HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. En bekännelse, Lenins födelsedag och Tegnell den allsmäktige.
Först en bekännelse. Jag gick aldrig med i den där facebook-fanklubben Vi som stöttar Anders Tegnell. Jag har nog alltid haft lite svårt för fanklubbar och aktar mig ofta för att ställa in mig det ena eller andra ledet. I varje fall om dom är allt för räta.
Inte för att jag har några problem med Anders Tegnell, tvärtom. Jag tycker väl att Tegnell med sitt trygga tilltal inger hopp i denna ångestladdade och omtumlande tid. I mina ögon har Tegnell och Folkhälsomyndigheterna också agerat klokt. Och de politiska åtgärderna förefaller väl avvägda.
Men vad vet jag? Jag är bara en enkel medborgare. Jag har bara amatörmässiga möjligheter att säga något vettigt om sjukdomar eller viruspandemier. Vid olika slags sjukdomar brukar min instinkt vara att det bara är en tillfällig och övergående infektion, ”du mår bättre i morgon”. När jag växte upp fick jag lära mig att magnecyl var något man bara borde ta i nödfall. Jag har vaga och febriga minnen av röda hund, mässlingen och vattkopporna. Så långt sträcker sig mina kunskaper på det här fältet. Vilka strategier och åtgärder som varit verkningsfulla vet vi förstås inte förrän långt senare, när allt detta är över. Om ens då. Det går inte att i efterhand med någon vetenskaplig säkerhet fastställa vad det ena eller andra beslutet hade kunnat leda till. Detta är på sätt och vis samhällsvetenskapens och även politikens dilemma, det vi kan kalla dess kunskapsteoretiska begränsningar och tillkortakommanden. Det är alltid en tolkningsfråga som är satt under ständig debatt och under pågående revision. Monetarister och keynesianer träter fortfarande om vad det var som orsakade 30-talskrisen. Och då har det ändå gått 90 år!
Det förefaller ändå uppenbart att många länder agerade sent och kanske för sent. Var något annat möjligt? Vem kunde förutse allt detta? Sverige förefaller inte vara det värsta landet i klassen. Tvärtom var folkhälsomyndigheterna tidigt på bollen, men timingen när restriktionerna infördes kan förstås diskuteras. Men vi vet inte om det i långa loppet hade kunnat leda till färre avlidna. Beslut fattas alltid under tidspress, på basis av osäkra underlag och utan att vi har möjlighet att bedöma de sammantagna effekterna. Ändå måste man fatta beslut.
Däremot har Folkhälsomyndigheten i mina ögon och öron argumenterat logiskt och förnuftigt, och inte minst konsekvent. Mycket mer kan man inte begära. Argumenten för den svenska mjukare linjen med vissa lagliga restriktioner men med stort individuellt ansvar har större förutsättningar att hålla över en längre tid, och redan nu har det redan gått många veckor. Alla sådana här omvälvande händelser (och detta är det mest dramatiska vi upplevt sedan andra världskriget) leder också till en del intressanta och en smula överraskande effekter. Kanske var det någon som höjde på ögonbrynen när den evige nyliberalen Johan Norberg på sin facebooksida hyllade den svenska ”liberala” linjen och Stefan Löfven. Han skrev att han nästan hade blivit socialdemokrat. Bara nästan. Men ändå. Det måste ha varit överraskande både för honom själv och för socialdemokraterna. Man kommer att tänka på när den onde kom till Sankte Per. Båda var överraskade. Men Johan Norberg är ju inte ond, han är bara nyliberal. Ibland tänker jag att högern har odlat en förenklad bild av den svenska modellen som särskilt statssocialistisk.
Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens studie Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige sammanfattade den svenska modellen i termer av ”statsindividualism”. Den kan läsas om, dagar som dessa. Den svenska modellen har inte centraliserat all makt till staten eller byggt på ett stort inslag av statligt ägande, särskilt inte jämfört med flera andra europeiska länder. Kommuner och landsting har haft sitt självstyre. Ministerstyret har begränsats av oberoende ämbetsverk. På arbetsmarknaden har parterna i hög grad själva reglerat sina relationer. Det gäller också andra delar av samhällslivet där det civila samhället tilldelats en central roll. Där någonstans finns kanske grundvalarna för den svenska coronastrategin? Sverker Sörlin resonerade om saken i intressant DN-artikel och i ett digitalt samtal med mig på Arena idé.
I en artikel i The Guardian skriver Umut Özkirimli och Lars Trägårdh att den svenska strategin förskjuter fokus från begränsande lagar till just ”självreglering”. Inte för att vi i Sverige ska peka finger åt andra. Men ett vidare historiskt perspektiv gör Anders Tegnell lättare att begripa. Andra är mer skeptiska. Som Ivar Arpi och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida, som ägnat åtskilliga artiklar för att kritisera Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell. Det är väl bra att också kritiska röster kommer till tals, vi bör bejaka yttrandefriheten även när den är sämre underbyggd. Det är ändå intressant att borgerliga röster vill att Sverige borde gått på hårdare restriktioner och menar att politikerna lyssnat för mycket på experterna. I andra sammanhang har man från det hållet annars efterfrågat begränsningar av den politiska makten och ökat expertstyre.
Eller är det så enkelt att motviljan mot Tegnell har något med hans klädsel att göra? Den misstanken har ibland slagit mig. Han klär sig ju nästan som man gjorde på 1970-talet (jag var med!) och knappast enligt schablonbilden av en ämbetsman i den borgerliga staten. Han har varken kostym eller kavaj, snarare stickade tröjor och gympadojor. Men jag har inte sett honom i samma stass två dagar i rad. Imponerande. Kanske låter han inte heller så borgerlig när han framträder med sina vetenskapliga modeller, talar om gemensamt ansvar, om solidaritet och om folkhälsans etos. Sedan är det ändå politikerna som i slutändan bär ansvaret och sist och slutligen ändå får stå till svars om något skulle gå snett. Där tycker jag att regeringen riskminimerat litet för mycket. Ministrarna har hänvisat till att så lyder rekommendationen ”från Folkhälsomyndigheten”. Jag tycker att regeringsföreträdarna istället borde sagt att ”vi fattar detta beslut efter underlag från Folkhälsomyndigheten eftersom vi delar deras uppfattning”. Det vill säga agerat mindre försiktigt, men mer ärligt sett till de faktiska beslutsbefogenheterna. Samtidigt pendlar vi hela tiden mellan ångesten och tillförsikten. Vi berörs av rapporterna från den hårt ansatta vården och berättelserna från de som varit sjuka i detta lömska virus.
Det handlar förstås också om dödstalen som inte går ner, som nu snarare går upp. Personer man kände eller i varje fall träffat har gått bort. Som man kände att man kände. Det kryper närmre. Vi går alla omkring med en ständig osäkerhet och en krypande ångest. Den sätter sig i kroppen. Kanske är det just då Anders Tegnell som med en furas trygghet i sin skogsmulleklädsel står där på presskonferensen klockan 14.00 skapar ett slags lugn i kaoset, en tillförsikt och en tröst mitt i denna ängslan. Vi erbjuds förtröstan genom att ta del av alla dessa siffror och beräkningar, detta ständiga tal om den flacka kurvan och att vi kan ha nått en platåfas, att det värsta kan vara över. Det är som försynen tar gestalt i siffror, staplar och tabeller.
Tom Britton presenterade för ett tag en matematisk modell om när vi når toppen och kan uppnå flockimmunitet. Han fick även stort utrymme och intervjuades framför sina staplar av Anders Holmberg i Aktuellt. Jag var nog inte den enda som tyckte att det lät lugnande och att hans staplar berättade att snart är detta ändå över. Men man glömmer förstås att det är en rent matematisk modell, vilket han tydligt själv framhåller. Man blir inte tryggare av att han senare reviderat sina prognoser: ”Spridningen långsammare än jag trott”. Ändå är detta vad vi har att hålla oss till. Det är något som ger oss hopp om att vi snart kan se ljuset i tunneln. Modellerna och tabellerna vädjar till vårt förnuft och våra känslor. Medeltida bönder som drabbades av pesten åkallade Guds nåd. Men vi har bara Tegnell, Britton och alla de andra att hoppas och tro på. Det är som vetenskapens statistiker tar gestalt som ett slags förklädd gud. Med stickad tröja och gympadojor.
Lenin fyller år
Det är inte så många som har noterat att det i veckan var 150 år sedan Lenin föddes i Simbirsk (idag Uljanovsk, namngiven efter Lenins ursprungliga efternamn Uljanov). Lenins kommunistiska och politiska arv ligger i spillror. Arvet förs numera bara vidare av fattiga Kuba och allt mer maktlystna Kina, som förenar en allt mer benhård diktatur med stenhård kapitalism och ett enormt rikedomsskapande i den kommunistiska toppen.
När jag varje dag svänger in till Arenagruppens kontor på Barnhusgatan passerar jag den restaurang i hörnet vid Drottninggatan där den svenske vänstersocialdemokraten och sedermera revolutionären Zeth Höglund åt lunch med Lenin första gången i början av 1900-talet. Historisk mark. Jag tänker på vilka förhoppningar som väcktes under den där lunchen och hur det sedan gick, och vad vi kan lära av politiska projekt som lovar frigörelse men leder till förtryck.
Den som vill få en påminnelse därom kan gå och se filmen Mr. Jones (den kan för övrigt redan köpas på betaltjänster, förstås eftersom många biografer stängt ned). Huvudpersonen Gareth Jones var en mycket speciell journalist från Wales som skrev om den stora hungersnöden i Ukraina i början av 30-talet. ”Holdomor” (ukrainska för ”hemsökelse”) ledde till att många miljoner ukrainare svalt ihjäl, var det tre eller tio miljoner? Stalins kollektivisering av jordbruket fick förödande effekter med en havererad jordbruksproduktion. Skördarna från kornboden Ukraina beslagtogs av Stalin. Ukraina fick betala ett högt pis. Gareth Jones lyckade mot alla odds ta sig till Ukraina och kunde med egna ögon se massvälten på plats. Trots motstånd även från många ledande medier som inte trodde på historien fick Jones ut sin historia till slut. Han dog några senare 1935 under ännu en äventyrlig resa i inre Mongoliet. Det fanns starka misstankar om att det var den sovjetiska säkerhetstjänsten som låg bakom hans död. Mr Jones blev bara 30 år gammal. Nu har hans historia förevigats i en stark och upprörande film. Kommunismen lovade frihet och bröd. Men det blev förtryck och svält. Ja, vad ska man säga, men Lenin skrev själv om ”historiens list”.
Dystra Uber-nyheter
The Guardian rapporterar att Jajesh Jayaseelan, en Uberchaufför i London, avlidit i covid-19 efter att han försökte dölja sin sjukdom av rädsla för att han skulle förlora sitt hyreskontrakt. Den 44-årige chauffören svalt i flera dagar isolerad i sin lägenhet av rädsla för att grannarna skulle förstå att han var sjuk. Han hade tidigare kastats ut från ett annat boende eftersom det fanns en rädsla att chauffören som förstås träffade många i sitt jobb skulle smittas och sprida viruset i huset han då bodde i. Han åkte till slut själv till sjukhuset. Han gick bort kort efter att hans fru och mamma i Bangalore såg honom medvetslös i ett sista videosamtal som arrangerades av en sjukhusanställd. Han hade hoppats att familjen skulle kunna komma till London, men ännu inte haft råd att arrangera detta. Det rapporteras att flera Uberförare har bekräftats döda i covid-19. Uber har nu deklarerat att man ska kompensera förare som insjuknat med covid-19. Men bara i två veckor med endast 100 dollar i veckan. Så ser bolagets ”försäkringssystem” eller framtvingade symboliska ersättning ut! Corona blottlägger globaliseringens och den avreglerade arbetsmarknadens mörka baksidor. Den som inte ser detta är blind. Ideologiskt blind.
Storforsdemokraten i storstaden
Jag fortsätter att samla på mig udda händelser från tiden i karantän. En lokalpolitiker från Storfors har tillsammans med en läkare (!) besökt Stockholm i akt och mening att smittas av coronaviruset. De ska ha försökt träffa så många som möjligt i huvudstaden och även slickat på sina händer och tagit på så många saker som möjligt. Politikern Urban Persson bekräftar
detta till Aftonbladet: ”Ja det gjorde jag. Är det något konstigt med det?” Urban Persson sitter i Storfors kommunfullmäktige för ”Storforsdemokraterna”.
Det var allt från den tragikomiska fronten för den här gången.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
