vardagskrönikan Svenska grundskolor förbereder sig nu för steget till undervisning på distans, ifall ett beslut om stängning kommer. Vår krönikör Mi Lodell avslöjar hur detta arbete går till i verkligheten.
Det är inte lätt att vara vardagsbetraktare när hela världen just nu går igenom någonting som ingen kunnat föreställa sig. Av det som tidigare ansetts vara vardag återstår nu blott en stark önskan om att allt ska återgå till det normala.
Att arbeta i skolans värld är just nu att befinna sig i ett ingenmansland. Grundskolorna är en av de samhällsinstitutioner som fortfarande hålls öppen; undervisningen med lektioner på skolorna pågår för fullt, även om verksamheten tvingas anpassa sig efter såväl insjuknande lärare som elever. Det innebär i praktiken lärprocesser med trippelfokus, ett för eleverna i klassrummet, ett för att tillgodose behoven för de elever som av olika anledningar inte kan vara fysiskt på plats samt ytterligare ett fokus om utifall beslutet tas att stänga ner skolan och gå över till fjärrundervisning.
I dagarna har två begrepp blivit välbekanta för oss lärare, distansundervisning – undervisningen sker online men kan utföras av elever på egen utvald tid och fjärrundervisning – undervisningen sker online i realtid, det vill säga lärare och elever möts samtidigt i ett virtuellt rum.
På grund av viruset ser digitaliseringen nu ut att till slut slå igenom på bred front i skolan; även de mest teknikrädda lärarna har blivit intvingade i de digitala verktygen. Nödens lag kan alltså leda till revolutionerande förändringar på den pedagogiska utvecklingsfronten.
Det är något helt annat att ge skarpa tillsägelser i en webbkamera eller skriva med ilskna versaler i en chatt
Digitaliserat lärande kan vara både kreativt och nyskapande och erbjuda en rad positiva kompensatoriska hjälpmedel för elever i behov av särskilt stöd, där både text, ljud och bild bidrar till en mer lustfylld och holistisk lärmiljö. OECD har alltsedan sent 00-tal pratat om så kallade 21st Century Skills där eleven ska utveckla färdigheter som mer anpassar sig till en digital, globaliserad framtidsvärld.
Allt det här låter helt rimligt. Om man arbetar i en IT-miljö värdig Googlekontoret eller någonstans med oändlig tillgång till snabb uppkoppling, prestanda, 3D-skrivare och AI. Då blir det kul.
Men alla är barn i början. Därför tränar vi nu tillsammans med eleverna på att umgås i det virtuella klassrummet. Vi kommer snabbt fram till att alla måste stänga av sina mikrofoner eftersom det blir rundgång, sedan behöver alla komma över fascinationen över att synas på skärmen tillsammans med alla andra. (Så långt ganska välbekant med det vanliga klassrummet med fyra väggar).
Därefter uppstår det nya dilemmat med “vem håller presentationen här?”. Det visar sig finnas en alldeles för lättmanövrerad funktion där vem som helst i gruppen alltför kan ta över den pågående bildpresentation på skärmen och styra den bäst den vill. Visst det går att trycka tillbaka kommandot, bara för att lika lätt och osynligt tas över av någon annan igen. Ett pingpongspel. En påtaglig skillnad från det fysiska klassrummet.
Det är något helt annat att ge skarpa tillsägelser i en webbkamera eller skriva med ilskna versaler i en chatt. Det är någonting i relationen som går förlorat. Och här är vi någonting i skolans faktiska själ på spåren. Eleverna är inte alls, som man skulle kunna tro, enbart glada över inför de eventuella utsikterna att bli utan en fysisk skolvardag. Precis som alla andra ser de något de tagit för givet och ibland förkastat nu kanske gå förlorat.
Som Howard Gardener, känd pedagog och utvecklingspsykolog, uttryckte det: skolan utgör en viktig plats i en alltmer uppkopplad, informationstät värld, som en arena där eleverna möter autentiska, verkliga möten och där läraren förklarar det där som är väldigt svårgooglat på egen hand.
Jag är en stor anhängare av spontana möten; det är vid den kollegiala informella träffen intill kaffeautomaten som de nytänkande pedagogiska idéerna uppstår; det är vid de små samtalen i korridorerna eller i matsalen som det skapas kontakt mellan lärare och elever som har betydelse för miljön i klassrummet. Det är i vardagens stilla lunk som människan är fri att tänka utöver sin egen horisont.
Snälla vardag, kom snart tillbaka till oss. Vi behöver dig.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
