SÖNDAGSKRÖNIKAN Det kräver enorm finkänslighet att ställa om till katastrofvård och samtidigt upprätthålla normalitet. Det finns en stor risk att vi både under- och överreagerar, skriver Fanny Nilsson i en rapport från vardagen som läkare i coronakrisens Stockholm.
När jag förstår vad som kommer hända gråter jag. Jag sitter i min hall och gråter i mörkret medan fantasin spelar upp scener för mitt inre. Unga och friska som dör. Hård medicinsk prioritering. Som en etikövning från läkarlinjen, fast i verkligheten. Vem väljer vi? Bilder på människor som dör i ensamma salar utan sina anhöriga rullar som små filmer i mitt huvud. Dagen efter börjar min kull av utbildningsläkare på akutmottagningen.
På ett sätt är det mest skrämmande i början, när förvirringen är som störst. När chefer och kollegor befinner sig enormt långt ifrån varandra på spektret ”äh” till panik. Verkligheten liksom spretar åt alla håll, går isär, trasas sönder. Några kollegor åker på utlandssemestrar medan andra maniskt twittrar om studier, länkar rapporter från Italien och skriver att det kommer gå åt helvete. Våra riktlinjer uppdateras inte, sjukhuset går inte upp i stabsläge, när var det vi skulle ha munskydd?
Sen börjar saker komma på plats. Både organisatoriskt och mentalt. Alla inser allvaret och ett konsensus etableras. Inget är så tryggt i medicin som konsensus och svensk sjukvård börjar orkestrera en historisk omställning. Vi har bråkat om brist på enstaka intensivvårdsplatser i flera år, men på bara några dagar fördubblas kapaciteten. Kirurger snabbutbildas i basal intensivvård. Vår kompetens inventeras i långa listor för att se var vi kan göra bäst nytta. Några utbildningsläkare flyttas till intensivvården, några till de nyuppförda coronaavdelningarna. Det gör något med anställda när de känner att de behövs på toppen av sin kompetens. Stämningen är verkligen god på sjukhuset. Nätverken mellan läkare världen över förstärks. Alla utbyter information, erfarenhet och studier kring hur vi bäst ska behandla denna nya sjukdom.
Efter ett arbetspass möter jag en specialistläkare på parkeringen. Hon är nästan upprymd, glad över vad som händer på hennes klinik. ”Det är ju det här vi är utbildade för!” säger hon. Äntligen får de styra om sin verksamhet efter medicinska – inte administrativa, ekonomiska eller politiska – behov. Det finns inget budgettak. ”Och tänk vad som kommer komma efteråt” fortsätter hon. I gemensam hoppfullhet enas vi om att vårdpersonalen och välfärden kanske äntligen kommer att prioriteras.
Men samtidigt är den katastrofmedicinska träningen på läkarlinjen bortplockad.
Jonna Bornemark, filosof och Det Riktiga Arbetets försvarare, skriver ”så kommer en kris och pappersvärlden faller”. Och pappersfolket backar faktiskt undan. De börjar tillverka plastförkläden och visir istället för excelfiler och styrdokument.
Jag tänker på specialistläkarens kommentar. Kastas mellan tankarna ”vi är inte utbildade för det här” och ”det är precis det här vi är utbildade för”. Akuta situationer, snabba skiftningar, störst prioritet till den som behöver det mest. Det är ju hela grunden till vad vi håller på med, det finns i vår ryggrad. Men samtidigt är den katastrofmedicinska träningen på läkarlinjen bortplockad.
Under min utbildning gick jag en kort, valbar kurs i katastrofmedicin under ledning av Sveriges främsta expert på ämnet, grundaren till Läkare utan gränser i Sverige, professor i global katastrofmedicin. Johan von Schreeb var fantastisk – och märkbart sur. Tidigare hade alla läkarstudenter genomfört en obligatorisk jätteövning på Arlanda i en simulerad flygkrasch, men den drogs in. Det var för dyrt. Istället satt vi tjugo personer i ett litet rum och övade katastroftriagering på papperslappar.
Kursen gav mig insikter om vikten av logistik, organisering och att allt måste fortgå. Bebisar kommer fortsätta att födas även i en katastrof. Kejsarsnitt är till och med ett bra mått för att mäta vårdkapacitet i en katastrofsituation. Jag tänker på mina två höggravida vänner. Förlossningen har precis meddelat att deras partners inte får närvara på BB.
Mitt ansikte är täckt av visir och munskydd, jag håller avstånd, lägger inte handen på den varma pannan, kramar inte den lilla oroliga handen som jag brukar. Detta var jag inte förberedd på.
Allt måste fortgå och på akuten är det skrämmande lugnt. Var har alla patienter tagit vägen? De som egentligen inte behöver vara på akuten stannar hemma, men det känns som om vi saknar en del. Några kommer in med allvarliga symptom i ett sent skede, av rädsla har de väntat för länge. Men de vanliga är också där: de unga med blindtarmsinflammation, de äldre med höftfrakturer. Abstinenskramper, hjärtinfarkter, stroke, sårskador, njursten, panikångest. Min akutmottagning hade före pandemin Sveriges längsta väntetider och enorm brist på omvårdnadspersonal. Bristen är knappast åtgärdad nu, när många är hemma med symptom. Jag utför basal omvårdnad fast jag inte borde. Hämtar festis, tar EKG, hjälper till att sätta urinkateter. Samtidigt ökar trycket på den stängda covid-delen av akuten dag för dag.
Där inne är det svårt att arbeta. Att klä av sig skyddskläder i en speciell följd är utmanande. Allt måste desinficeras innan det lämnar rummet – provtagningsrör, stetoskop, blodtrycksmanschetter. Stetoskopen förstörs av spriten, händerna är torra. Hostan ligger som ett konstant bakgrundsljud över mottagningen. Vi ska vara inne hos patienterna så kort tid som möjligt. Mitt ansikte är täckt av visir och munskydd, jag håller avstånd, lägger inte handen på den varma pannan, kramar inte den lilla oroliga handen som jag brukar. Detta var jag inte förberedd på. Det känns omänskligt, ovärdigt, emot allt jag lärt mig. ”Gud vad jag saknar att ta på patienter” skriver en av mina kollegor uppe från coronaavdelningen. Jag tar av mitt visir och munskydd och står och pratar på tre meters håll. Eller ropar, till de äldre med hörselnedsättning. De måste åtminstone få se mitt ansikte, tänker jag.
Det kräver enorm finkänslighet att ställa om till katastrofvård och samtidigt upprätthålla så mycket normalitet som möjligt. Det finns en stor risk att vi både under- och överreagerar. Mottagningar och operationer ställs in. Dödligheten i andra sjukdomar kommer otvivelaktigt att öka, och den kommer inte synas i coronastatistiken. Tänk om vi bortprioriterar alla andra sjukdomar för mycket. Att handlägga och planera uppföljningar är svårt. Kommer hjärtmottagningen, vårdcentralen ta emot? Kommer de operera bort cancern?
Man ska inte göra politiska poänger i kris sägs det, men samtidigt är allt politik.
I Region Stockholms politiska ledning är det dock business as usual. Bromma sjukhus säljs till det privata fastighetsbolaget Vectura. Högsta politikern Irene Svenonius (M) besöker den kontroversiella Stureplansmottagningen Hedda Care mitt under förstärkningsläge. På Danderyds akutmottagnings instagramkonto kommenterar hon glatt att en sjuksköterska som återgått till arbetet borde få ”extra kaffe” så att hon kanske vill stanna efter covid. Kommentaren avslutas med en hjärtögonemoji och möts av raseri från utarbetad vårdpersonal. Två dagar senare hörsammas kraven från IVA på aktivering av krislägesavtalet som fackföreningarna förhandlat fram. Normala arbetsregler kommer sättas ur spel, men till en lön på 220 procent. Man ska inte göra politiska poänger i kris sägs det, men samtidigt är allt politik.
Journalistiken ter sig också förvirrad. Först skrek Opinionssverige om att vi skulle stänga allt, sen stod en upprörd kvinna från en pensionsfond i Aktuellt och då började de prata om att ekonomin måste räddas och patienter försakas. Journalister blir anmälda efter att de filmat patienters dödskamp inifrån intensivvårdsavdelningar. De rapporterar sekretessbelagda uppgifter i enskilda dödsfall och kallar vanliga riskfaktorer som högt blodtryck felaktigt för underliggande ”svår sjukdom”. Istället för att kritiskt granska tappar flera sin professionella roll och börjar ta ställning för att vi Måste Göra Mer. En chefredaktör går på eget korståg mot Folkhälsomyndigheten. Rädslan gör mycket med oss.
Allt går otroligt fort. Den här texten är säkert inaktuell direkt efter att den publicerats. Det är ingen idé att ha skriftliga riktlinjer för saker ändras varje timme, säger en chef. Ena veckan ska alla behandlas med klorokinfosfat, nästa dag ingen. Stormen är här, säger hälso- och sjukvårdsdirektören. Molnen drar ihop sig över IVA, men samtidigt är det kusligt lugnt på resten av sjukhuset. Personalen sliter. Allt fortgår. Mina påskliljor slår ut, våren kommer trots pandemi. Jag cyklar på tomma gator till och från sjukhuset. Bristen av fysisk kontakt känns i huden.
Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som AT-läkare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
