STADEN Städernas butiker försvinner, sakta men säkert. Men vad ska vi göra med stadens gator om ingen längre går dit för att shoppa, undrar Ulrika Kärnborg.
Butiksdöden härjar vidare i Sverige. 2020 ser ut att bli ännu ett mörkt år för detaljhandeln. Enligt fjolårets rapport från Svensk Handel kommer tiotusentals jobb och butiker att försvinna under de kommande tio åren. Anledningen är förstås den växande e-handeln som på allvar förändrat våra vanor.
Stora butikskedjor fortsätter att begäras i konkurs. Cykelringen, Thernlunds, Paradiset och Teknikmagasinet är några aktuella exempel från stockholmregionen, men fenomenet är inte begränsat till storstäderna. Snarare tvärtom. I lokaler i stadskärnor över hela landet där det förr låg affärer, finns nu kaféer och frisörer men tyvärr också tomma ytor som diffust kallas för ”allmänna”. Även de stora galleriorna, de som tidigare sågs som hot mot småskaligheten i centrum, håller på att gå under. Mitt närmaste köpcentrum är hårt drabbat, med spöklika, döda utrymmen på många ställen. Av det som för några år sedan var en sorlande marknadsplats återstår bara skalet.
Frågan är nu vad som kommer att ersätta de fysiska butikerna? Hur ska stadskärnorna hållas levande när de försvinner? Eller som några stadsplanerare uttrycker det i ett debattinlägg i SvD: var äger de viktiga mötena rum i framtidens samhälle? På nätet förstås, men kan verkligen digitala möten ersätta reella? Sett ur ett historiskt perspektiv har lanthandeln, marknadsplatsen och butiken spelat en avgörande roll för utbyten av idéer, information och nyheter. Vad eller vem övertar deras urgamla roll?
Det finns en gata i Stockholm som mer än någon annan inkarnerar den urgamla drömmen om storstaden som en plats för starka sinnesintryck, intima möten och konsumtion. Jag går uppför Drottninggatan, huvudstadens pulsåder, som den fått heta ända sedan drottning Kristina. ”Snobbrännan” kallades den senare. Då kantades den av lyxiga butiker och fashionabla caféer, var en plats för den medvetne flanören. Även om försök gjordes på 1800-talet att förvandla den till en parisisk boulevard, lyckades den behålla sin karaktär av slingrande bygata. Den har växt fram organiskt.
Och nu? Drottninggatan är fortfarande ett av stadens viktigaste promenadstråk. Ändå håller något på att förändras. Kvarteren som sträcker sig från Åhléns till Kungsgatan har tidigare dominerats av det stora kedjornas butiker. Några av dem har lagt ned eller flyttat, och i deras ställe har det kommit tillfälliga näringsidkare av en annan sort: mindre nagelsalonger, second hand-butiker och ställen för etnisk hämtmat. Längre norrut på Drottninggatan, som en vrakspillra från en lukrativ dåtid, ligger svenska Whyreds outletbutik. I höstas ansökte företaget om rekonstruktion, vilket med andra ord innebär att konkursen stod för dörren.
Nu behöver man inte sörja över att de anonyma klädjättarna får det allt svårare att klamra sig fast vid sina fysiska butiker. Värre är det med de små, personliga klädbutikerna som nu helt börjar försvinna från innerstaden. Oroliga modeanalytiker talar om att modet som kulturföreteelse är utrotningshotat. Digitaliseringen har lett till ett kraftigt ökat utbud med fler tillgängliga varumärken för kunderna samt ett snabbare informationsflöde och nya arbetssätt. Skiftet av trender går snabbare än någonsin. Modet dikteras inte längre av ett litet avantgarde i Paris eller New York. Tillsammans med det faktum att finansmarknaden klev in i modebranschen med krav på omedelbar avkastning, har det lett till en utslätning och likriktning av varuutbudet, med förödande effekter för designers, forskare och journalister ur de ”kreativa klasser” som den amerikanske urbanteoretikern Richard Florida älskar att beskriva som räddningen för framtidens bedagade stadskärnor.
Det ger återverkningar även på Stockholmsmodets tidigare paradgata, Drottninggatan, där få flanörer längre ses spana i skyltfönster eller gå in för att prova senaste vårkappan. Stadsbyggnadshistorikern Bosse Bergman har beskrivit hur stadsrummet på 1800-talet demokratiserades genom byggandet av just butikslokaler med skyltfönster, som enligt honom underminerade den borgerliga promenadkulturen och möjliggjorde för vem som helst som hade lust att vistas på gatan med fönstershopping som ursäkt.
Den tiden är förbi, men storföretagen har resurserna för att experimentera med nya lösningar. H&M-koncernen har till exempel valt att lägga några av sina konceptbutiker här. Arket med sitt ekotrendiga kafé och sin eklektiska blandning av kläder och inredningsprylar för den gröna urbanistan, ligger vägg i vägg med vintageaffären Afound. Båda kan ses som desperata testballonger för en den krisande handelsbranschen. De fejkar en småputtrig pluralism, men deras karaktär av varumärkesundersökning gör dem otrivsamma.
Modebranschen som helhet har alltså kommit till en brytpunkt. Än sen då? säger yngre personer som har växt upp med e-handeln. Risken med ett system där var och en shoppar hemifrån, är att alla förblir instängda i sina privata nätbubblor, och bara kommunicerar med likasinnade. Butiken har traditionellt varit en plats där människor från olika bakgrunder har kunnat stötas och blötas. När den försvinner uppstår ett demokratiskt underskott. I en tid då samhället blir alltmer segregerat, inte minst genom att klyftorna mellan landsbygd och stad växer, är det alltmer angeläget att människor med olika erfarenheter möts.
Ändå verkar det osannolikt att en butikshandel av den typen vi vant oss vid, kommer tillbaka. Så vad ska vi göra på Drottninggatan om vi inte går dit för att shoppa? I sin bok ”Den öppna staden”, nyligen på svenska, menar den amerikanske sociologen och stadsplaneraren Richard Sennett, att ordet ”stad” egentligen kan syfta på två saker: dels den fysiska staden som stadsplanerarna arbetar med, dels den mentala staden, som utgörs av relationerna som uppstår mellan människorna som bor och verkar i den. Sennett använder de franska uttrycken ”ville” och ”cité”, vi ska då tänka att ”cité” står för livet i stadsgemenskapen, något poröst och föränderligt som ständigt skapas och omskapas: staden som ett tillstånd. Bäst beskrivs det kanske i klassiska romaner av Marcel Proust eller Balzac, eller rentav av den August Strindberg som kom till Paris i slutet av 1800-talet och beskrev sitt möte med den moderna jättestaden i termer av sinnesutvidgning: Vad händer med mig? frågade han sig. Är det så att ”mina nerver undergå en evolution i riktning mot överförfining och mina sinnen bliva alltför subtila? Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modärn människa?”
Cité-tillståndet, skriver Sennett, kan ge oss en bild av hur människor önskar att leva kollektivt. Under 1800-talets resningar och revolter i Paris framhärdade stadsborna i sina krav på att få skapa en ny cité, alltså en ny politisk ordning.
Det är ingen slump att franskans ord för medborgare är ”citoyenne”, eller att staden alltsedan antiken har varit den plats som idéen om folkstyre, demokrati, har kretsat kring.
För arkitekter och politiker verkar däremot frestelsen att bygga om och påverka ”ville”, utan att ta hänsyn till ”cité”, ofta vara oemotståndlig. Sennett beskriver den tidigmoderna erans grandiosa arkitekter: baron Haussmann (Paris), Ildefons Cerdà (Barcelona) och Frederick Law Olmsted (New York), som alla vägleddes av starka sociala och politiska visioner.
Haussmann, som av Napoleon III fick uppdraget att räta ut Paris medeltida gatunät efter de många gaturevolterna, strävade efter social ordning och ritade boulevarder så breda att de inte gick att barrikadera av upprörda stadsbor.
Cerdá upprördes av slummen, segregeringen och koleraepidemierna i 1800-talets Barcelona och beslöt sig för att skapa kvarter med blandad bebyggelse. Ringde man på dörren till en lägenhet skulle man inte veta hur rik hyresgästen där innanför var, det skulle inte finnas några ”poor doors” av den typen som fortfarande existerar i New York, där rika använder huvudentrén medan de fattiga tvingas slinka in genom en sidoentré eller ingång på husets baksida. Hans stadsplan är känd för sina återkommande, jämnstora och karaktäristiska åttasidiga kvarter.
Olmsted, i sin tur, var besatt av att försöka hävda naturens sociala värden i staden. Avskyn inför rasförtryckets mekanismer fick honom att börja drömma om parker där raserna kunde mötas och blandas, långt borta från sydstaternas plantager. Resultatet blev Central Park; en helt konstgjord parkanläggning i utkanten av New York, och föregångare till senare generationers ”folkliga” parker i hela världen.
I efterhand måste vi konstatera att ingen av de stora stadsplanerna lyckades enligt sina intentioner. Haussmanns boulevarder med hus som inrymde både fattiga och rika, ju högre upp från marken desto fattigare hyresgäster, gav upphov till ny social segregering. Olmsteds Central Park som en plats för social blandning visade sig lika bräcklig som Cerdàs Eixample i Barcelona. Under loppet av fyra decennier fylldes Femte avenyn med väldiga residens för de superrika, och när parken omgavs av välbeställda samhällsskikt uteblev den sociala och rasmässiga blandning som Olmstedt hade efterlängtat.
I praktiken hittade människor dessutom nya funktion för de nymodigheter som arkitekterna hade tänkt ut; i valet mellan kartan och verkligheten slängde de kartan. Ibland blev resultatet ändå lyckat, som en syntes mellan ”ville” och ”cité” som faktiskt fungerade. Cerdàs nyritade kvarter blev levande först när han kom på att fasa av kvarterens hörn i syfte att öka hästekipagens svängradie. Invånarna var inte sena med att använda denna oväntade möjlighet till att bygga kaféer och starta torgverksamhet, där en levande stadsgemenskap kunde växa fram.
Stockholm av idag är betydligt mer av ett lappverk än både Barcelona och Paris. Just därför kan man uppleva Drottninggatan, i motsats till moderna, planerade miljöer som Hamngatan med sina varuhus, eller varför inte den kusliga, postmoderna Mood-gallerian som täcker ett helt kvarter, som en av få platser där man fortfarande kan komma i kontakt med hur staden tedde sig för 1800-talets människor, kanske rent av för medeltidens bönder när de kom in till Hötorget för att sälja sina produkter. Frågan är vad som kommer att hända med hela känslan av staden när den här unika platsen för kommers och socialt utbyte förlorar sin funktion?
Hon såg att ännu en av Drottninggatans affärer lagts ner, Leifs Spel & Tobak. Rökarna började bli för få. Liksom alla andra. En krympande stad får en att känna sig otillräckligt, tänkte hon. Bebyggelsen begravs i det ogjorda, intecknas av försummelsen.
Citatet kommer Sven Olov Karlssons novell ”Butiksdöden” och handlar om en annan av landets alla drottninggator, nämligen den i Kungsör. Känslan man får när man vandrar runt längs tidigare populära affärsstråk eller i köpcentra där affärslokalerna gapar tomma, är densamma. Karlsson påminner oss om att digitaliseringen inte bara har lett till att fysiska butiker försvunnit, utan även de servicefunktioner som butikerna tagit över sedan postkontor, apotek och biluthyrare försvunnit från småorterna. Den sociala isoleringen breder ut sig. Olusten Karlssons kvinnliga huvudkaraktär upplever, påminner mig om Richard Sennetts resonemang kring Homo faber: att en levande stad kräver skapande människor som bedriver hantverk, handel och samverkar med varandra i rummet.
På 1700-talet lade de franska encyklopedisterna en speciell tonvikt vid det väl utförda hantverket; de menade att ett gott arbete, oavsett om man var kock, läkare eller rodderska, innebar självförverkligande, men också att man tjänade det allmännas bästa.
Sennett menar att Homo faber (den skapande människan) spelar en helt avgörande roll för stadens utveckling. Genom att släppa in hantverket och de små anspråkslösa initiativen, som bostadsrättsföreningens beslut att sätta ut parksoffor eller plantera buskar, och låta det samspela med arkitekturen, förändras staden och får ett mänskligare ansikte. Det utvecklar en cité.
I många delar av världen byggs just nu motsatsen, en helt ny typ av stängda eller ”smarta” städer. Begreppet dök upp i början av 00-talet när ökenstaden Masdar City i Förenade Arabemiraten planlades. Liksom nya Woven City, en stad som japanska biltillverkaren Toyota nyligen har beställt, och som ska uppföras vid foten av berget Fuji, är Masdar ett slags hållbarhetsutopi. Målsättningen är ett klimatsmart litet samhälle där informationsteknologi ger invånarna en så friktionsfri tillvaro som möjligt, och där en skrämmande mängd av stadslivets funktioner kontrolleras av en enda styrcentral. I Woven City har alla tak solpaneler och den huvudsakliga energikällan är vätgasdrivna bränsleceller. För att undvika den traditionella stadsgatans stökiga blandning av fotgängare, cyklister och bilister, hålls de olika typerna av trafikanter isär.
Är den smarta staden, trots att den verkar gjord för auktoritärt styre, svaret på de utmaningar som dagens stadsbyggande står inför? Nej, skulle Richard Sennett säga. För det är just glappet mellan hur en stad är planerad och hur den sedan används, som är den allvarligaste bristen i de genomdesignade smarta städerna. Där finns helt enkelt inget utrymme för improvisation, knappast heller för vidareutveckling eller förbättring. Förvånande nog gör det den smarta staden ytterst sårbar. I tider av snabb förändring, till exempel vid en hotande klimatkatastrof, kan den snabbt bli obsolet. Liksom andra slutna system gör den slutna staden invånarna till objekt snarare än aktörer. Sennett jämför med operativsystemet Windows, som till skillnad från det krävande Linux, är användarvänligt, men svårt att förstå.
En hållbar stad är en stad med möjlighet att utveckla en cité. Det är en stad som går att reparera, att bygga vidare på. En stad som redan är färdig, omöjlig att förändra, är dömd till rivning eller undergång när dess funktioner inte längre behövs.
Sennetts lösning för alla som funderar över sina städers framtid är att tillåta öppenhet, att våga leva med det ofärdiga. Den etiska kopplingen mellan stadsplanerare och stadens invånare ligger i utövandet av en viss återhållsamhet, och att sätta pluralism och rikhet på innebörd framför det klara och entydiga.
Detta måste gälla även våra svenska städer.
Ingen vet vad som kommer att hända med landets alla drottninggator när e-handeln har slagit ut butikerna, men politiker och stadsplanerare måste tillsammans arbeta för att stadskärnorna förblir en levande miljö. Vilket kan vara nog så svårt i våra stora städer där några få stora fastighetsägare dikterar villkor för alla boende och affärsidkare. Butiken är säkert inte den enda tänkbara mötesplatsen för framtiden, det kan mycket väl utvecklas andra bättre alternativ. Enda sättet att garantera det är att motverka gentrifieringen och fastighetsjättarnas destruktiva dominans genom att tillhandahålla billiga hyresrätter och lokaler för småföretagare, och att se till att det fria, så väl som det statliga och regionalt styrda kulturlivet har arenor att verka på. Tjänstemän och politiker måste på ett ännu tydligare sätt väga in sociala faktorer i stadsplaneringen, inte bara vid nyexploatering utan även i befintliga stadskärnor.
Framför allt gäller det att inkludera Homo faber i den organiska processen. En stad där arbete pågår, där fysiska varor tillverkas och avyttras och manuella tjänster går att köpa, är en levande stad. Motsatsen är den döda staden där alla funktioner redan på förhand har tänkts ut av arkitekterna på beställning av och i samverkan med multinationella företag, och där det knappast finns utrymme för vare sig spontan handling eller gott hantverk.
Sådana städer ser vi över hela världen idag. De kommer snabbt att bli platser som människan överger.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
