Ledare Corona får inte andra humanitära katastrofer att ta paus. Tvärtom. Viruset tar i sig inte hänsyn till om du är fattig eller rik och dess framfart avslöjar avgrundsdjupa ojämlikheter. Sverige måste, liksom andra, ta ansvar för den humanitära flyktingkatastrofen.
I Qatar, Kuwait och Saudiarabien trängs miljontals migrantarbetare i klaustrofobiska baracker och lägenheter. Utan lön eller hjälp. Varken företagen i bygg-, transport-, restaurang- och besöksnäringen eller länderna tar något ansvar. Bristen på pengar, mat och mediciner gör situationen extrem. Som en restaurangarbetare från Egypten uttrycker det: »Jag är inte rädd för coronaviruset – jag är rädd för att dö av hunger«.
För medan viruset i sig inte tar hänsyn till om du är fattig eller rik avslöjar dess framfart avgrundsdjupa ojämlikheter. Allra värst drabbas migrantarbetare och människor på flykt eller i förskingring. Bräckligheten i vår egen vardag, krisen utanför den egna dörren, gör inte att världen omkring oss upphör att existera. Om något så är situationen än mer allvarlig, än mer mardrömslik, för exempelvis människorna som desperat försöker ta sig över Medelhavet till något som liknar trygghet i Europa.
Det är nu, när krisen framstår i full klarhet, som även solidariteten prövas.
I slutet på mars utökade EU-kommissionen stödet till flyktingar i framför allt Syrien, Jordanien och Libanon med 2,6 miljarder kronor. Det är, om än viktigt, långtifrån tillräckligt. På den grekiska ön Lesbos lever 20 000 flyktingar i ett läger avsett för 3 000. Situationen beskrivs som på randen till humanitär katastrof – en tickande hälsobomb. Människorna i flyktinglägret, många av dem ensamkommande barn, saknar helt möjlighet att tvätta händerna eller hålla avståndet till andra . I hela lägret finns bara 15 vattenkranar. Nu uppmanar IOM, Internationella organisationen för migration, UNHCR, FN:s flyktingorgan och Unicef, FN:s barnfond, omvärlden att erbjuda flyktingarna ett hem. Bara i Grekland rapporteras över 5 000 ensamkommande barn vara i akut behov av skydd.
Hittills har tio av EU:s medlemsländer och Schweiz , under samordning av EU-kommissionen, gett löfte om att ta emot sammanlagt 1 600 ensamkommande från de grekiska öarna. Under maj väntas 175 minderåriga och familjer med en försörjare komma till Finland. Än så länge har Sverige sagt nej till att ta emot ensamkommande från flyktinglägret. Nu måste också vi, liksom andra, ta ansvar för den humanitära katastrofen.
Pandemin prövar ländernas beredskap och motståndskraft. Men det är nu, när krisen framstår i full klarhet, som även solidariteten prövas. Fler måste kliva fram – inte minst Sverige. Vår tids mörkermän gör sitt bästa för att exploatera coronapandemin. Ungerns premiärminister Viktor Orbán skyller viruset på flyktingar och migranter och har, genom en ny lag i parlamentet, numera mer eller mindre oinskränkt makt. Fler lär följa i hans spår för att använda kristillståndet som hävstång för stängda gränser och inställda mänskliga rättigheter.
Den avgörande frågan är vilka motkrafter som formuleras, vilka röster som kontrasterar splittring och hat med solidaritet och medmänsklighet. Det är nu, när mänskligheten ställs inför världsomfattande hot, som det avgörs vilka som står på rätt sida om historien. I slutändan är det enda som betyder något vilka val vi gör – och hur vi lever upp till stundens allvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
