SvD:s försvar av Åkesson är bekymmersamt

Gästkrönika Svenska Dagbladets Tove Lifvendal kritiserar inte Åkessons resa till turkiska gränsen, utan hennes kritik riktas mot oss som upprörs över hans agerande. SvD-ledaren blir till ett kraftfullt försvar för Åkesson och Sverigedemokraterna, skriver Per Sundgren.  

Jag läser Tove Lifvendals ledare i Svenska Dagbladet. På bild ser vi Jimmie Åkesson möta flyktingar. Han har från Sverige tagit sig hit till gränstrakterna mellan Turkiet och Grekland för att upplysa dessa flyktingar att Sverige är fullt och att de alltså inte kommer att kunna tas emot. Ja, han står där mittemot dem och talar om för dem som levt i åratal under vidriga förhållanden hur besvärligt vi svenskar har det. Vi har inga pengar eller bostäder.

Jimmie Åkesson agerar smart enligt Lifvendahl och han vet »att sju av åtta partiledare huvudsakligen delar hans inställning i sak«, vi ska inte tillbaka till 2015. På denna punkt har Lifvendahl absolut en poäng även om hon överdriver enigheten bland partierna. Men Jimmie vet vad han gör och får oss att reagera som förväntat. För vi går ju alla på provokationen, alla utom Lifvendahl, som i Jimmie ser den framgångsrike performanceartisten. Detta är utgångspunkten för Tove Lifvendahls reflektioner.

Vi borde alltså enligt Lifvendahl förlåta SD.

Jimmie Åkesson är konstnären, flöjtspelaren, råttfångaren som med sin resa »i realtid« skapat »installationen« som förmedlas till oss via medierna. Tove Lifvendahl döljer inte sin beundran för den skickliga konstnären Jimmie Åkesson. Hon är inte upprörd. Hon tycker på sin höjd att hans agerande är »genant«. Tvärtom riktas hennes kritik mot dem som upprörs och »blir så ivriga att ta avstånd att de tappar konceptet«. Det är detta som är udden i Lifvendahls ledare.

Den allvarliga kritiken riktas inte mot Jimmie Åkesson utom mot oss som upprörs över hans agerande, tappar koncepten och målar upp »nidbilder« som i sina överdrifter »faller platt till marken«. Det är vi som kritiserar Åkesson som är måltavlan för Lifvendahl, vi är de »röster som inte missar ett tillfälle att markera att Jimmie Åkesson och hans parti inte går att ha i möblerade rum. Att de inte ska betraktas som demokratiska.«

Samtidigt som udden riktas mot oss som kritiserar Åkesson blir ledaren ett kraftfullt försvar för Åkesson och Sverigedemokraterna. De är i själva verket de mobbade, de som av oss behandlas illa genom att till exempel inte bjudas in till Nobelfesten. När det gäller brottsligheten är det också vi som alltid är beredda att förlåta brottslingen. Vi underlåter aldrig »att se att gärningsmannen också kan vara ett offer« och vi bortförklarar »det dåliga beteendet med de omständigheter som någon varit utsatt för«. Men säger Lifvendahl, ni som alltid skyller på omständigheter och är beredda att förlåta brottslingen tillämpar inte de insikterna när det gäller SD, då är de »som bortblåsta«.

Vi borde alltså enligt Lifvendahl förlåta SD. Att de agerar som de gör beror på oss. »Varför skulle den som behandlas som en narr bete sig som en statsman?« Här slutar Lifvendahl sin ledare och säger att hennes roll med texten inte har varit att göra någon glad. Hon tänker inte ansluta sig till de upprörda, till dem som ser Åkesson som en »brottslig rasist«. Nej, hon hyllar Jimmie för hans skicklighet som politiker och underförstått, men tydligt, sänder hon budskapet att det absolut inte är ett dugg skamligt att sätta sig ned och förhandla och göra upp med Sverigedemokraterna. Det är vi som upprörs som är de skyldiga och som skapat nidbilden av detta SD som i grunden är ett demokratiskt parti.

Nej, glad blir jag inte, utan bekymrad, över detta försvar på Svenska Dagbladets ledarsida för Jimmie Åkessons beteende.

Per Sundgren, idéhistoriker och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden.