Socialdemokratin De socialdemokratiska organisationerna Reformisterna och tankesmedjan Tiden förespråkar olika former av åtgärder för att lösa de rådande samhällsproblemen. Men ingen av dem har lyckats presentera långsiktiga visioner om ett annat samhälle, skriver Mike Enocksson.

Under 2019 etablerade sig två ideologiska inriktningar inom Socialdemokraterna. Den ena uppstod i februari när Reformisterna lanserades. En socialdemokratisk förening i Stockholms arbetarkommun med Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, som sin mest kända profil. Den andra är tankesmedjan Tiden, socialdemokraternas egna idépolitiska tankesmedja som under 2019 började göra sin egen ideologiska profilering under chefen Daniel Färm.

Men även om de båda förespråkat olika former av åtgärder för att lösa de rådande samhällsproblemen, saknas fortfarande en idédebatt om framtidens samhällsmodell. Är den offentliga sektorn verkligen det bästa sättet att organisera välfärden på, och är privatiseringar verkligen det enda alternativet? Löser vi endast spridningen av den organiserade kriminaliteten genom att stänga landets gränser eller upprätta jättelika sysselsättningsprogram? Och hur skapar vi en gemenskap i ett samhälle, som binder folk samman i framtidstro och solidaritet med varandra? På dessa frågor har det under 2019 pågått ett rosenrött krig mellan två olika ideologiska falanger inom den socialdemokratiska rörelsen. Men utan horisont. Ingen av dem har lyckats presentera långsiktiga visioner om ett annat samhälle.

 

Reformisterna – 08:or och 70-tal

Reformisterna slog upp dörrarna med en debattartikel i DN den 4 februari 2019. Initiativtagarna var Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, Sara Karlsson, före detta socialdemokratisk riksdagledamot, samt Markus Kallifatides, ekonom och docent vid Handelshögskolan. Den sistnämnda är s-föreningens ordförande, som alltså tillhör Stockholms arbetarkommun men som framgångsrikt raggar medlemmar över hela landet. Den förstnämnda är dock den av initiativtagarna som är mest igenkänd i det svenska medielandskapet, och föreningens officiella studieledare och inofficiella omslagspojke. Efter ett års verksamhet så har föreningen lyckats värva över 2500 medlemmar, hållit fullsatta föreläsningar med profilerade akademiker och opinionsbildare samt lyckats profilera sig i massmedia.

I och med att det är en s-förening till Stockholms arbetarkommun blir också organisationen helt Stockholmsfixerad. Trots detta vill Reformisterna att folk runt om i landet ska bli medlemmar, även om de kanske bor närmare 100 mil från huvudstaden. Något intresse av att vilja starta andra Reformist-föreningar i landet finns inte. Reformisterna är primärt inte intresserade av att bygga en folkrörelse, de vill förändra partiets politik. Och i det så har de dragit slutsatsen att det är bättre att en liten stockholmselit håller i taktpinnen. Strategin i sig kanske är den rätta, kanske inte. Det får tiden utvisa.

Problemet är bara att socialismen lyser med sin frånvaro hos Reformisterna.

Deras reformprogram vittnar om en stark expansiv finanspolitik som kraftigt ska förstärka den svenska välfärden. Inte helt olik den vänsterpolitik som socialdemokraterna drev under andra halvan av 60-talet och första halvan av 70-talet. Eller rättare sagt, en karbonkopia av den. I sitt program så presenterar Reformisterna ”grundläggande förslag” och ”mer långtgående förslag”. I grunden så skiljer de sig inte så mycket åt, det vill säga båda handlar om att stärka den svenska välfärdsstaten som urholkats av decennier av nyliberal ekonomisk politik.

Problemet är bara att socialismen lyser med sin frånvaro hos Reformisterna. Ernst Wigforss sa att ”välfärd är inte socialism, men en nödvändig grund för en vidare frammarsch”, och även om det är av yttersta betydelse att stärka den svenska välfärden så måste frågan ställas; vad kommer sen? Handlar inte socialismen om ett systemskifte bort från ett kapitalistiskt samhälle som inte kan generera, utan som är en direkt motsats till, den fulla demokratiseringen av samhället?

Det kanske är så att denna systemskiftessocialism finns i tankegångarna hos ledande företrädare inom Reformisterna. Och att det får bli nästa steg när välfärden har räddats från sin stundande undergång, och att man av rent taktiska skäl inte väljer att lägga fokus på det just nu. Det kanske är strategin. Eller så saknas helt enkelt denna socialism. Och den ideologiska ambitionen avstannar vid ökade skatter, slopat överskottsmål, ökade investeringar och statligt byggbolag. I så fall är Reformisternas ideologiska profil inte mycket mer än en urholkad funktionssocialism, som bara är intresserad av att reglera kapitalismen och upprätthålla en välfärdsstat, och som i slutändan blir rätt likartad socialliberalismen.

Problemet med denna ideologiska strategi är att det är just den som socialdemokraterna vacklade fram med på 70-talet. När partiet inte valde att lyssna på 68-vänsterns kritik mot centralisering och byråkrati. Och som lade grunden för högervågens ideologiska nyvaknande. Den högervåg som anammade 68-vänsterns systemkritiska retorik men paketerade den i nyliberalism. Om Reformisterna väljer att göra en modern uppdatering av 70-talets socialdemokrati, utan att planera för det verkliga systemskiftet bort från att bara vara välfärd till att bli socialism, så kommer denna politik bara trigga igång liknande motreaktioner som den gjorde för 45 år sedan.

 

Tankesmedjan Tiden – en ideologisk vurpa

Den 1 februari 2018 tillträdde PR-konsulten Daniel Färm som chef på arbetarrörelsens egen tankesmedja, Tiden. Drygt ett år senare rekryterades Payam Moula från att ha varit politisk sakkunnig åt Ibrahim Baylan på regeringskansliet till att bli chefredaktör för tidskriften Tiden (en position som för övrigt tidigare bland andra Daniel Suhonen haft). Tillsammans så har Färm och Moula lyckats vidga tankesmedjans verksamhet till att bli en större opinionsbildande aktör i det svenska medieklimatet. Tankesmedjan Tiden har äntligen seriöst åter dragit igång sin förlagsverksamhet och tidskriften ökar i prenumeranter. Tillsammans så har de också lanserat en ny idépolitisk strategi för socialdemokratin. Färm själv har kallat den för ”progressiv realism”. En kitschig slogan som hämtad från en kommunikationsbyrå i Stockholms innerstad.

Vad denna progressiva realism till synes handlar om är att både stå upp mot extremhögern, att verka för en aktiv klimat- och välfärdspolitik och samtidigt också åberopa en restriktiv migrationspolitik. Vad gäller just välfärden så vill Tiden dock inte gå så långt som Reformisterna i att fasa ut det finanspolitiska ramverket för att göra stora lånefinansierade investeringar inom välfärden. Färm angrep själv s-föreningen på DN debatt och anklagade dem för ”ohållbar populism” och han  har också debatterat med Daniel Suhonen i SVT. Enligt Färm är motsatsen till hans egen hemmasnickrade ”progressiva realism” en så kallad populistisk idealism, som snarare är intresserad av internkritik än samhällskritik. Och de husgudar som Färm själv lyfter fram som representanter för sitt tänkande är Nils Karleby, grundare av funktionssocialismen för 100 år sedan, den franske socialliberale ekonomen Thomas Piketty samt Greta Thunberg.

Det mest radikala är inte de välfärdspolitiska förslagen, utan snarare att Tiden förespråkar ett förbud mot tiggeri.

Payam Moula har samtidigt försökt lyfta fram Karl Marx som en försvarare av att det visst går att blanda vänsterpolitik med en restriktiv migrationspolitik, och att detta därför är marxistiskt. ”Han pläderar för det i en artikel  som i sig är väldigt snarlik David L Wilsons artikel från 2017 med titeln ”Marx on Immigration” i det amerikanska socialistiska magasinet Monthly Review – med skillnaden att Wilsons inte gör slutledningen av Marx resonemang om att migrationen bör stramas åt. Kontentan är dock att Tiden menar att det är oerhört viktigt att vi för en idépolitisk diskussion om migrationspolitiken, och gärna med utgångspunkten att den måste vara striktare då det är synonymt med att ta ansvar för välfärd och löntagare utifrån ett vänsterpolitiskt perspektiv. Och att den debatten är viktig att ta nu, så pass långt innan valet.

Vad gäller välfärdspolitiken så vill som sagt Färm inte gå i Reformisternas populistiska fotspår. Istället lanserade Tiden det så kallade Septembermanifestet som en reaktion mot regeringens Januariöverenskommelse. I sig innehåller manifestet inte speciellt radikala förslag, utan snarare sånt som regeringen antagligen hade drivit om den hade haft egen majoritet. Det mest radikala i manifestet är inte de välfärdspolitiska förslagen, utan snarare att Tiden förespråkar ett förbud mot tiggeri.

Det skulle vara intellektuellt ohederligt och direkt felaktigt att beskylla Tiden för att enbart fokusera på migrationspolitik under det nya ledarskapet. Men det har dock lyst igenom starkast.
Delvis beror det på att det är just här som Tiden fått hårdast kritik inom den egna rörelsen, och därmed har också den här debatten fått större proportion än vad den kanske förtjänar.
Delvis har det också att göra med att dessa politiska förslag är de mest radikala som Tiden driver. Allt annat som de står för, som kampen mot extremhögern och betydelsen av en aktiv klimat- och välfärdspolitik är inget som är speciellt radikalt inom rörelsen, utan snarare kutym. Enligt min egen reflektion så är också striden om migrationspolitiken redan vunnen och att det numera är få inom rörelsen som förespråkar att Sverige borde gå tillbaka till det system som fanns innan hösten 2015.

Den progressiva realism som lanserats som Tidens inofficiella ideologi kan utan större ansträngning ses som en del av den konservativa vind som sveper igenom det politiska landskapet. Att konservativa åsikter skulle uteslutande tillhöra högerskalan är enligt min mening felaktigt, och de behöver inte heller sammanlänkas med främlingsfientlighet.

Det är fullt rimligt att tala om en vänsterorienterad konservatism, som visserligen är för en stark välfärdsstat och motsätter sig skattesänkningar och privatiseringar, men som exempelvis pläderar för en striktare migrationspolitik. Inom brittiska Labour så har just denna fraktion kallats för Blue Labour och är en högst levande organisering inom den brittiska socialdemokratin. Frågan är då om denna vänsterorienterade konservatism kommer att kunna lyckas skapa en opinion för att locka tillbaka arbetarklassen som istället valt att lägga sin röst på SD. För det känns som den implicita tanken bakom hela det här idépolitiska projektet. Vi får se om den strategin kommer att lyckas, men personligen håller jag mig djupt skeptisk. Det är mycket av linjen som regeringen redan driver, och före coronakrisen var åtminstone opinionsläget ändå inte det bästa, för att uttrycka det milt.

 

Detta är del I av denna spaning efter socialdemokratisk idédebatt. Del II hittar du här.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena