EU-krönikan Coronaviruset har skapat en ny öppning för att ta itu med klimatkrisen. Den minskade konsumtionen har nämligen fått priset på olja att störtdyka, vilket ger EU:s länder ett perfekt läge att tillsammans avveckla subventionerna på fossilt bränsle, skriver Susanna Kierkegaard.
Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.
Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 % året därefter.
Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.
Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.
Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.
En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.
Sverige då? Naturskyddsföreningen har räknat ut att vi subventionerar fossila bränslen med 30 miljarder kronor per år. Långt under EU-genomsnittet alltså, men samtidigt en större kostnad än för en årlig svensk miljöbudget (som ligger på 12,5 miljarder kronor för 2020). Subventionerna består framför allt av skatteundantag för fossila bränslen. Ungefär hälften av subventionerna (värda 15 miljarder kronor) är sådant som regleras internationellt, som till exempel att utrikesflyg är befriat från bränsleskatter och moms.
Coronavirusets ekonomiska konsekvenser har gett oss ett perfekt läge att börja ta itu även med klimatkrisen. Vår minskade konsumtion har fått priset på olja att störtdyka, vilket gör det mindre svårt än tidigare att börja fasa ut de fossila subventionerna. Faktum är att det Internationella energirådet rekommenderar oss att göra just det.
När EU:s regeringar börjar investera för att motverka lågkonjunkturen har vi en chans till dubbel vinst. Genom att lägga pengarna på investeringar i nya gröna energikällor stimulerar vi både ekonomin och förbereder oss för nästa kris. Dessutom har vi en chans att vinna marknadsandelar i det som helt klart är framtidens energi.
Ryssland och OPEC lyckades inte komma överens om att hålla oljeproduktionen nere och därmed priserna uppe under pandemins sviktande efterfrågan. Det verkar som om Ryssland planerar att använda perioden med låga oljepriser till att slå ut och ta marknadsandelar från frackingföretag i USA.
Det är EU:s chans att investera än mer i det motsatta. Den Europeiska investeringsbanken har redan bestämt sig för att sluta låna ut pengar till fossila projekt.
Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna. Först då kan de synliggöras och fasas ut. Genom unionens övergripande klimatprojekt den Gröna given (Green deal) kan man också satsa gemensamma pengar på omställningen.
Men för att allt ska gå måste medlemsländernas regeringar prioritera våra gemensamma intressen. Det är dags att sluta subventionera det fossila och istället satsa stort på det gröna.
Tar vi denna chans att ställa om, kan vi kanske avvärja nästa globala kris.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
