ledare Klyftan i resultat mellan olika elever och olika skolor har blivit allt större. Nu föreslår en offentlig utredning reformer för att öka likvärdigheten. Det är steg i rätt riktning, men utredaren kunde ha varit ännu djärvare.
Igår presenterades utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28). Den innehåller ett tungt artilleri av fakta och analyser som förhoppningsvis kommer att sätta sin prägel på skoldebatten. Utredaren Björn Åstrand tar problemet med den försämrade likvärdigheten i grundskolan på djupaste allvar. Han lägger fram en rad förslag i rätt riktning, även om han ibland kunde ha varit ännu djärvare.
En gång i tiden hade Sverige ett parallellskolesystem. Då sorterades eleverna tidigt efter vilka som ansågs vara studiebegåvningar och vilka som snabbt skulle ut i arbetslivet. Under 1960-talet enades arbetarrörelsen och liberalerna om att istället skapa en enhetlig grundskola. Nu menar Åstrand att vi i realiteten fått en ”modern variant av parallellskolesystemet”. Fakta talar sitt tydliga språk. Klyftan i resultat har ökat mellan de elever som lyckas bäst och de som lyckas sämst och ännu mer mellan olika skolor. Skolan har blivit allt mindre förmögen att utjämna ojämlikheter och allt sämre på att ge kompensation till elever med sämre förutsättningar.
På flera punkter kunde Åstrand ha varit mer radikal.
En orsak till den försämrade likvärdigheten är marknadiseringen av skolan. Det handlar om en kombination av flera faktorer: om aktiebolagsskolorna, skolpengen, reglerna för skolvalet, den fria etableringsrätten och friskolornas möjlighet att använda kösystem vid intagning. Resultatet har blivit att allt fler elever med goda förutsättningar har samlats på ”vinnarskolor” medan elever med sämre förutsättningar koncentrerats till ”förlorarskolor”. En av många absurda konsekvenser är att erfarna lärare är överrepresenterade på skolor där eleverna redan har goda förutsättningar och omvänt är underrepresenterade på skolor där eleverna har sämre förutsättningar.
I Åstrands utredning finns flera förslag om hur utvecklingen ska kunna vändas. Ett handlar om nya regler för skolvalet. Åstrand föreslår att en skola med fler sökande än antal platser ska kunna välja mellan olika urvalsgrunder – däribland syskonförtur, geografiskt baserat urval och en allsidig social sammansättning. Däremot ska det inte längre vara möjligt att använda sig av kösystem. Utredningen visar övertygande att kösystem har förstärkt den sociala snedrekryteringen. Åstrand menar vidare att skolbyten endast ska tillåtas vid terminsstart och inte mitt under terminerna. Även för detta finns goda skäl. Bland annat har den nyzeeländska forskaren John Hattie visat att många skolbyten skadar elevernas inlärning. Samtidigt bör det, som Åstrand också föreslår, finns en öppning för ytterligare skolbyten om det finns särskilda skäl.
Ett annat förslag från Åstrand är att beräkningen för skolpengen bör ändras. Idag får fristående skolor en lika stor skolpeng som kommunala skolor. Detta trots att kommunala skolor delvis har ett annat uppdrag. Kommunerna har ansvaret för att alla elever får en grundskoleutbildning och kan därför inte säga nej till nya elever. Inte sällan tvingas därför kommunala skolor att ha halvfulla klasser, vilket leder till större kostnader per elev. En annan skillnad är att offentlighetsprincipen bara gäller i de kommunala och inte i de fristående skolorna. Offentlighet är viktigt men skapar också extra kostnader. Sammantaget innebär det rådande systemet för skolpengen att de kommunala skolorna missgynnats till förmån för de fristående. Det är hög tid att rätta till denna orättvisa.
Ännu ett viktigt förslag från Åstrand är att öka det statliga inflytande över skolan. Han vill bland annat ge staten ekonomiska muskler för att skapa ökad likvärdighet. För att bättre klara denna styrning föreslår Åstrand att Skolverket bör ha en regional närvaro. Det skulle göra det möjligt att tidigare än idag identifiera skolor med låga resultat och snabbare sätta in ekonomiskt och pedagogiskt stöd.
Skolan kan betraktas ur flera infallsvinklar. För den enskilde eleven öppnar en fungerande skolgång vägar till yrkesliv och fortsatta studier. Ett annat perspektiv är det samhälleliga. Skolan är vår förmodligen viktigaste institution för att skapa sammanhållning, demokrati och ekonomisk utveckling. Därför har vi också ett gemensamt samhälleligt intresse av att hålla ihop skolan, att låta skolan bli en mötesplats för elever med olika bakgrund och att inte låta klyftor i resultat rusa iväg. Just av dessa skäl behöver den svenska skolan reformeras. På flera punkter kunde Åstrand ha varit mer radikal. Han borde exempelvis ha föreslagit ett förbud mot aktiebolagsskolor. Så långt går nu inte Åstrand, men hans förslag pekar i rätt riktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
