Kraftwerk I veckan meddelades att Kraftwerkgrundaren Florian Schneider avlidit. Jonas Nordling berättar om sin relation till gruppen i en mycket personlig text.
Jag visste att jag skulle älska Kraftwerk, redan innan jag hade hört dem. 1981 var jag tolv år, och min far tog med mig till Nationalmuseum i Stockholm. Där pågick en utställning med skivomslag som han trodde den tolvårige sonen skulle uppskatta.
Ett av skivomslagen fascinerade mig mer än något annat. Fyra män i röda skjortor, alla med rött läppstift, ståendes i en trappa längs en röd ledstång. Bilden till albumet The Man Machine går inte att undvika.
Florian Schneider-Esleben och Ralf Hütter var båda födda åren direkt efter andra världskrigets slut, och växte upp i Düsseldorf med omnejd. De kom båda från högre akademiskt skolad medelklass. Florians far var berömd arkitekt, vars mest kända verk var ett femvånings parkeringshus i staden. Enligt den klassiska biografin över Kraftwerk, Pascal Bussys Man, Machine and Music (1993) lärde Ralf och Florian känna varandra i slutet av 60-talet då de båda studerade på stadens musikkonservatorium. Tim Barrs inte lika erkända biografi From Düsseldorf to the Future (with Love) (1998) anger att det första mötet skedde det symboliska året 1968, då de båda deltog i en kurs i jazzimprovisation. Ralf spelade elorgel, Florian flöjt.
De bildade gruppen Organisation som släppte ett album 1970. Därefter bytte de namn till Kraftwerk. Enligt Bussy hade namnet ursprungligen tillkommit genom att Ralf och Florian roats av namnen på östtyska fotbollsklubbar som Dynamo Dresden och Lokomotive Leipzig, och tramsat fram påhittade klubbnamn som alla hade inletts med Kraftwerk. Att alla tyska kärnkraftverk hade avtagsskyltar med just detta ord utspridda över hela det tyska vägnätet spelade säkert också in. Eftersom det innebar gratis marknadsföring för det nya gruppnamnet.,
Gruppen var under första hälften av 70-talet en flexibel konstellation. Ibland kunde den bestå av upp till fem personer. 1971 lämnade till och med grundaren Ralf Hütter gruppen för ett halvår. Men efter hans återkomst rådde det aldrig mer någon tvekan om vilka som var Kraftwerk. När gruppens tredje album gavs ut 1973 döptes det till Ralf & Florian. Men trots det strävade de nu att alltid vara fyra medlemmar i gruppen. Som the Beatles.
När fjärde albumet Autobahn släpptes hade de två anlitat gitarristen Klaus Roeder och trummisen Wolfgang Flür. Albumet blev en oväntad succé, med listframgångar i såväl USA som England. Titellåten är närmare 23 minuter lång, även om den naturligtvis också fanns i en kortare singelversion.
Kort efter att Autobahn släppts lämnade Roeder gruppen och ersattes av ytterligare en trummis, Karl Bartos. Han bidrog dock med betydligt mer än att hålla takten, och gruppen bestod nu av den uppsättning som kommer att beskrivas som klassisk. Det är dessa fyra som verkar under gruppens mest kreativa period. Precis som the Beatles kommer Kraftwerk att under drygt sju år förändra musikhistorien.
Det röda omslaget var svårt att glömma, inte minst då det återfanns i den utställningskatalog som jag fått med mig. Jag visste dock fortfarande inte hur musiken lät. I en artikel om utställningsobjektens musikaliska innehåll skrev dock kulturjournalisten Douglas Feuk:
Och vad ska man säga om en grupp som Kraftwerk – synthesize-popens pionjärer, med rykte om sig att göra smått ’avantgardistisk’ musik. I mina öron låter det mera som pueril sciencefiction.
Feuk jämför musiken med innehållet på en annan av skivorna på utställningen, Joy Divisions Unknown pleasures:
Och innanför det svarta konvolutet den mest otvetydigt depressiva musik jag har hört sen Lou Reeds album ’Berlin’. Tung, fysisk rockmusik, urban på ett sätt som inte bara får Kraftwerks Metroplis att framstå som pojkromantik hos några teknologistudenter, utan som blottar dödköttet i det mesta av dagens rockmusik.
Bortsett från ironin i att Joy Division hade just Kraftwerk som inspirationskälla, så illustrerar detta citat tydligt två återkommande stilgrepp från denna tid. Läsaren skulle varnas för Kraftwerk, samt vägledas till bättre lyssning. Som när Camilla Lundberg recenserade albumet Trans Europe Express i Expressen 1977:
Först visste jag inte om jag skulle våga skratta. En tysk popgrupp med detta namn: Kraftwerk – är det en svidande parodi på fritzkultur eller…?
Efter att med spänning ha lagt på skivan med låtar som ”Europe endlesss” och ”Frans Schubert” fastnar skrattet i halsen.
Ren och skär fascism, det är vad det är. Ska det vara yrkesförbud så borde det utfärdas för Kraftwerk. Soundet är alltigenom syntetiserat till en metallisk monotoni. Treklanger och marschrytmer med texter som ”Europe endless with elegante and decadence”. Ska det vara på det viset, ja då föredrar jag den amerikanska kulturen.
Monotin har Kraftwerk förresten snott från Terry Riley och Steve Reich. Men hos dem händer det något – här blir det bara till taktfast stöveltramp i den senaste syntetiska förpackningen.
För en prepubertal kille som söker polariserande musik var sådana här signaler från vuxenvärlden naturligtvis oemotståndliga. Jag hade inga äldre syskon som påverkat min musiksmak. I mitt hem hade den utformats utifrån Elvis, the Beatles och Mikael Wiehe. Typ. Mitt universitet kom att bli min farbrors skivsamling. Han hade i princip köpt upp alla ep-skivor på Södertörn en gång i tiden, vilket satte ovärderliga spår i mina musikkunskaper. Men där fanns inga tyska elektronikpionjärer, direkt. Mer Thory Bernhards och Spotnicks.
Jag måste få höra Kraftwerk. Problemet var bara att den lokala radioaffären i Skogås inte hade deras skivor. Men på NK:s skivavdelning i Farsta centrum fann jag min lycka. Det lät precis så bra som jag anade. De vuxna fattade uppenbarligen ingenting. Om det var någonting som var punk i Stockholms södra förorter tidigt 80-tal så var det Kraftwerk.
Tids nog träffade jag fler jämnåriga som delade min kärlek, och under några år blev det grunden för vilka jag umgicks med. Det var musiken för en subkultur, och vi drömde om att se Kraftwerk spela, vi såg fram mot deras nästa skiva.
1981 toppade Kraftwerk sin kreativitet med albumet Computer World, och de gjorde en bejublad världsturné. Samma år nådde singeln The Model förstaplatsen på listor världen över. Tre år efter att låten släpptes. Bortsett från svenska musikrecensenter så börjar allt fler förstå deras storhet. När Fassbinder ska ljudsätta Franz Biberkopfs febervisioner i Berlin Alexenderplatz är det Kraftwerk han väljer. När den svenska kalkonfilmen Sova räv ska illustrera den tuffaste klubbmusiken är det också Kraftwerk som gäller. Tiden var på väg att hinna ifatt Ralf och Florian.
Singeln Tour de France 1983 blir det sista som händer. Sedan är det tyst i flera år från studion Kling Klang i Düsseldorf. Albumet Techno-Pop annonseras, men släpps aldrig. Mytbildningen börjar. Vi är många som vill odla mysteriet om de tyska genierna. Vi har hört alla bootlegs från turnén 1981, vi längtar efter nästa steg i deras produktion. Att de ska spela live igen. Legenderna byggs upp om hur de spelar oannonserat på små klubbar, och släpper skivor utan etiketter. I själva verket har de lagt musiken åt sidan för att börja cykla på heltid. Hela bandet.
1986 kommer till slut deras album, nu omdöpt till Electric Café. Det är en besvikelse. Förstås. Fem års väntan går att inte att leva upp till. Speciellt i en genre som utvecklats explosionsartat, just tack vare Kraftwerk. Expressen sågar för övrigt även denna platta, men recensenten Måns Ivarsson gör det närmast slentrianmässigt:
Det här är en av de mest extrema plattor jag hört. En mardrömslik konsert för telefon, flipperspel och kassaapparat. Det är billigare att lyssna i närmaste telefonlur.
Den som var minsta bevandrad i elektronisk musik 1986 visste dock att Electric Café absolut inte var en extrem skiva. Snarare tvärtom.
En av de få etablerade svenska musikredaktioner som tidigt förstod Kraftwerks storhet var tidningen Schlager. De satte gruppen på omslaget långt före någon annan, och när rockhistoriens första 30 år skulle summeras 1984 fick gruppen en egen artikel. Det är visserligen inte självklart, men på sätt och vis ändå logiskt att en tidskrift som härstammade ur proggrörelsen kunde uppskatta en grupp som också vuxit ur progressiv mylla. Jag minns speciellt hur tidningens återkommande seriesida en gång parodierade svenska recensenters rädsla för Kraftwerk. På ett kollo där framtidens musikskribenter skulle fostras upptäcks en parvel som lyssnar på The Man Machine under täcket. Som straff får han lova att aldrig mer lyssna på trummaskiner. (Det bör dock i sammanhanget nämnas att Schlagers recensent dömde ut Depeche Mode efter deras andra album…)
Min relation till Kraftwerk inträdde nu en ny fas. Jag vårdade minnet av förr och gick vidare i livet. De fortsatte i sin tur att cykla. Och slutade äta kött. I ytterligare fem år.
1991 ringer en kamrat. Han är på väg till Sturegallerian där ryktet säger att det finns biljetter till en konsert med Kraftwerk senare i höst. Ska jag ha en? Detta har helt gått mig förbi. Jag sysslar med risktariffer och försäkringsvillkor nuförtiden. I en sekund överväger jag saken. Det är nu det händer. Äntligen är de här.
6 maj 2020 får jag ett SMS från en annan gammal vän. Han har nåtts av beskedet att Florian Schneider har avlidit av cancer, 73 år gammal:
När du sett dem i Solnahallen minns jag att du sade det var bättre än allt, bättre än sex.
Ja, man säger dumma saker som ung. Men när livet en gång ska summeras, kommer den kvällen garanterat att stå på min topplista. Det blev något speciellt, och det ska visa sig att fler delar denna uppfattning. När Lollipop-festivalen ska hållas 1995 ger trendiga tidskriften Pop ut ett specialnummer. Namnkunniga skribenter får återge sina största konsertupplevelser. Jan Gradvall ägnar ett helt uppslag åt sin favorit; Kraftwerk 1991:
Jag har sett James Brown, Curtis Mayfield, Isaac Hayes, Neville Brothers, B.B. King – jag har till och med sett Ben E. King och Little Anthony på Apollo Theatre i Harlem – men jag har aldrig sett ett liveband svänga så mycket, brinna så mycket för sin musik, som Kraftwerk i Solnahallen.
I anslutning till artikeln finns en bild där gruppen under låten Pocket Calculator interagerar med publiken. På bilden ser jag mig själv intill scenkanten. Och jag minns känslan av att äntligen få njuta av upplevelsen och samtidigt ana att det aldrig kommer kännas likadant igen.
Det visade sig att Kraftwerk inte bara ägnat sig åt cykling dessa fem år. De hade även uppdaterat alla sina låtar i en ännu mer dansvänlig kostym. Helt i linje med 90-talets trendande ravefester, där det inte var ett problem om låten aldrig tog slut. På resan hade Ralf och Florian dock tappat såväl Flur som Bartos. I framtiden skulle gruppmedlemmar sedan bytas ut löpande, endast antalet om fyra skulle vara konstant.
1993 släppte Karl Bartos skivan Esperanto. Albumet lät precis så som jag hade hoppats att Kraftwerks uppföljare skulle ha låtit då 10 år tidigare. Det var uppenbart att Ralf och Florian kvävt Bartos kreativitet, precis som Lennon/McCartney en gång hämmat Harrison. Esperanto blev på sätt och vis en tysk All things must pass. När Bartos spelade på Mejeriet i Lund 1994 var jag därför på plats, för att kunna lapa gammal Kraftwerk-magi. Men någon sådan stod inte att finna. Det var uppenbart att det som var Kraftwerks kärna, det som Jan Gradvall sedan så väl satte ord på, det där som vi hade hört i alla bootleginspelningar, det hade gruppen behållit.
Under tidigt 2000-tal var e-postlistorna de regerande sociala medierna. Självklart prenumerade jag på Kraftwerklistan. Fans från hela världen utbytte senaste info om gruppen. Skvallervärdet var dock noll, redan då. Men ett återkommande fenomen var att en Florian Schneider mejlade små intetsägande noteringar. Självklart troligen någon som skämtade, men gruppen ville ändå inte acceptera den förklaringen. Det kunde trots allt vara the real Florian. Och honom kunde vi ju inte blockera. I Pascal Bussys biografi berättar Maxime Schmitt, som länge var gruppens manager, om Florian Schneider:
Florian är väldigt, väldigt rolig. Men han har kommunikativa problem. Ibland när du pratar med honom kan han bli rasande utan anledning. Han hatar att turnera, han hatar att flyga. Han måste ha roligt hela tiden. Går han på kafé så lämnar han efter tio minuter. Han äter sin kaka, dricker sitt kaffe, sen är det: fort, vi drar. De ord han säger oftast är, åh vad tråkigt. Han arbetar i studion till två på morgonen då han plötsligt stannar och utbrister: Åh vad tråkigt. Men nästa dag är han där igen.
Han är dessutom väldigt motsägelsefull. Ibland blir han ultra-paranoid, ser han då fotografer är han borta med vinden i två dagar. Men å andra sidan när det är konsert på Olympia kan han gå ut och köpa kakor runt hörnet eller mingla med fansen vid ingången. (min översättning)
Så kanske var det trots allt inte helt omöjligt att det var den lätt uttråkade Florian Schneider som hängde där med oss i epostlistan för snart 20 år sedan. Jag vill i alla fall tro det.
Min kärlek till Kraftwerk fortsatte att ändra karaktär. På alla arbetsplatser där det varit möjligt hade jag sedan sent 80-tal nålat upp postern från Trans Europe Express. Fyra propert klädda män fotograferade vid ett bord à la gammal fotostudio. Ingen text, ingen information. De som visste, de visste. I takt med att åren gick kom alltfler unga medarbetare förbi, nickade igenkännande åt bilden på väggen och fällde någon anekdot om en favoritlåt.
2003 fick JM Coetzee Nobelpriset i litteratur., och i Aftonbladet svarade han på läsarnas frågor. En kollega uppmärksammade mig på en av dessa:
Jag har hört att ni är vegetarian, att ni är mycket blyg, sällan ger intervjuer och att ni också älskar att cykla och följer Tour de France med stort intresse. Är det en tillfällighet att allt det också kan sägas om den tyska elektroniska popgruppen Kraftwerk? Jag är säker på att ni måste hört det här förut? Är ni påverkad av dem? Eller de av er?
Coetzee svarade dock:
Jag är ledsen över att säga att jag aldrig hört talas om Kraftwerk.
Runt 2005 tog jag ned planschen i samband med ett jobbyte. Den har aldrig åkt upp igen.
Året innan hade Kraftwerk åter spelat i Stockholm. Nu för tre utsålda hus på Cirkus. Även denna spelning blev minnesvärd. Under extranumret får jag ett njurstensanfall och avslutar kvällen på akuten.
2008 gör en Kraftwerk en ny världsturné, men Florian Schneider följer inte med. Året efter offentliggörs att han lämnat gruppen som han startat 40 år tidigare. Ingen orsak anges till beslutet. I en intervju i Guardian 2017 uppger Ralf Hütter att de slutade prata med varandra. I vissa kretsar anges att schismen ska ha varit cykelrelaterad.
2014 spelade Kraftwerk åter på Cirkus, nu med en 3D-show. Det var lika bra som vanligt. Men magin var förstås borta. Åtminstone för mig. I samma veva anordnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerks verk presenterades. Jag gick såklart dit med mina barn. På sätt och vis slöts därmed cirkeln till den utställning som födde mitt intresse nästan 35 år tidigare, ett stenkast därifrån. Men nu avfärdades inte innehållet som pojkromantiskt dödkött. Museets curator hade säkert vuxit upp med Kraftwerk på samma sätt som jag. Och därför kändes det nog inte heller lika spännande för nutidens barn. Kanske mer som något du hittar på ett … museum.
I Florians frånvaro fortsätter Ralf bygga sin vision om Kraftwerk; en musikmaskin som ska spela långt efter att vi alla lämnat detta jordeliv. Den 3D-show som gruppen numera turnerar med ger onekligen en känsla av att nästa steg blir en evigt rullande film där ett hologram med Ralf och Florian spelar så länge det finns ström på jorden.
Sett till deras roll i musikhistorien så är det förstås anmärkningsvärt hur lite som är känt om dessa två herrar. Den forne gruppmedlemmen Wolfgang Flür försökte framhålla ett ordinärt rockstjärneliv med fester och frestelser i sin självbiografi I was a robot (2000). Frestelser som dock Ralf och Florian ändå alltid valde bort, enligt Flür. De stämde honom hursomhelst för bokens innehåll. Precis som de stämt de flesta som stulit deras ljud genom åren.
Jag skriver förstås denna text för att bearbeta Florian Schneiders bortgång. Samtidigt är det en person som jag inte har någon som helst relation till, eftersom detta handlar om två av musikhistoriens mest gåtfulla personer. Förhållandet mellan Florian Schneider och Ralf Hütter kommer tids nog säkert att återberättas på alla tänkbara sätt. Kanske kommer jag bry mig, men troligen inte.
För mig räcker det med bilden på baksidan av deras tredje album Ralf & Florian. Där sitter de två och blickar mot varandra i sin egna studio. De har skapat ett eget universum, och vill nu bjuda in resten av världen. Just där och då väntar ett magiskt årtionde. De vet om det, det syns i deras ansikten, och det är så jag vill att det ska vara. När de är klara kommer de gå ut och cykla. Så inte Florian får tråkigt.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
