Replik Den innebörd som konsumentkooperationen haft under sin storhetstid har knappast förutsättningar att åter bli förverkligad. Åtminstone inte under överskådlig framtid, skriver Kai Blomqvist i en replik.
I sin essä den 18 april vill Mike Enocksson slå ett slag för marknadssocialism i kooperativa former. Jag anser att det behövs en bredare och fördjupad ansats i denna fråga och utgår därför ifrån en ny bok om socialdemokratin.
Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren har skrivit Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar (Tankesmedjan Tiden 2019) som är en nyutgåva för 2020-talet; den första versionen kom redan 1974.
Boken skiljer sig från tidigare versioner. Den innehåller mer av ett personligt debattinlägg kring samhällsutvecklingen på senare tid och om socialdemokratins möjligheter inför framtiden.
Den breda och i många avseenden djuplodande presentationen av socialdemokratiskt tänkande gör boken ofrånkomlig för politiskt engagerade, inte bara på vänsterkanten utan också för konservativa, liberaler och marknadsortodoxa personer med ideologiskt intresse.
Här ska jag bara ta boken som utgångspunkt för en diskussion om ekonomisk demokrati.
Efter det havererade löntagarfondsexperimentet har vänsterrörelsens ideologer lagt tänkande om ekonomisk systemförändring på hyllan. Pliktskyldigast nämner man att det finns arbets- och konsumentkooperation som pekar ut en möjlig väg framåt. Man påstår dessutom att det utvecklats enstaka demokratiskt styrda system i produktionslivet som gäller större enheter än enskilda företag. Det återkommande exemplet är då Mondragon i Baskien med ett hundratal industrikooperativ, ett banksystem, konsumentkooperativ detaljhandel, lantbrukskooperativ, forskningsinstitut, universitet, yrkesskolor och ett socialt trygghetssystem.
Men i samtalet om ägandet och makten i produktionslivet blir det inte mycket mer än så. I Carlssons och Lindgrens bok konstateras märkligt nog: ”Någon socialistisk företagsekonomisk teori har faktiskt aldrig funnits”. Som om kooperationen – som historiskt sett, vid sidan av partiet och facket, utgjort arbetarrörelsens tredje ben och som framgångsrikt existerat i 170 år – skulle sakna en teori för sitt agerande på marknaden! För visst har kooperativ ekonomi under alla dessa år utgjort ett väl avgränsat ämne vid kooperativa skolor och lärosäten världen över. Där har man lärt sig ett synsätt med andra uppfattningar om vad hushållsekonomi, kapital, användning av överskott, marknadsföringsmetoder, organisation, beslutsordning, etc. är, än vad som undervisas om i högskolor för vilka det i stort sett bara finns enväg för driften av näringslivet och dess utveckling.
De personer som nu styr kooperativa företag saknar skäl att bry sig om kooperativ ideologi.
Vänsterideologer och politiker på den kanten är inte de enda som nöjer sig med att framhålla enstaka företag i kooperativa former och som har stannat där i sina ideologiska funderingar. Inte heller forskarna, inte minst det fåtal kooperationsforskare som finns kvar, brukar komma längre än så. Och de personer som nu styr kooperativa företag saknar över huvud taget skäl att bry sig om kooperativ ideologi. Den finns inte längre och de har numera inga kooperativa skolor att tillgå utan bara högskolor som utbildar ledare för vinstinriktade privata företag vars mål och medel, och därmed företagsekonomi, är annorlunda än de kooperativa företagens. (Det var därför inte så konstigt att jag som pensionär för en tid sedan ombads komma till mitt gamla konsumentkooperativa företag för att under en lunch berätta för koncernledningen vad kooperation är för något!)
För ideologiskt intresserade som vill reflektera vidare över möjligheterna att demokratisera ekonomin har vissa forskare och praktiker ändå gett oss en rad tänkvärda utgångspunkter att starta ifrån. Ett par exempel:
Nationalekonomen Jaroslav Vanek vid Cornell University, den främste auktoriteten på arbetskooperation och systemet för självstyre i det forna kommunistiska systemet i Jugoslavien, fick 1979 ett uppdrag av den turkiska regeringen om hur sektorn Statsföretag i landet, omfattande 250 enskilda företag, skulle kunna omformas. Hans förslag till lösning, som inte kom att genomföras, var en självförvaltande sektor med enskilda arbetskooperativ som bas. I sin skiss behandlar han ingående fackets roll och de mål som måste uppfyllas och beaktas i systemet, som till exempel effektiv användning av resurser, adekvat investeringsvolym, rättvis inkomstfördelning, hur beslut ska utformas rörande investeringar, överskottsfördelning, förvaltning av sektorns och företagens kapital, etc. – faktorer som i tidigare självförvaltnings- och arbetskooperativa sammanhang hanterats bristfälligt och som därför utgjort stora svagheter. För det praktiska genomförandet av idéerna föreslår Vanek ett antal formler eller algoritmer.
I sin bok The participatory Economy. An Evolutionary Hypothesis and a Strategy for Development (Cornell University Press 1975), har Vanek gått vidare i sitt tänkande och utvecklat en övergripande modell för ”ett rättvist samhälle”, som vilar på principer och regler som inte bara leder till ekonomisk demokrati. De ska också täcka in alla tänkbara aspekter på självbestämmande och delaktighet. Och för att klarlägga villkoren för optimal delaktighet, inför Vanek begreppen jämlikhet i beslutsmakt, inblandning, dess intensitet och dess art eller kvalitet samt tre begrepp som måste ingå i en diskussion om delaktigheten: dialogen, decentraliseringen och konstitutionaliteten i hela systemet och dess olika delar.
Alla dessa överväganden leder fram till Vaneks grundsats om delaktighet:
För att uppnå en optimal ordning och en livets fullbordan i samhället är följande nödvändigt: På alla människolivets områden ska alla de och enbart de som är inblandade delta i alla beslut. Deras delaktighet måste stå i förhållande till inblandningens beskaffenhet och intensitet. Deltagandet ska vara demokratiskt och den konstitutionella ramen för denna demokratiska ordning ska vara flexibel. Beslutsfattandet ska decentraliseras på optimalt sätt genom att makten utövas på nivåer som alltid möjliggör dialog och direkt deltagande.
När det gäller den viktiga delfrågan om hur ett system för demokratisk styrning av riskkapitalfinansiering kan utformas, erbjuder Grameen Bank, vars grundare erhöll Nobels fredspris 2006, en utvecklingsbar modell som i praktiken fungerar i stora delar av Asien och Afrika. Att denna modell kan omfatta större delar av ett lands ekonomi, och till och med globalt, har Håkan Blomberg skrivit om i sin bok Näringslivet efter finanskapitalismens slut (Bokmaskinen 2020). Där presenteras den bortglömda berättelsen om en sund riskkapitalekonomi i den danska livsmedelsbranschen – en modell som nära nog tog över näringslivet under första halvan av 1900-talet. En fullständigt ny samarbetsvilja inom och mellan branscherna växte fram, vilket ledde livsmedelsbranschen från kaos till internationellt genombrott.
Modellen är ett slags kombination av kreditgarantiföreningar och en överbyggnad av branschassociationer under medverkan av producenter, konsumenter och mellanhänder i kooperativa och andra former – en typ av organisation som alltså faktiskt prövats och under lång tid med framgång utövats i praktiken på lokal och nationell nivå, på initiativ av olika entreprenörer, bland annat författaren själv.
Liksom Håkan Blomberg har jag gett ut en bok som bland annat tar upp idéer om ekonomisk demokrati i kooperativa former, Hur gör en kooperatör – Gängse råd för en eventuell konsumentkooperativ framtid (Bokmaskinen 2019). En av mina slutsatser är att den innebörd som konsumentkooperationen haft under sin storhetstid knappast har förutsättningar att åter bli förverkligad, åtminstone inte under överskådlig framtid. Jag tror att min text (och för den delen också Vaneks och Blombergs) tillhör genrerna ekonomisk historia och idéhistoria. Om ideologer på vänsterkanten och forskare mot förmodan skulle vilja diskutera ekonomisk demokrati, är det just så som våra skrifter kanske ska uppfattas och vara till någon nytta för tänkandet.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
