Så blir den ljusnande framtid vår

söndagskrönikan Oavsett hur årets studenter firar sin examen så har de rätt att kräva mer av den arbetsmarknad som ligger framför dem. Då duger inte ett system utformat för 23-åringar, skriver Veronica Palm.

Den ljusa omsorgsfullt valda klänningen hänger på en galge bredvid det skrivbord där hon har distansutbildning och på spegeln i andra änden av rummet hänger studentmössan. Min äldsta dotter är en av alla de ungdomar som nu tvingas till social distans istället för planering av flak, fester och framtid.

Nog är det sorgligt att bli snuvad på utspring på trappan, plakat, ballonger, smörgåstårta med släkten och en hel sommarnatt av festande. Men kanske än mer sorgligt att gå in i en vuxenvärld som översköljs av permitteringar, varsel och avslutade visstidsanställningar. När det äntligen skulle börja, när hon skulle kunna tjäna lite egna pengar och få göra roliga saker.

När jag gick ut gymnasiet i början av 90-talet var det också ekonomisk kris. Några fick längre vikariat, men de allra flesta av oss som lämnade barnskötarlinjen i Linköping det året varvade vår start på arbetslivet med timvik och A-kassa. Vi drabbades också av den övertro på marknadsliberalism och individualism som sköljde över Sverige i kölvattnet av Reagan och Thatcher. Det sas att vi var flexibla och sökte frihet. Så motiverade regeringen Bildt nedmontering av de trygghetssystem vi så väl hade behövt för att våga vara fria.

Idag är den politiska hegemonin en annan, men arbetsmarknaden är hårt präglad av 90-talsteorier, överlusad av dåliga otrygga anställningsformer och försäkringssystem som håller måttet så illa att de fackliga organisationer som har möjlighet kompletteringsförsäkrar sina medlemmar.

Bara den som vet att den kan betala hyran även nästa månad vågar ta det lockande steget vidare till nya utmaningar och utveckling.

Årets studenter kommer att gå i pension närmare år 2070. Det är oöverblickbart lång tid för den som vill spå deras arbetsliv. Det enda vi kan veta om framtiden för den kull studenter vi aldrig får höra skråla på ölstinkande flak genom staden är att vi inte vet hur deras arbetsliv kommer att se ut. En tämligen säker gissning är att det kommer att variera och att de kommer ställa om fler gånger under livet.

Vid omställning krävs, till skillnad mot vad Bildt basunerade ut på 90-talet, trygghet. Bara den som vet att den kan betala hyran även nästa månad vågar ta det lockande steget vidare till nya utmaningar och utveckling. Ah, sånt sossetjat tänker kanske någon. Jo, visst måste löntagarnas makt stärkas, arbetsrätten rustas och trygghetsförsäkringarna ge reell trygghet. Men det räcker inte.

De som kommer ha klanderfritt vita studentmössor även efter examensdagen har rätt att kräva mer av den räcka av år på arbetsmarknaden som ligger framför dem. Även om vi idag inte vet hur, vad eller i vilken omfattning, så kommer de i perioder behöva utbilda sig vidare. Då duger inte ett system utformat för 23-åringar. Det rimmar illa med decennier av fint prat om livslångt lärande.

Låt mig kasta in två enkla idéer:

• Bygg ut all eftergymnasial utbildning så att det i praktiken är fri intagning. Utbildning kan aldrig vara fel och vi kan idag inte veta vilken kompetens som framtiden ställer på oss, annat än att den kommer kräva mer utbildning och förmåga att ta till sig kunskap. Ju fler från studieovana förhållanden som hittar en trygg och lätt väg in till högre utbildning, dess då större vinst för alla, även om den läser något som inte alls efterfrågas på arbetsmarknaden just idag.
• Gör om studiefinansieringssystemet så att det vilar på principen om inkomstbortfall, så som alla andra generella välfärdssystem. Den som inte jobbar för att den är sjuk eller arbetslös får sjukpeng eller arbetslöshetsersättning. På samma sätt borde den som inte jobbar för att den pluggar får studiebidrag motsvarande 80% av sin tidigare inkomst, eller garantinivå om den inte tidigare jobbat. Det skulle göra att den som är mitt i livet kan ta ett år eller två för att vidareutbilda sig utan att behöva göra sig av med hem och hus och barn eller oroa sig för lån som ska betalas tillbaka. Kanske ska just den här ersättningen dessutom vara högre för att ytterligare stimulera, 90%?

Fri tillgång till förkovring och sjyst finansiering är goda förutsättningar för livslångt lärande och för att rusta de som i år inte får kasta sin studentmössa över skolgården för ett långt arbetsliv.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.