initiativ – i Trelleborg om obligatorisk handhälsning för att få kommunal anställning. Att detta strider mot grundlagen är underordnat chansen att markera mot muslimer, dvs. då det finns sådana som ser handhälsning som religionsstridigt. Vi känner igen detta med ”obligatorisk handhälsning”, dels från Danmark, där en ”handslagslag” antogs av Folketinget i december 2018, dels från den utrensning som det svenska Miljöpartiet företog för ett par år sedan: Ville man inte ta i hand så fick man ingen plats på någon valsedel.
Det finns tendenser till ”muslimmobbning” i många sydsvenska kommuner och liknande utspel från politiska partiers sida kan vi också se i de större städerna. Men ovanstående lär räcka för att visa fenomenet. Mobbningen är en farlig politik: den går islamofobiska opinioner till mötes och sänker tröskeln för hatbrott som vandalisering och våld.
Jan Hjärpe
Religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
