Greider, Suhonen och den outgrundlige Marx 

Marxism Karl Marx påstod aldrig att kapitalismen kommer att upphäva sig själv. Han menade att det krävdes en revolution för detta. Vilket de som idag kallar sig marxister behöver påminnas om, skriver Peter Sundborg. 

Författaren och debattören Daniel Suhonen påstår sig vara marxist. Dock samtidigt socialdemokrat. Men hur mycket marxist Suhonen verkligen är kan sannerligen diskuteras. Som en av grundarna av Reformisterna är han ansvarig för föreningens program. Reformisterna vill ha ekonomisk demokrati, det vill säga demokrati på arbetsplatserna. Parollen om ekonomisk demokrati lanserades av Ernst Wigforss för nästan 100 år sedan och har idag inte kommit en millimeter närmare sitt uppfyllande. Om Suhonen vore lite mer bekant med Marx analys av kapitalet, så skulle han inse att ekonomisk demokrati är omöjlig under kapitalismen. Den ekonomiska diktaturen, via privata äganderätten, aktiebolagslagen med mera, är en av kapitalismens grundpelare. Utan den ingen kapitalism.

Reformisterna lanserar den gamla idén om att staten ska ge fördelaktiga lån till arbetarägda kooperativ. Det är en idé som först lanserades av Ferdinand Lassalle på 1850-talet. Lassalle menade att arbetarnas frigörelse kunde förverkligas genom att upprätta egna produktionsföreningar för att driva till exempel en fabrik. En förutsättning för att dessa produktionsföreningar skulle kunna startas var att de stöttades av staten med kapital och krediter. Lassalle hade stor tilltro till den samtida tyska preussiska staten och menade att det var fullt möjligt att de skulle kunna verka i arbetarklassens tjänst. Marx däremot, ansåg att den samtida staten var helt och hållet i händerna på den tyska borgerligheten. Han hyste inga illusioner om att den på något sätt skulle hjälpa arbetarna att starta egna fabriker. Marx hade heller inte mycket till övers för Lassalle, han avskydde honom. Inte konstigt med tanke på att de hade så olika uppfattningar om kapitalism och socialism, och inte minst om staten. Reformisternas idé vilar alltså på en gammal lassalleansk tanke, i direkt strid mot Marx idéer.

Reformisternas program handlar framför allt om fördelningspolitiken. Alltså hur staten ska finansiera sin verksamhet och fördela pengarna. Det är lätt att i vårt politiska klimat få uppfattningen att den politisk/ekonomiska kampen inte längre handlar om mervärdet i produktionen, utan om just den statliga fördelningspolitiken. Redan den gamle revisionisten Eduard Bernstein hävdade att utsugningen hade att göra med samhällets distributionssektor och inte, vilket Marx hävdade, samhällets produktionssektor. Att klyftan mellan fattiga och rika ytterst handlar om hur staten fördelar pengar är numera en uppfattning som är vanlig inom den reformistiska vänstern. Därför blir den ekonomiska klasskampen, till exempel strejkkamp och annan facklig kamp, för dem ganska ointressant. Men den som kallar sig marxist bör väl vara någorlunda överens med Marx om att utsugningen sker i produktionen.

”Jag tror att Marx hade rätt:/ Kapitalismen kommer att upphäva sig själv”, sade Göran Greider vid ett möte med Reformisterna. Problemet är bara att Marx aldrig påstått att kapitalismen kommer att upphäva sig själv. Det har däremot reformisterna Karl Kautsky och Hjalmar Branting påstått, i strid mot Marx. Kautsky ansåg att den ekonomiska utvecklingen drev kapitalismen automatiskt mot sin egen undergång. Det var en ”naturnödvändighet”, skrev han vid ett tillfälle. Hjalmar Branting lade fram ungefär samma idéer i sitt viktiga föredrag Varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk från 1886. Branting sade att ”socialismen framgår som en nödvändig, logisk följd av själva utvecklingen”, alltså den ekonomiska utvecklingen. Marx däremot, skrev visserligen om profitkvotens fallande tendens, kapitalismens kriser och motsättningen mellan produktionsförhållandena och produktionskrafterna. Men han var ingen determinism. Arbetarklassens aktiva roll i kampen för kapitalismen upphävande var central för honom. Kapitalismen gick definitivt inte under automatiskt.

Den till synes outgrundlige Karl Marx har av reformisterna förvandlats till en slags symbol som kan användas till vad som helst.

Göran Greider och Daniel Suhonen står helt främmande inför en bärande tanke hos Marx, nämligen att det krävs en revolution för att krossa kapitalismen. Men den här tanken har reformister och revisionister ända sedan Marx död försökt utplåna ur ”marxismen”. Den tyske socialdemokratiske ledaren och teoretikern, Eduard Bernstein, var den som samlade ihop de olika revisionistiska idéerna som var i omlopp i slutet av 1800-talet. Hans bok Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter var en systematisk och grundlig uppgörelse med Marx.

På en rad områden hade Marx fel, enligt Bernstein. Ett av dessa var just idén om revolutionen. Bernsteins tanke var att en väl fungerande kapitalism var förutsättningen för övergången till socialism. Och övergången skedde inte genom en revolution utan stegvis. Socialismen kunde mycket väl förverkligas inom kapitalismens ramar. Kapitalismen skulle inte gå under av ekonomiska orsaker, utan på grund av socialismens högre moraliska och etiska kvalitéer. På det här sättet försvann också klasskampen. Övergången från det ena samhällssystemet till det andra blev en moralisk fråga.

När det gällde den ekonomiska teorin kritiserade Bernstein arbetsvärdeläran och mervärdeteorin. I all korthet innebar Marx arbetsvärdelära att en varas värde mättes genom det samhälleliga nödvändiga arbete den innehöll. Bernstein menade att detta var en teoretisk konstruktion som inte hade någon förankring i det verkliga samhället. I och med att arbetsvärdeläran föll, så föll också mervärdeteorin, enligt Bernstein. Istället för att ha sitt upphov i produktionssfären, vilket Marx hävdade, så uppstod mervärdet och profiten genom att kapitalisten köpte billigt och sålde dyrt, hävdade Bernstein. Mervärdet uppstod alltså inte genom att lönearbetaren lade ner mer värde i en producerad vara än han fick betalt för. Mervärdeteorin var central i Marx analys. När Bernstein förkastade teorin så förkastade han också stora delar av den marxistiska förståelsen av kapitalismen.

Göran Greider skriver nästan aldrig om kampen mot kapitalet. Som så många andra reformister lämnar han kapitalet i fred. Istället handlar hans artiklar ofta om omfördelningsfrågor, han vill ha mer statliga pengar hit och mer statliga pengar dit. Han har gått i fällan. Det svenska kapitalet är mycket nöjt om politiken bara handlar om skattepengarnas fördelning. Man kan fråga sig om Marx arbetsvärdelära och teori om mervärdet alls har lämnar några spår hos Greider.

I sin iver att framhäva reformismens möjligheter hänvisar bland andra Daniel Suhonen till välfärdspolitikens framväxt under 30-talet och dess genomförande under senare delen av 1940-talet och framåt. Men det är stor skillnad i det politiskt/ekonomiska läget mellan den tiden och idag. 1945 var kapitalet kraftigt försvagat av 1930-talskrisen och världskriget, arbetarklassens däremot var på frammarsch; politiskt ekonomiskt och kulturellt. Idag är arbetarklassen hårt tillbakapressad, medan kapitalet kanske aldrig har varit starkare; ideologiskt, ekonomiskt och politiskt.

Reformister omhuldar också myten om att välfärdssamhället byggdes upp genom sociala strukturåtgärder utarbetade inom det socialdemokratiska partiet. Detta är inte helt sant. Det är kanske inte ens halva sanningen. För fakta i saken är att välfärdssamhället kunde växa fram tack vara de många människornas vardagliga kamp; i fackföreningar, i hyresgästföreningar och i kulturella föreningar av olika slag. Det är därmed också en långt mer tidskrävande, omfattande och mobiliserande uppgift att återuppbygga välfärdssamhället än att bara formulera ett sjupunktsprogram, vilket Reformisterna gjort.

I Vänsterpartiets förslag till nytt program sägs att partiet är marxistiskt. Det är också socialistiskt. Under Marx tid användes begreppet socialism för att beteckna en av arbetarklassen ledd stat där produktionsmedlen ägs gemensamt och där ekonomin befinner sig utanför den kapitalistiska. Så småningom började begreppet socialism användas för någonting helt annat, bland annat genom Eduard Bernsteins försorg. Begreppet socialism fick ett moraliskt innehåll. Det började talas om grader av socialism. Allt för att passa ihop med de nya reformistiska teorierna där det sades att kapitalismen succesivt växte över till socialism. Någon revolution var det inte längre tal om, socialismens skulle genomföras via rösträtten, i demokratisk ordning. Man kom allt längre bort från Marx.

I Vänsterpartiets program heter det att ”socialismen är en idégemenskap och rörelse som förbättrar majoritetens livsvillkor och motverkar de orättvisor som kapitalismen skapar. Socialismen organiserar samhället och ekonomin utifrån demokratiska principer.” Lite längre fram står det att socialismen till vis del redan finns i dagens Sverige. Socialism och kapitalism kan alltså förenas. Det här är uppfattningar som vilar på teorier som reformister som Bernstein formulerade. Vänsterpartiet kan gärna kalla sig reformistiskt. Men man bör nog undvika att kalla sig marxistiskt. För Marx var socialism och kapitalism oförenligt.

Ett av banden i verket Kapitalet skulle handla om staten, det var Marx plan. Men så blev det aldrig. Någon grundlig analys av staten gjorde Marx aldrig. Men han tog upp frågan om statens karaktär i sin bok om Pariskommunen 1871. Jag tror att Marx befann sig i London vid den tiden. Han följde i alla fall utvecklingen i den franska huvudstaden mycket noga. Vad hände då med statsapparaten under den korta tiden kommunarderna hade makten? Ett av Kommunens första dekret var att avskaffa den stående hären och ersätta den med en beväpnad folkmilis. Polisen berövades alla politiska funktioner och sattes direkt under Kommunen. Ämbetsmännens privilegier togs bort och organisationen smulades sönder. De offentliga tjänsterna tillsattes med personer som fick vanliga arbetarlöner och de kunde avsättas när som helst. Den högsta makten var Kommunen som hade bildats av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten i Paris. Flertalet var arbetare eller representanter för arbetarklassen.

Ämbetsmannaväldet och militärapparaten, det var de två benen den franska staten stod på under senare delen av 1800-talet. Det var just de här två delarna av statsapparaten kommunarderna inriktade sig på att få bort. Marx slutsats av Pariskommunens erfarenheter var att staten inte kunde behållas som den var och övertas av arbetarrörelsen, den måste brytas ner. Varken Kautsky eller Bernstein delade den här uppfattningen. De var tvärtom ganska imponerade av statsapparaten i sin preussiska version. De ville att arbetarrörelsen skulle behålla staten så som den var. Den uppfattningen gick också bättre att förena med de små stegens väg till socialism. Kapitalismens skulle långsamt, genom den ena reformen efter den andra, växa över till full socialism. Ingen revolution. Denna uppfattningen delas också av Suhonen, Greider och Vänsterpartiet.

Det här handlar inte om att tolka eller förstå Marx rätt eller fel. Eller att bara vissa grupper, partier eller personer har ensamrätt till Marx. Det handlar om att den reformistiska vänstern i Sverige verkar inom en sedan länge upparbetad reformistisk/revisionistisk tradition med hundraåriga rötter. En tradition som gått ut på att revidera och ta avstånd från Marx. Bernstein var helt öppen med att han ansåg att Marx´s teorier om till exempel arbetsvärde, klasskampen och mervärdet var felaktiga. Den till synes outgrundlige Karl Marx har av reformisterna förvandlats till en slags symbol som kan användas till vad som helst. Men lyckligtvis finns hans verk fortfarande lätt tillgängliga (det mesta finns på nätet numera) så det går att bilda sig en egen uppfattning om vad han stod för. Symbolen Karl Marx behöver då och då granskas och diskuteras. Det behöver undersökas hur stora likheter symbolen Karl Marx fortfarande har med den verkliga Karl Marx.

***

Följ Arena Essä på Facebook