HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om borgerlig osämja, RUT och svenskar som kan stå staty i Italien.
Konservatismens status
Vi är ju vana vid att vänstern strider i och genom alla sina olika falanger, sekter och fraktioner. Det finns de som drömmer mardrömmar om att på Aftonbladets kultursida bli anklagade av Göran Greider eller Daniel Suhonen för någon form av förbisedd högeravvikelse. Andra är rädda för att samröre med den oberörbara vänstern ska omöjliggöra en framtida karriär.
På den borgerliga sidan har sämja rått under ett par decennier. Alliansen knöt ihop de borgerliga partierna och dess aktiva kader. Det fanns ett sammanbindande politiskt projekt. Alliansen erövrade och behöll regeringsmakten i åtta långa år, det längsta borgerliga regeringsinnehavet i modern tid. Men så kom valet 2018 och den gamla alliansen bröts itu under knot och tjut.
Jag har hört ledande borgerliga opinionsbildare tala om att de stridande parterna som nyss var såta vänner numera inte kan vistas i samma rum. En annan person var på djupet chockad över att gamla vänner blivit bittra fiender. Även politiska skilsmässor kan göra ont. I riksdagen har Kristdemokraterna och Moderaterna gått i armkrok med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att utmana regeringen i en rad frågor, senast i form av ett tämligen harm- och tandlöst förslag om arbetskraftsinvandringen. Vad vi ser är alltså konservativ förflyttning. Frågan är om den blir liberal, värdebaserad eller reaktionär. Bara inför helgen skriver Timbros Andreas Johansson Heinö om konservatismen på DNs ledarsida. Och Centerns Isak Kupersmidt menar i en artikel i Svenska Dagbladet att det vore oklokt att ge bort problemformuleringsprivilegiet till vänstern när det kommer till kritiken mot marknadsmodellerna och vinstkraven i skolan. Udden riktas mot den extrema form av liberalism som kommit att dominera svensk politik och svensk borgerlig på vissa områden de senaste decennierna.
Timbro har länge spelat en viktig roll för de senaste decenniernas borgfred och skolat flera generationer unga borgerliga aktivister i ekonomisk liberalism. Paradoxen är att dess närmaste vänner numera verkar finnas i Centern och Liberalerna, som råkar ha ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Medan relationen till andra delar av borgerligheten inte är på topp.
Där har vi förstås Anna Dahlberg på Expressen som länge distanserat sig från marknadsfundamentalismen. Hon är väl i grunden en sansad mittenliberal. Göteborgs-Postens Håkan Boström är kanske mer svårplacerad. Men hans uppgörelse med Timbro är uppseendeväckande och banbrytande. Det är kort sagt en vändpunkt i den moderna borgerlighetens politiska historia när en ledarskribent i den egna fållan skriver om när Timbro ”förklarade krig”. Karin Svanborg-Sjövall, avgående VD, svarar förstås på Timbros egen webbsida Smedjan. Hennes svar bekräftar på alla sätt att det är en djup klyfta som nu öppnat sig i den borgerliga zonen. Hon verkar såväl upprörd som obekväm med att behöva bemöta kritik från forna vänner. Artikeln andas osäkerhet inför politikens nya former och uttryckssätt. Men samtidigt är det logiskt. Att kämpa i motvind är en sak. Men hur ska Timbro agera när man vunnit så många strider och när socialdemokratin är så försvagad? Då går det inte att veva på om att marknaden är satt under press eller att enpartistaten lurar bakom hörnet, eller att fackets makt är ett hot mot det fria samhället. Man ska väl egentligen inte citera sig själv. Men något av detta uttryckte jag själv i en intervju i samband med Timbros 40-årsjubileum 2018, så jag bara bifogar länken.
Men även Timbro verkar redan ha lagt örat mot den borgerliga marken och lanserar i dagarna ett projekt om ”Frihetlig konservatism”, en variant som kopplas till den anglosaxiska konservatismen som framställs som mer kompatibel med alla de gamla liberala käpphästarna. En projektledare är redan anställd och snart ska Fredrik Hultman moderera ett samtal om ”Konservatism för 2000-talet” med journalisten Susanna Popova, Sverigedemokraternas Mattias Karlsson och Axess PJ Anders Linder. Lycka till!
På ett sluttande plan
Men ord är en sak. De kostar inte så mycket. Handling och konkret politisk förändring en annan. Det visar väl veckans debatt om RUT. Det senaste året har det kommit flera kritiska och seriösa rapporter och utvärderingar av RUT. Först kom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Myndigheten för tillväxtanalys med sina rapporter. Och i tisdags presenterades Riksrevisionens granskning av RUT. Rapporten konstaterar att de argument som användes när avdraget (bidraget) infördes inte håller streck. De är exempelvis inte självfinansierade som alliansregeringen hävdade. Det finns inga tecken på att arbetsutbudet bland de som använder avdraget har ökat, vilket var ett argument för att införa RUT. Det är kort sagt rapporter som inte kan viftas bort. De är inte heller utförda av någon tankesmedja på vänsterkanten. Man skulle önska att de kunde utsättas för en seriös diskussion av RUTs apologeter. Men av reaktionerna att döma är vi på det här området långt från ett omtänkande. Man kan nog tala om ett slags intellektuellt sluttande plan. I varje fall inte när man läser Lotta Engzell-Larsson i Dagens Industri: ”RUT är en succé”. Eller Lydia Wålsten i SvD ”Rut-avdraget är det bästa vi har”. Det bästa? Nu väntar vi på en motsvarande studie av ROT.
Zlatan och andra svenskar som står eller kan stå staty i Italien
Statyer av levande och avlidna personer har ofta en laddning. Vid regimskiften och revolutioner välts och rivs ofta tidigare makthavares monument ner. Det kan man förstå. Och namn har förstås i sig själv en politisk innebörd. Senast ville den vänsterlutande hotellägaren Lasse Didring köpa Påskbergsvallen och döpa om Varbergs Bois hemmaarena till ”Leninstadion”. Det går nog inte hem i Varberg. Didring drev tidigare Hotell Havanna och inredde Leninbadet i hotellets källare. Han har utsetts till årets företagare i Varberg. Kanske säger det något om vår tid att det är företagare som håller vänsterns traditioner vid liv. Didring delar varje år ut Leninpriset och Robespierrepriset i Jan Myrdals namn och anda. Han var en av de drivande när Jan Myrdalsällskapet bildades 2008 och har upplåtit ett hus i den halländska kuststaden som numera inhyser Jan Myrdals hela och stora privata bibliotek. Grattis Varberg!
Lite längre söderut pågår en plågsam kamp om Zlatanstatyns framtid. Om jag förstår saken rätt är statyn för tillfället nedmonterad och på lagning efter att marodörerna gett sig på den igen. Frågan är om den någonsin kommer upp igen på Stadiontorget i Malmö. Till på köpet har någon malmöit krävt att statyn på Karl X Gustav också ska tas bort. Det är som om Stalin skulle få en staty i Budapest, heter det. Karl X var ju kung när Skåne under brutala former blev svenskt på 1600-talet. ”Dess historiska betydelse tror jag saknar motstycke i den fria världen, att man sätter upp sin erövrare på sitt torg”, säger förslagsgivaren.
Det kanske blir svårt att exportera Karl X Gustav till Italien. Möjligen skulle det vara enklare med Zlatan, vilket det nu också talas om. Och det finns faktiskt en historisk tradition med svenska statyer i Italien att anknyta till. I somras var vi i Padua och såg porträttet på Olof Rudbeck i Palazzo Bo, ett av världens äldsta universitet, som blickar ner på Galileo Galileis föreläsarstol. Rudbeck studerade i Padua under några år. Väl hemma anlade Rudbeck en botanisk trädgård i Uppsala. Paduas botaniska trädgård är världens äldsta och anlades redan 1545.
Och på det magnifika och stora torget ”Prado della Valle” helt nära stadens centrum hittade vi en staty på Gustaf II Adolf bland de andra 90-talet statyer som föreställde personer som haft betydelse för Padua på ett eller annat sätt. (Han var dock svår att känna igen.) Vi undrade så smått hur denne svenske och protestantiske härförare kunde bli staty i denna katolska stad. Min hustru som är en grym googlare hittade en understreckare i Svenska Dagbladet (tack för denna ständigt pågående kulturgärning som varje dag går under ”Under strecket”), en 18 år gammal artikel av Lars Nystedt om ”Mytomspunna monument över svenskar i Padua”.
Gustav III:s italienska resa är känd. Mindre känd är Gustav II Adolfs italienska resa, eftersom den aldrig ägde rum. Ändå levde länge en myt om att han var i Italien och också ska ha varit i Padua 1611, förälskat sig i en nunna och ”överhopat henne med presenter, och förgäves försökt förmå henne att följa med honom norrut”. Men Gustaf II Adolf var alltså aldrig i Padua. Men Karl X Gustav satte å andra sidan aldrig sin fot i Malmö och han står ju staty där ändå.
Ytterligare en svensk, Gustav Adam Banér, också känd i Sverige under namnet ”Dulle-Banér”, vilket ska uttolkas som ”Tok-Banér”. Han läste faktiskt på universitetet i Padua. Hemma i Sverige var han känd för sitt oberäkneliga uppträdande, våldsamheter och brist på hyfs (därav öknamnet Dulle-Banér). Läs mer om alla underbara och vindlande detaljer i Svenska Dagbladet.
Så Malmöbor och ff-are, det är kanske bäst att släppa på prestigen och låta Zlatanstatyn få stå oförstörd någonstans i världen. Kanske är det lättare att smälta Milano än Södermalm. Zlatan har ju dessutom varit i Italien. Och han spelar om inget oförutsett sker på San Siro några månader till.
Stålår
Gunnar Lindstedts Stålår är en skön blandning av självbiografi, ett porträtt av en stad (Karlskoga), ett återbesök i vänsterns 70-tal och i de röriga turerna kring den svenska vapenexporten och Bofors historia och makt över bygden och politiken. Stålår ger också en intressant inifrån-rapport från KPMLr:s politiska liv, detta den svenska proletarismens högborg. Något liknande har jag inte läst någon annanstans tidigare. Andra vänstergrupper har ju vänt ut och in på sig själva. Och som Gunilla Kindstrand skrev i Svenska Dagbladet är Stålår också en ”tidigare oskriven manshistoria” från och om vänsterrörelsen, och den generation män som proletariserade sig för att leda arbetarklassen i revolutionär riktning. Jag fastnade förresten särskilt för intervjun med kvinnan som jobbade på Bofors huvudkontor och som säger att hon höll sig borta från affärer på jobbet: ”Husaknull går ikull” hade hon lärt sig.
Och Gunnar Lindstedt, han återvänder till den källarlokal på Timmermansvägen i Karlskoga där han 40 år tidigare arbetade kvällar och helger för kommunismen och möter några aktiva från den somaliska föreningen som huserar där idag, och bekänner:
”På den tiden var vi revolutionärer”. ”Revolution?” utbrast Nour. ”Varför skulle ni göra revolution när ni bodde i ett så bra samhälle? Det fanns väl inget att göra revolution mot här?”
Det är noga besett den enda fråga som inte riktigt får ett riktigt svar i denna läsvärda bok.
Du hittar för övrigt ett utdrag från Stålår här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
