PO ENQUIST Han gillade inte att framställa sig som svag, men insåg att det var nödvändigt; en konstnär som inte vågar visa sina sår är ingen konstnär. Ulrika Kärnborg skriver om sina möten med PO Enquist.
Mitt första möte med PO Enquist var, måste man nu i efterhand konstatera, väldigt misslyckat. Det var, minns jag, på en Expressenmiddag hos författarvännen Anders Ehnmark, ute på tunet till ett litet rött hus.
Han, den store europeiske författaren, som efter många års vistelse i Danmark just återvänt till Sverige, var på uselt humör och plågsamt nykter. Jag, den tjugoåriga och aningslösa kulturskribenten, letade febrilt efter samtalsämnen. Eftersom vi båda hade erfarenheter av Köpenhamn, försökte jag kallprata om kulturlivet i Dronningens by. Den store var inte road. ”Köpenhamn är en byhåla”, sade han.
Mitt mod sjönk
Sedan gick åren, och med tiden kom PO Enquist, både människan och författaren, att betyda mycket för mig och för många av mina jämnåriga. Så mycket, faktiskt, att det idag är svårt att fatta att han inte längre finns ibland oss. Många författare, som har lyckan att slå igenom, möter en publik bland sina generationskamrater. Några få, och till dem hörde PO Enquist, behåller sitt inflytande under mer än ett halvt sekel, och fortsätter att bli läst av såväl unga som gamla. Den utvalda lilla skaran bland författare blir inte bara en del av offentligheten, de utgör dess själva ryggrad. De blir bryggan mellan det förflutna och samtiden, mellan det som hände då och det som händer nu, mellan författare som sedan länge är döda, och de som lever.
De är de dödas röster.
Sorgligt nog är det en epok som går i graven när PO Enquist har lämnat oss. Han tillhörde de sista i sin generation, en generation som mindes det gamla fattig-Sverige, torpstugornas och folkskolelärarnas vidsträckta rike. Från författarskapet går trådarna tillbaka till det tidiga 1900-talets största arbetarförfattare, de som var en del av ett väldigt kliv framåt, kuggar i det maskineri som kallas Folkhemsbygget, samtidig som de reformerade den svenska litteraturen, ympade den på modernismens världsträd. Man kan och bör nämna Lars Ahlin, Ivar Lo-Johansson och Sara Lidman; men jag anar att de viktigaste influenserna för PO Enquist kom från en annan internationell författare från Norrland, nämligen Eyvind Johnson. Där finns ett släktskap och ett beroende, som Enquist varken förnekade eller talade särskilt högt om, oavsett om det handlade om att förhålla sig till historien som romanstoff eller om att skörda de litterära frukterna av den fattiga uppväxten i Hjoggböle, ett fantastiskt rikt kapital.
Liksom Johnson levde och skrev Enquist i det minerade fältet mellan liberalism och socialism, och han förblev lojal med arbetarrörelsen, till exempel under alla de år som han med sina satirer medverkade i tidskriften Arena, eller när han dök upp på någon S-kongress eller ett ABF-seminarium, och vecklade ut sin långa lekamen på en alldeles för liten stol. Kunskaperna om den tidiga arbetarrörelsen och dess ibland rätt färgstarka agitatorer, vävde han samman med den egna släkthistorien, och resultatet blev häpnadsväckande, som i den underbara romanen ”Musikanternas uttåg”.
Några gånger blev det vilda stormar på kultursidorna, som när parhästarna Ehnmark och Enquist skrev ”Mannen på trottoaren” för Dramaten, en komedi om en framgångsrik kirurg som av solidaritet med arbetarklassen sadlar om till brevbärare. Dramat skulle sändas i SVT, men stoppades på oklara grunder, därför att innehåller var för politiskt. Eller politiskt på fel sätt; pjäsen var tänkt som en uppgörelse med sekttendenserna inom sjuttiotalets bokstavsvänster.
Men det fanns, förstås, ett mörker. Även för den som räknade Olof Palme och Ingemar Bergman till sina nära vänner, hade medaljen en baksida. Små rännilar av svärta letade sig in i böckerna: ”Han hade då under lång tid vetat att han sjönk. Han hade inga illusioner. Han hade ingen benägenhet att ljuga för sig själv eller för andra. Det var också omöjligt att ljuga. Han drack.”
I samband med den självbiografiska romanen Ett annat liv, som raderna är hämtade ifrån, fick jag möjlighet att göra en lång intervju med Enquist för Dagens Nyheter. Han var påfallande vänlig, men nervös inför utgivningen, hade för första gången bestämt sig för att tala öppet om sina år som alkoholist, och om hur han, som genom ett mirakel, hade lyckats trassla sig ur spritens grepp. Nu skulle bikten hamna på löpsedlarna. Jag tror inte att han gillade att framställa sig som svag, men insåg att det var nödvändigt; en konstnär som inte vågar visa sina sår är ingen konstnär.
”Min ödmjukhet är den största i Sverige”, brukade han parafrasera August Strindberg. Man tyckte sig ana ett vargleende, en sardonisk blinkning. Självironi utesluter ju inte medkänsla, eller för den delen, självmedkänsla.
Men nu efteråt tänker jag att PO menade allvar. Hans ödmjukhet var kanske inte störst i Sverige, men den var viktig. Den blev en livshållning. Kanske var det den som i slutänden gjorde honom till den folkkäraste av alla svenska författare; att han vågade gräva i myllan där han stod, att han frikostigt delade med sig av vad han fann, och att han, trots sin mors onda aningar, aldrig blev det minsta stor på sig.
***
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
