Ledare Sverige och världen står inför en kris vi inte kan stimulera oss ur. Krisen tros vara så allvarlig att den får finanskrisen 2008 att bleka i jämförelse. Att då prata om ett »slutdatum för coronaepidemin« är antagligen fel väg att gå både för Sverige och för världen.
Börserna världen över fortsatte falla under måndagen. På bara några veckor har aktiekurserna förlorat mer än 30 procent i värde. Jättelika krispaket från regeringar och pengalöften från riksbankerna tycks inte ha bevekat de dystra marknaderna.
Kanske beror det på att det vi ser idag är början till en större kollaps än till exempel finanskrisen 2008. Den gången var det framförallt en kris för det finansiella systemet. Visst fanns konsekvenser också för den reala ekonomin, när bedrägliga bostadslån tvingade tusentals amerikaner att lämna tillbaka sina hus.
Men dagens situation som utlösts av pandemin är mycket mer en kris för den reala ekonomin, till exempel restauranger utan kunder och flygbolag utan resenärer, som måste stänga och avskeda.
Den internationella arbetsorganisationen ILO tror därför att minst 25 miljoner jobb försvinner. Här hemma gissar ekonomen Magnus Henrekson att 600 000 jobb kan gå upp i rök på några månader. Finanskrisen 2008 gav ett tillväxttapp på 4,5 procent.
Vem tror att flygbolagen dagen därpå kommer att flyga med de fullsatta kabiner som krävs för lönsamhet?
Nu kalkylerar somliga att vi i väst får en årlig tillbakagång på 10 procent. Det finns flera skäl till att det kan bli värre den här gången.
För långt innan pandemin började hade – trots att det var uppåt på börserna – de realekonomiska aktiviteterna saktat in. Men det saknas inte heller finansiella hot mot den ekonomiska stabiliteten. De låga räntorna på senare år har gjort att både företag och individer lånat rekordstora belopp. OECD och IMF har varnat för att 40 procent av västvärldens företagslån finns i riskzonen för att inte kunna betalas.
Till problemen som kan förvärra pandemikrisen hör oljepriserna. Det saudiarabiska utspelet att sänka priset riskerar att slå ut ett antal starkt skuldsatta amerikanska bolag som sysslar med fracking, att borra efter olja i skiffer, och som inte klarar att tjäna bara 25 dollar per fat.
Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, efterlyste häromdagen ett slutdatum för coronaepidemin: »Man kan inte fatta några som helst beslut om framtiden, om man inte vet när vi kommer igång igen«.
Men det är osannolikt att pandemin försvinner överallt vid en viss tidpunkt. Det mesta talar för att vändningen kommer att skifta mellan olika länder, beroende på hur man bekämpat epidemin och hur mycket coronan skadat ekonomin. För att göra affärer krävs – nästan alltid – resor över gränserna. De senaste veckornas våg av stängda gränser försvårar nog en snabb återhämtning.
För att tillväxten inte bara ska falla, utan också öka krävs en hög konsumtion, som inte är möjlig så länge många är hemma eller finns i karantän. Den kan även bli en lång resa om viruset skulle förändras och dyka upp i ny skepnad. Men om pandemin ändå kan avblåsas en dag, vem tror att flygbolagen dagen därpå kommer att flyga med de fullsatta kabiner som krävs för lönsamhet? Det är inte heller gjort i en handvändning för industrin att hitta nya underleverantörer, när de gamla inte funkat.
Som Stefan Löfven (S) var inne på i sitt tal till nationen i söndags ska vi vara beredda på att det kan bli en utdragen kris. Här krävs uthållighet och tron på att det bortom alla ekonomiska avgrundsdjup finns ett gemensamt, starkt samhälle.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
