Replik Ingen är idag så konservativ som den klassiske socialdemokraten. Det Jan Lindholm lyfter fram är anti-parlamentarisk, anti-demokratisk populism, skriver Erik Tängerstad i en replik.
I ett par inlägg har Jan Lindholm pläderat för något han kallar konservativ socialism. Om jag förstått honom rätt så handlar det om att lyfta fram klassisk arbetarklass, baserad på ett självmedvetet industriarbetarproletariat som inte är inriktat på att förändra/förbättra världen. I stället vill denna arbetarklass bevara det som är. Lindholm går till storms mot vad han kallar den modernistiska världsbilden i allmänhet, och i synnerhet den urbana medelklassvänstern och dess fäbless för något slags globalt, postindustriellt kunskapssamhälle. Motståndaren döper han till ”medelklassradikalerna”, som han karaktäriserar som den konservativa socialismens motsats. Det han framför allt skjuter in sig på är Kulturen:
Även medelklassvänstern lovsjunger numera den borgerliga kulturen – Kulturen – där konstarterna anses bära på livets högsta mening och djupaste betydelse. Men varje socialist borde inse att det är en exkluderande kultur präglad av småborgerliga instinkter, av driften att skilja ut sig från arbetarklassen och framstå som en elit. Aldrig talas heller om att kulten av det sublima riskerar att devalvera det relativa värdet i vardagliga dygder som anspråkslöshet och återhållsamhet, att på så vis urholka själen.
Men är det egentligen något nytt Lindholm här försöker locka fram med sin konservativa socialism? Är det inte tvärt om en underliggande riktningar som alltid funnits inom socialdemokratin: avskyn mot revolutionär världsförbättraranda; motståndet mot strävanden efter internationell solidaritet och universella mänskliga fri- och rättigheter; en illa dold motvilja mot föreställningen om att uppnå människans frigörelse genom bildning och studier; den tysta, skarpt markerade protesten gentemot de andra som vill komma och förändra oss. Naturligtvis finns och har alltid funnits den motsatta positionen inom socialdemokratin: viljan att förbättra världen, befria mänskligheten och skapa ett bättre samhälle för alla. Socialdemokratin är en rörelse karaktäriserad av oförenliga ståndpunkter som hela tiden hotar att punktera sig själv. Därav mantrat att ”det ska vara högt i tak” så att även motsatserna kan finna plats inom rörelsen.
Mot tendensen att vilja ta över maktens institutioner inifrån och därmed göra plats för klassresor, har det alltid funnits ett illa dolt förakt för just klassresenärerna och de som når samhällets högsta positioner. Betraktad i det ljuset framträder idén om konservativ socialism som något mycket gammalt, ja till och med ursprungligt inom socialdemokratin i allmänhet (inte bara den svenska). Just viljan till bildning och drömmen om frihetlighet verkar vara det som Lindholm syftar på då han markerar mot dem som enligt honom vill framstå som ”elit”. Dessa, ”medelklassradikalerna”, ska bekämpas. Han tycks mena allt ska förbli vid det gamla vanliga och inget ska förändras och de som säger något annat kan inte tillhöra arbetarklassen. I det Lindholm skriver framträder en anti-radikal och i grunden illiberal tendens som antagligen alltid funnits inom all socialdemokrati – men en tendens som ytterst sällan kommit till tals. I dag uttrycks den då medlemmar inom LO-kollektivet i massor lämnar socialdemokratin för att istället gå till Sverigedemokraterna.
Är då Lindholms nya variant av en gammal, underliggande dröm om konservativ socialism verkligen något att grunda en konstruktiv politik på? Frågan blir akut i kristider, inte minst i dagens akuta pandemi. Jag menar att svaret är nej. Det finns ingen grund för Lindholms utopier. Vad är det egentligen han menar med ordet ”konservativ”? Samtidigt ska man heller inte vara för snabb med att avfärda honom, än mindre försöka tiga ihjäl det han försöker föra fram. Snarare är det dags att, som det ibland heter, ”ta debatten”.
Den som är ute efter att återskapa något som inte längre finns kvar är reaktionär, inte konservativ.
Ett grundläggande problem i Lindholms resonemang är att han inte talar om vad det är för samhälle han vill bevara. Hade vi befunnit oss i ett stabilt tillstånd med några få revolutionära virrpannor som radikalt vill förändra allt, då hade det kanske funnits grund för Lindholms vision. Men i dagens läge – mitt i en pågående pandemin och med en omfattande miljö- och klimatkatastrof runt hörnet – befinner sig det (hög)moderna samhället i fritt fall. Lindholm har dock en poäng i att vi befinner oss i ett epokskifte. Jag skulle vilja kalla detta skifte för övergången från ett högmodernt till ett senmodernt samhälle.
Det högmoderna samhället karaktäriseras av den framväxande liberalismens revolution riktad mot en gammal, tidigmodern och förindustriell samhällsordning: en modern revolution baserad på viljan till demokratisering och tron på en i grunden förnuftig och progressiv global mänsklighet. Kanske kan den epoken dateras till tiden mellan Upplysningstidens 1700-tal och 1900-talets slut. Det vi nu ser, efter millennieskiftet och 11 september 2001, är formerandet av ett senmodernt samhälle som karaktäriseras av den tidigare högmodernitetens alla inre självmotsägelser. Men, och här skiljer sig min bild av samtiden radikalt från Lindholms, alla de snabba förändringar som karakteriserar övergången från högmodern till senmodern epok gör att vi inte har någon fast punkt att utgå från eller att bygga på: det finns ingen grund att stå på och därmed heller ingen grundval på vilken det skulle kunna gå att bygga någon konservativ socialism. Det rådande systemet – högmodernitetens sista suck – är utsatt för en perfekt storm och det enda som idag tycks säkert är att inget kommer någonsin att bli ”normalt” igen, om man med normalt räknar det som existerade så sent som 2019.
Det är mot den bakgrunden man bör beakta konservatismens starkaste gren: att bevara och upprätthålla tillit och acceptans till det rådande systemet. Ordet konservatism kommer från att konservera, alltså bevara (som man bevarar mat i konservburkar, till exempel). Den sant konservative vill bevara det som är – inte återskapa det som var. Den som är ute efter att återskapa något som inte längre finns kvar är reaktionär, inte konservativ. Men i tider av snabba förändringar finns risken att konservatismen blir ”konservativ”: att de samhällsbevarande krafterna blir reaktionära; att strävan efter att hålla kvar och befästa makt slår över i våldsamheter när starka krafter istället för att bevara det som är försöker återskapa det som var. De som idag kallar sig ”konservativa” är reaktionärer, inte konservativa. Mot den bakgrunden bör ord som Again och Back ses som varningstecken. Make America Great Again; Take Back Control! När konservatismen blir ”konservativ” hotar revolution.
En revolution, brukar det heta, innebär insparkandet av en öppen dörr. Den struktur som ska revolutioneras är redan från start så murken att den faller ihop av sin egen tyngd. När sparken väl kommer så möter den inget motstånd eftersom dörren redan hunnit falla från sina gångjärn. Å andra sidan brukar det också heta att revolutioner äter sina barn. De första att gå över tröskeln blir också de första att falla offer för revolutionens strukturomvandlingar.
Kanske kan det vara värt att minnas att ordet revolution indikerar återkomst. Så är till exempel det spanska verbet revolver nära besläktat med substantivet revolver. Verbet revolver betyder röra om, likt revolverns cylinder med patroner som liksom rör om och genom snurrandet kommer tillbaka. Verbet volver betyder komma tillbaka. Prefixet re- betyder som sagt åter. Om en volt innebär att man hoppar upp och snurrar runt i luften så innebär förstås en revolt att man hoppar upp och gör en baklängesvolt. Den som gör revolt försöker snurra upp och snurra tillbaka historien till det ursprungliga tillståndet. Ordet revolution betyder i grund och botten att man vill snurra tillbaka tiden till den punkt där utvecklingen började gå fel. En sann revolutionär vill gå tillbaka i tiden för att kunna göra om och göra rätt. Men att göra det är lättare sagt än gjort. Det är läxan rebeller hela tiden får lära sig på nytt.
Det är mot denna bakgrund som USA:s och (hög)modernitetens uppkomst bör ses. Intentionen bakom såväl den amerikanska revolutionen 1776 som den franska revolutionen 1789 var att gå tillbaka i tiden till den romerska republiken (alltså till tiden innan utbrottet av det romerska inbördeskrig som slutade först i och med upprättandet av kejsarriket cirka år 0, vår tideräkning) och sedan göra om och göra rätt. Därav den amerikanska vurmen för den romerska republiken: för Capitolium, Senaten, Tribunaten (alltså Representanthuset), Forum (alltså Kongressen), Medborgarskapet, Konstitutionen (alltså grundlagen – traditionen från den romerska republiken och idén att Lex ersätter Rex; att konstitutionen även gäller presidenten och så vidare).
Därmed utkristalliseras den grundläggande tanken på universella fri- och rättigheter för alla samhällsmedborgare: allas likhet inför lagen. De nordamerikanska rebellerna utformade redan från början sitt USA med den romerska republiken som förlaga. Washington DC är det nya Rom SPQR. Dagens pax americana är lika grundläggande och trovärdig som dåtidens pax romana. Samtidigt kände de frihetstörstande nordamerikanska rebellerna att när de antika romarna kunde kosta på sig att ha slavar så kunde de det också. Slavägaren och grundlagsfadern Thomas Jefferson i Charlottesville, Virginia, talade varmt om frihet. Kraftmätningen under sjuttonhundratalet var komplex. Den är komplex än idag.
Det är även mot denna bakgrund man bör se dagens Europa och då inte minst utvecklandet av EU. Revolution är ett ord som ofta används och det är ett ord som kan låta bra i teorin. Men det visar sig alltid vara svårare att i praktiken genomföra en revolution än att prata om en. År 1792 kom till exempel den franska revolutionen att göra revolution mot sig själv. Plötsligt var det inte längre Lagen som stod över Politiken, utan tvärt om Politiken som stod över Lagen. Den revolutionära Republiken gjorde revolution mot den nya revolutionära Stat som revolutionen själv skapat. I det läget förklarade revolutionsledningen att från och med nu befinner vi oss vid År 0 och Tidens begynnelse.
Från År 0 (alltså 1792 enligt den gamla kalendern) tittar den moderna människan inte längre bakåt för att kunna göra om och göra rätt. Med Revolutionen blickar man framåt i Tiden i riktning mot förnuftets och framtidens kommande lyckorike. Den moderna Revolutionens grundval är den sekulära messianismens idé. Från År 0 finns ingen återvändo. Alltsedan dess pekar revolutionen hela tiden progressivt framåt, in i den uppgående solens eviga gryningsljus. Detta är grundtonen i all form av modern liberalism, inklusive den solidariska socialdemokratin med dess internationella ambitioner. Idag är det viktigt att kunna skilja mellan dem som är liberaler och dem som kallar sig själva ”liberaler”. Skillnaden mellan liberaler och ”liberaler” utgör ett bottenlöst moras. Det är mot bakgrund av detta som Danmarks ledande högerparti heter ”Venstre” och det svenska illiberala partiet kallar sig självt ”Liberalerna”.
Det är viktigt att skilja mellan dem som är konservativa och dem som kallar sig själva ”konservativa”. Alla konservativt lagda – alltså alla som är emot förändringar av det befintliga tillståndet – är förstås negativa till revolter och revolutioner. Men så kallade ”konservativa” är tvärtom för revolter och revolutioner, i synnerhet som dessa pekar tillbaka mot ett nostalgiskt förflutet (få är så ”konservativa” som moderna revolutionsromantiker som hela tiden längtar tillbaka till ”den goda gamla revolutionen”). En riktig revolutionär vill backa in i framtiden och ser i detta inte någon som helst svårighet.
De konservativas credo lyder:
alltid hellre passivt våldsutövande som syftar till det befintliga samhällets bevarande än aktivt våldsanvändande som syftar till samhällsförändring eller något än värre: samhällsomstörtning och inbördeskrig.
Men dagens självutnämnda ”konservativas” credo låter annorlunda:
det befintliga innebär alltid ofrihet och vi måste befria oss genom att gå tillbaka till det förflutna, för att därifrån göra om och göra rätt – även om detta innebär att aktivt våld kommer till användning.
För dagens självutnämnda ”konservativa” är målsättningen samhällsomstörtning, även om det skulle innebära inbördeskrig. Skillnaden mellan gårdagens konservativa och dagens ”konservativa” är avgrundsdjup.
Dagens politiska konfliktlinjer går inom de etablerade partierna, inte mellan dessa partier.
I skarven mellan hög- och senmodernitet befinner sig klassisk högmodern konservatism i våldsam strid med sig själv, precis som klassisk högmodern liberalism och klassisk högmodern socialdemokrati befinner sig i strid med sig själv. Dagens politiska konfliktlinjer går inom de etablerade partierna, inte mellan dessa partier. I en brytningstid finns ingen stadig befintlighet på vilken samhället kan vila och därför finns heller ingen konkret grund för konservatism. Nu gäller endast att förändras eller dö – något tredje alternativ finns inte. Konservativa som inser detta slutar helt säkert att vara konservativa: antingen slutar det medvetet och blir radikaliserade, eller så slutar de omedvetet och blir ”konservativa”, alltså reaktionära. Till skillnad från högmodernt konservativa, som i princip är anti-revolutionära, så är senmodernt ”konservativa” uttalat pro-revolutionära. Klassisk högmodern konservatism framstår som raka motsatsen till dagens senmoderna ”konservatism”. Men det kommer nog fordras våldsam, fysisk konfrontation innan den polletten trillar ned.
Upplysningstidens idéer kan idag, ett kvarts årtusende senare, sägas ha triumferat och skapat en ny samhällelig kontext. Det högmoderna projektet gick ut på att bygga demokratiskt styrda rätts- och välfärdssamhällen. Nu är dessa högmoderna samhällen i stor utsträckning byggda. Därmed blir de forna radikalernas uppgift inte längre att röja väg för förändring, utan tvärt om att slå vakt vid det som uppnåtts. I ett förändrat samhälle blir de tidigare radikalerna de nya konservativa, just därför att de inte bytt politisk ståndpunkt: vid en punkt i förändringsprocessen kommer man att bli tvungen att försvara det som uppnåtts, i stället för att enbart angripa det som förhindrar förändringen. Vad är det då man försvarar? För – och detta är avgörande – det högmoderna projektet innehöll/innehåller fortfarande rader av självmotsägelser: tron på evig ekonomisk tillväxt baserad på ändliga resurser; tanken att den europeiska upplysningstraditionen var lika giltig för alla människor överallt och i alla tider; tron att i ett samhälle som är helt jämlikt så tillhör alla bildningsaristokratin; att all utveckling endast går åt ett och samma håll.
Begreppen höger och vänster inom politiken härstammar från den franska nationalförsamlingen. Där satt de mer radikala till vänster och de mer konservativa till höger om talmannen. I den högmoderna ordningen har vänstern traditionellt sett velat gå snabbt fram i utvecklingen; den har varit så kallat progressiv – av ordet för fram-steg: pro–gression. Och föreställningen har varit att det endast finns ett håll att gå åt: all utveckling följer förnuftet och går åt ett och samma håll. Å andra sidan har högern inte velat gå alls, utan snarare stannat på stället för att bevara det som är; den har varit konservativ.
Men idag – i det framväxande senmoderna samhället – visar det sig att den politiska vänstern är konservativ medan den politiska högern är revolutionär. Dagens självgoda liberaler (som Lindholm inte utan rätt kritiserar) vill inte gå alls, inte åt något håll, medan självutnämnda ”konservativa” (som Lindholm vill hoppa i säng med) i sin revolutions-auktoritära iver springer benen av sig. Frågan är vart de springer. Den högerpopulism som utgör kärntruppen av dagens självutnämnda ”konservativa” vill inget annat än riva ned det befintliga rätts- och välfärdssamhället och i dess ställe skapa den totalitära staten. Den förklarar krig mot den högmoderna världsordningen. Vad man än kan säga om de självutnämnda ”konservativa” inom dagens högerpopulism – de är inte konservativa!
I dagens senmodernitet har de politiska polerna i den högmoderna höger-vänsterskalan kastats om. Dåförtiden var den politiska vänstern revolutionär, medan den politiska högern var konservativ. Nuförtiden är den politiska vänstern konservativ, medan den politiska högern är revolutionär. Nuförtiden vill den politiska vänstern försvara högmodernitetens landvinningar, som till exempel rätts- och välfärdsstaten, universella mänskliga fri- och rättigheter, parlamentarisk demokrati, och så vidare. Samtidigt vill den senmoderna politiska högern genom våldsam revolution slå sönder och förinta dessa högmoderna landvinningar. Sett ur det perspektivet är den senmoderna vänstern klassiskt konservativ, precis som den senmoderna högern är radikalt revolutionär. Samma sak kan sägas om dem som kallar sig ”liberaler” – några liberaler är de inte!
Här tydliggörs min kritik av Lindholms utopiska resonemang. I dagens epokskifte finns en tydlig konservativ position: den i grunden liberala socialdemokratin och dess projekt att bygga en världsordning baserad på internationell solidaritet, parlamentarisk demokrati, reglerad global handel – det är här EU kommer in i bilden som en reglerande institution, tillsammans med institutioner som FN, WTO, WHO, osv – och framför allt jämlikhet mellan människor. Kort sagt: fred och rättvisa. För att skapa denna världsordning har den i grunden liberala rätts- och välfärdsstaten skapats. Den som idag försvarar denna högmoderna världsordning är konservativ.
Ingen är idag så konservativ som den klassiske socialdemokraten. Det Lindholm lyfter fram som ett alternativ, ”konservativ socialism”, är ett radikalt och anti-konservativt luftslott – jo, för ingen är så utopisk som ”antiutopikern”, ingen bygger sådana luftslott som den som säger sig bekämpa ”luftslotten”. Det Jan Lindholm lyfter fram är anti-parlamentarisk, anti-demokratisk populism. Lindholms förslag är bara ett försök i mängden att i dagens förvirrade tid lansera en radikal och antidemokratisk högerpopulism under beteckningen ”konservativ socialism”.
Det är mot den bakgrunden, menar jag, som anti-konservativa ”konservativa” vill riva ned dagens världsordning och ersätta den med någon variant av illiberal, totalitär stat. Visst, vi befinner oss i akut kris. Det är en perfekt storm som hotar blåsa sönder hela den världsordning som byggts under nittonhundratalet. Uppenbarligen befinner sig den hittills rådande högmoderna världsordningen i fritt fall och den går kanske inte att rädda. Men den är trots allt bättre än de alternativ som just nu förs fram.
Det enda rimliga, menar jag, är att stå fast vid de värden som den högmoderna rätts- och välfärdsstatens världsordning bygger på och utifrån dessa värden försöka bygga en ny, senmodern världsordning. Trots alla sina inre självmotsägelser är en världsordning baserad på den befintliga rätts- och välfärdsstaten är att föredra framför Jan Lindholms illiberala och luftiga utopier om en anti-konservativ ”konservativ socialism”.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
