debatt Efter coronakrisen kan det bli en intressant och bred politisk dialog där partierna får bekänna färg. Om vilka grupper i samhället som klarat sig bäst och vilka som klarat sig sämst, hoppas Anders Bergman.
Coronapandemin har på många sätt påverkat oss som vi kanske aldrig upplevt tidigare, både globalt och lokalt. Vår vardag har plötsligt förändrats och också inneburit tragedier för många. Men pandemin har också på ett brutalt sätt avslöjat maktförhållanden och mer strukturella svagheter i samhället som i mångt och mycket är självförvållade politiska beslut under de senaste decennierna.
Det mest iögonenfallande är hur vissa stora och mäktiga samhällsaktörer aktivt och öppet ser det som självklart att stå utanför det gemensamma. Från åskådarplats ropar man bara på staten och mera pengar som gapande fågelungar i boet. Penningstinna storföretag, banker och finansbolag har i ett slag förvandlats till bedjande tiggare som utan att rodna kräver en egen gräddfil och en ännu större andel av våra skattepengar. Ett försörjningsstöd utan motprestation till de allra rikaste och som ser det som självklart med oförändrade bonusar och nya aktieutdelningsrekord även i kristider.
Att det samhällsansvar och uppoffringar som dagligen krävs av alla medborgare under krisen inte gäller de mest välbeställda kommer givetvis att få konsekvenser för den stora tillit och det förtroende som enligt flera undersökningar gäller i Sverige.
Coronakrisen har avslöjat vilka maktförhållanden och svagheter som gäller i vårt samhälle som helhet.
Den pågående pandemin har också blottlagt den stora skillnaden mellan storföretag och småföretag, två skilda världar. Hundratusentals småföretagare och deras anställda kämpar vidare och hittar nya sätt att överleva medan storföretagen och finanssektorn sitter med armarna i kors och ropar på staten. Agerandet personifieras av AP-fondens vd, Kerstin Hessius. Som en god representant för ”nånannanismen” kräver hon ett snabbt besked av politikerna om ett exakt datum när den ekonomiska krisen är över. En kris som hon själv står med båda benen i och också delvis är orsaken till.
Coronakrisen har också avslöjat vilka maktförhållanden och svagheter som gäller i vårt samhälle som helhet. Globaliseringen har inneburit att nationernas regeringar helt har tappat kontrollen över de enorma kapitalströmmarna som med blixtens hastighet byter ägare i cyberrymden. Även på EU-nivå har det dominerande nyliberala tankegodset lett till att den politiska demokratin reducerats till att bli passiv åskådare.
Nu kommer så småningom även en tid efter coronapandemin. Det viktigaste och det som står först på dagordningen är självklart en utvärdering av hur smittskyddsbekämpningen har lyckats och enskilda människor drabbats, de mänskliga effekterna. Men självfallet måste också de mer samhälleliga effekterna analyseras och vilket ansvar olika samhällsaktörer har och ska ha. Om viktiga och mindre viktiga samhällsfunktioner, om civilsamhällets betydelse, om både privata och offentliga aktörers samhällsansvar och solidaritet, om stad och land och också om samhällsviktig produktion och den ohållbara överkonsumtionen. Är det rimligt att vi i kristider skattesubventionerar produktion av exempelvis fler sockerspäckade läskedrycker, fler klädkollektioner med skadliga kemikalier, fler bilmodeller och fler näshårsklippare och läppförstoringar?
Efter coronakrisen kan det bli en riktigt spännande och framtidsinriktad och bred politisk dialog där partierna får bekänna färg. Om vilka grupper i samhället som klarat sig bäst och vilka som klarat sig sämst. Ja, kanske till och med om de rådande maktförhållandena och tillståndet i vår demokrati där nyliberalismen och högerpopulismen ställs mot det solidariska och starka samhället. Ett rådslag om framtiden.
Anders Bergman
journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
