söndagskrönika Magdalena Anderssons nostalgiska bild av hemtjänsten är ett minne blott. I dag besöker hemtjänstanställda tolv äldre om dagen – en tredubbling sedan 1980-talet. Branschen domineras av kvinnor och en uppsjö av privata bolag med otrygga anställningar. Vår upprördhet borde vara större.
Det ligger papper överallt. Jag har försökt få tag på siffror om äldreomsorgens ekonomi från alla Sveriges kommuner. Det finns redan mycket skrivet om hemtjänsten, men jag vill räkna på det här, jag tror på siffrornas makt. Vi lever ju trots allt i mätbarhetens tid. Tack vare nämndsekreterare landet runt, dessa offentlighetsprincipens osjungna hjältar, har jag nu köksbordet till hälften fullt av budgettabeller och konsekvensbeskrivningar.
För att sätta mina beräkningar i ett sammanhang fyller jag andra halvan av bordet med intervjuanteckningar och artiklar. Vårdbiträden, förvaltningsekonomer, forskare och förvaltningschefer har med olika ord gett samma bild: folk får bo hemma så länge det går, och när det inte går så är de väldigt, väldigt sjuka. Och de får besök av många olika personer, som i sin tur träffar många olika äldre under ett arbetspass. »Det var fyra om dagen förut, på åttiotalet«, nämner en utredare. Det har blivit mer va? Frågar jag. »Tolv«, svarar hon.
Från fyra om dagen till tolv. Siffran stannar på näthinnan och lämnar mig ingen ro. Nästa dag stirrar jag tomt på mina pappershögar. Min analysfråga känns futtig i jämförelse. Från fyra till tolv! Vad gör ett enstaka års budgetuppräkning till eller från nu? Det stora sveket mot hemtjänsten har ju redan skett.
Och jag skäms. Kunskapen är ny för mig, men den har funnits länge. Professor Marta Szebehely har följt hemtjänstens medarbetare sedan 1980-talet, och hon sammanfattar sina återkommande enkäter på några isande rader 2017:
Vid mitten av 1980-talet hjälpte en anställd i hemtjänsten 4 personer under ett heltidspass, omkring år 2000 var antalet 6-7. 2005 möter en heltidsanställd 10 hjälptagare per arbetspass och år 2015 närmare 12«.
Det är dagspassen hon syftar på. Under ett nattpass har en anställd ansvar för ungefär dubbelt så många. Och under dessa trettio år har vårdbehovet ökat hos hemtjänsttagarna, inte minskat.
Från fyra om dagen till tolv. Nu när jag vet om siffran ser jag den plötsligt nämnas i flera nyhetsartiklar på bara några dagar. Och jag skäms ännu mer. Är jag den sista i världen som får reda på det här?
– Från fyra om dagen till tolv, säger jag till mitt middagssällskap, till mitt twitterflöde, till mina föräldrar.
Från fyra till tolv! Och här sitter vi i godan ro, som violinister på Titanic, som Marie Antoinette under franska revolutionen. Visste ni det här? Nej, jag var inte sist i världen att få reda på det här.
Om det omätbara ska kunna få någon renässans i hemtjänsten, så måste det mätbara ner på rimliga nivåer. Förstås.
Jag bläddrar vidare. Det är inte en fråga om att de gamla blivit för många, som jag först tänkte: antalet hemtjänsttagare har sjunkit från en topp på 355 000 1978, till 240 000 idag.
Jag hittar några andra nyckeltal: 92 procent av alla som arbetar i hemtjänsten är kvinnor (SCB). Var fjärde är född utomlands. Två tredjedelar av alla som får hemtjänst är kvinnor (Socialstyrelsen). Stockholm stad ställer krav på sina utförare att hälften av alla anställda ska ha omsorgsutbildning, men bara hälften av de privata utförarna lever upp till det kravet.
Det finns så klart lätt insedda och intersektionella anledningar att vi blundat hela vägen från fyra till tolv.
Om det omätbara ska kunna få någon renässans i hemtjänsten, så måste det mätbara ner på rimliga nivåer. Förstås. För det är två helt olika jobb vi pratar om: det med fyra äldre om dagen är det som Magdalena Andersson pratat om med lätt nostalgi, där hon tog en lättöl på lunchen och skojade med de äldre innan hon gick vidare i karriären, och det med tolv om dagen är ett jobb där en uppsjö av privata bolag skickar ut personer utan utbildning, med otrygga anställningar och kort introduktion.
Från fyra till tolv. Inte accepterar vi det här? Inte är vi så osolidariska att vi tycker att hemtjänsten får strida för sig själv (när skulle de orka göra det)? Varför är vi inte på gatorna? Varför sätter vi inte kontorslandskapen i blockad, säger: ingen får sätta sig vid en dator förrän alla gamlingar har fått hjälp i lugn och ro. Eller våra kommunfullmäktige. Vet dina politiker om att hemtjänstens anställda gått från fyra till tolv äldre per pass? Har de antagit någon vision för kommunens framtid? Hur många hjälptagare ska en anställd hinna till 2030?
Ingen verkar veta. Jag hittar inga mål eller nyckeltal för hur det ska bli lugnare i hemtjänsten. Men många kommuner budgeterar ändå hoppfullt för en lägre sjukfrånvaro. Det skulle spara pengar, förstås, om hemtjänstpersonalen inte var så rackarns sjuk.
Åsa Plesner är verksam inom tankesmedjan Balans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
